Claes Janssens hemsida    
  Hem > Böcker> Arbetets plågor > Kap. XI Livstillfredsställelse  
 

Kap. XI Livstillfredsställelse

1. Tre hypoteser om utbrändhet

Arbetets plågor kan sägas vara en utpräglat inåtvänd bok. Jag har försökt lyssna till »självets rop« i en bok om arbetet. Men när detta väl är gjort, känns det naturligt att byta perspektiv och se något på vad som »rör sig i tiden«. Mina tankar går då omedelbart till utbrändhet. Utbrändheten (som ibland kallas utmattningsdepression) är en allvarlig arbetsplåga, som tycks växa i utbredning och alltjämt kan sägas vara otillräckligt förstådd, trots forskning.

I det här kapitlet ska jag ge en bild av »utbrändhetens psykologi« med utgångspunkt från en bok av Mart Jürisoo. Min syn på utåtvändheten skiljer sig inte från Jürisoos utom på en enda punkt, ja, tillspetsat uttryckt i fråga om ett enda ord. Men den till synes obetydliga skillnaden kan i praktiken visa sig central. Den visar samtidigt på ett dilemma, som är av stor vikt för psykologin överhuvudtaget. Det har att göra med psykologiska teoriers speciella uppkomst- och existensvillkor. Därför börjar jag med att lyfta fram skillnaden, eller rättare sagt, jag förutskickar dess förekomst för att återkomma till den, när jag har presenterat Jürisoos bild.

Jag hade två hypoteser om utbrändhet innan jag läste Jürisoos bok

  • Hypotes 1: Sett i Fyrarummarens perspektiv förutsätter utbrändhet självcensur. Nöjdhet och utbrändhet utesluter varandra.
  • Hypotes 2: Utbrända har låg livstillfredsställelse.

Jürisoo ser utbrändheten som effekten av ett olyckligt samspel mellan en uppsättning »utbrändhetsdrivande« personlighetsfaktorer och specifika, försvårande organisationsförhållanden. Personlighetsfaktorerna sammanfattar han som en »utpräglad målinriktning«. De organisatoriska faktorerna beskriver han med en sammanfattande metafor som »marshmallow-organisation«. En marshmallow är som många vet seg, sötsliskig, klibbig invärtes och tänjbar. En marshmallow-organisation är enligt Jürisoo diffus, komplex, kravfylld, resursfattig och otrygg.

I fråga om personlighetsfaktorerna sammanfattar Jürisoo ett trettiotal undersökningar (med reservation för felräkningar). Jag läser till att börja med översiktligt och nöjdförklarar mig då med att detta ser gediget ut. Jag tänker att jag troligen kan begagna Jürisoos sammanfattning för att underbygga mina hypoteser - eller korrigera dem, naturligtvis, om de visar sig osannolika. När jag läser för andra gången upplever jag tvärtom en häftig frustration, nästan raseri. Jag tänker: Vad är det här för något? Kan ingen bara säga hur utbrändhet känns, så förstår säkert både jag och andra med ett minimum av empati genast vad det är fråga om. Det förefaller mig (i min vredgade sinnesstämning) som om utbrändhetsbegreppet vore effekten av ett möte mellan en person som inte kan prata om känslor och en annan som inte kan lyssna empatiskt och leva sig in dem. I stället är man tvungen att initiera en massa forskning, vilken mestadels tycks mig dålig, alldeles för utåtvänd, osammanhängande, bedriven nästan på måfå, så att den nära nog ser ut som ett systematiserat försök till icke-begripande.

En hypotes steg upp inom mig nästa dag och den tycktes som en effekt av läsningen, en protest men någonstans också en sammanfattning.

  • Hypotes 3: Den utbrända människan är som en sprängd häst.

När jag var nio år läste jag De tre musketörerna. Bilden kommer ifrån den boken. Där rider som känt d'Artagnan och hans kamrater genom Frankrike mellan Paris och La Rochelle. Och de rider i sporrsträck. De spränger hästar. Det fäste jag mig vid. Jag begrep mig inte på drottningens svårigheter eller vad hon hade haft för sig med den där Buckingham; det var något med en ring också (som jag har glömt nu). Men vad det än var fråga om, kunde det i mina ögon omöjligt vara viktigare än levande hästar. I boken framställdes det så, utan kommentarer, som en självklarhet.

Nåväl; detta var säkert inte det enda mysterium jag tvingades sortera bort som nioåring. Men nu flöt det alltså upp.

Jag överdrev avsiktligt min negativa upplevelse när jag läste Jürisoos sammanfattning av utbrändhetsforskningen (och min metafor var självfallet också överdriven, ty utbrändheten är ju inte dödlig, om än allvarlig nog). Men en brist på djupperspektiv tycker jag verkar känneteckna denna forskning, och förutom det en spretighet. Myriader av begrepp, som i stor utsträckning går i varandra, utan något försök att organisera kunskapen och skapa överblick.

Detta skall ingalunda uppfattas som en kritik av Jürisoo, som presenterar ett kaos han inte är ansvarig för och söker bringa reda i det: just skapa denna överblick.

Upp

2. Den utbrändhetsdrivande personligheten

I sin sammanfattning urskiljer Jürisoo åtta grupper av personlighetsvariabler.

1. Osäkerhet i självkänsla och självbild. Många kompenserar ett bristande självförtroende med en utpräglad arbets- och målinriktning. »Om jag inte duger som den jag är kanske jag duger för det jag gör.«

2. Överidentifiering. Individen överidentifierar sig med »en /./person vars framgångar kan vara svåra att upprepa och riskerar att bränna ut sig i sitt försök att klara detta«. Vanligt är att överidentifiera sig med föräldrar. Jag frågar mig om inte överjagsidentifiering vore ett teoretiskt överlägset begrepp.

3. Personer med externt locus of control (som förlägger händelsers förklaring utanför sig själva) har en starkare benägenhet att bränna ut sig än dem som förlägger förklaringen inom sig, till »sin egen förmåga, ansträngning eller vilja att ta risker«.

Den kände psykoterapeuten Irvin Yalom har utförligt diskuterat samma teori. Han citerar en mängd forskning som visar att ett externt »locus of control« - och därmed, som han säger, en »vägran att ta ansvaret för sitt liv« - är associerat med missanpassning.

De »externa«, jämfört med de »interna«, har starkare känslor av otillräcklighet, har fler störningar i humöret (»mood disturbances«), är mer spända, ångestfyllda, fientliga och förvirrade, uträttar mindre, är mer suggestibla, mindre fantasifulla, mer frustrerade och mer benägna att oroa sig. I synnerhet depression har visat sig sammanhänga med extern »locus of control«; »hopplösheten /.../ hos dessa människor antyder att de förlorat tron på att de kan handla i enlighet med sina intressen och påverka sin inre erfarenhetsvärld.«

Yalom citerar en passus av Kierkegaard, som förklarar varför intern »locus of control« är att föredra.

... det är farligt att våga. Och varför? Eftersom man kan förlora. Och ändå, genom att inte våga är det så förfärligt lätt att förlora det som svårligen går förlorat ens i det mest vågsamma vågspel ... sig själv. För om jag har vågat och tagit miste - nåväl, livet självt hjälper mig med sitt straff. Men om jag inte har vågat, vem hjälper mig då? Till yttermera visso, om jag inte har vågat det högsta (och att våga det högsta är just att bli medveten om sig själv) och därigenom förskaffat mig alla tänkbara jordiska fördelar ... och förlorar mig själv? Hur skall vi se på det?

Kort sagt, om jag vågar, händer det något. Livet rör på sig.

4. Narcissism. Narcissism är en personlighetsstörning där individen ständigt har ett behov av personlig bekräftelse. För att få denna bekräftelse pressar sig vederbörande till det yttersta. Får han (oftast en han) inte denna bekräftelse finns en tendens att utveckla depression - vilket i sig kan upplevas som skrämmande. För att undvika denna depression anstränger sig narcissisten till det orimliga.

Den narcissistiska drivkraften blir farlig när den tillåts att bli den starkaste motivationen för ens handlande. Alla har vi narcissistiska drivkrafter. Dessa kompenseras dock för de flesta av andra drivkrafter som gemenskap och samhörighet.

Jag känner mig inte alldeles komfortabel, avspänd, med narcissismbegreppet. Men i utbrändhets-sammanhanget känns det klargörande.

5. Neurotiska personlighetsdrag som emotionell instabilitet, stressbenägenhet, ångest, depression, sårbarhet och fientlighet.

6. Typ A-beteende eller »bråttomsjuka« med kännetecken som prestationsinriktning, otålighet, irritabilitet, starkt kontrollbehov, perfektionism och i värsta fall en »neurotisk fientlighet /./ett negativt, kritiskt och fientligt förhållande till andra«. Typ A-beteendet kan bottna (återigen) i »en bristande självkänsla som vederbörande kompenserar med ett kämpande«, vilket leder till en känsla av »kronisk otillräcklighet«. En typ A-person tar på sig mycket och vill oftast göra det mesta själv. Svårigheten att delegera förstorar arbetsbördan.

7. Kontrollbenägenhet, som framkallar »orimliga ansträngningar för att få uppleva kontroll«. Engagerad i arbetet på ett »tvångsmässigt« sätt och arbetar ständigt. Perfektionistiska drag.

8. Skuld och skam kopplade till prestationsinriktning. »Både skammen och skulden kan /./bidra till den målinriktning som är en förutsättning för utbrändhet.«

En lista med problembeteenden, som kan kopplas till utbrändhet är (återigen enligt Jürisoo).

  • Obalans mellan arbete, familj och egen tid; ensidig betoning på arbete
  • Förnekar kroppssignaler och symptom, vårdar inte sin kropp, »och vilar aldrig, det vill säga har en ständig sömnskuld«
  • Sociala bristtillstånd: isolerar sig, tar inte tillvara socialt stöd, står ut med destruktiva relationer i stället för att förändra dem eller bryta upp
  • Brist på fokusering, svårt att hålla sig »här och nu«, ständigt upptagen av dåtid och framtid
  • Brist på humor och skratt, allt är allvarligt

Jag konstaterar att mina hypoteser, dem jag presterade i början, tycks stämma (naturligtvis med reservation för att den tredje är en metafor och svår att undersöka vetenskapligt).

Existerar inga könsskillnader? Jo, det gör det, som Jürisoo också konstaterar. Fler kvinnor än män drabbas av utbrändhet (eller får åtminstone den diagnosen). Men Jürisoo fördjupar sig inte i könsperspektivet. Skillnaden är så stor att den egentligen ger anledning till det, upplever jag: det rör sig om mer än dubbelt så många kvinnor som män. En bok som heter Diagnos: Duktig, som jag just läser om i en artikel, lyfter tvärtom fram detta perspektiv, i det att den betraktar kvinnors utbrändhet som en effekt av deras »duktighetssyndrom«. Det ger en tankeställare. Könsrollens tryck är förrädiskt starkt Vi könsrollar, föresvävar det mig, drivna av en kärleksdröm. Drömmen om att vara den perfekta kvinnan, hon med stort Q, är djupast sett en kärleksdröm, tänker jag mig.

Men män könsrollar också, naturligtvis. Deras duktighetssyndrom är bara annorlunda, eftersom det är kopplat till en dröm om den perfekta manligheten, som är analog, men annorlunda.

Frågan är vems könsroll som är svårast. Jag hoppas vi inte fastnar i den, men nog förtjänar den att diskuteras.

Upp

3. Dilemmat

Jürisoo talar om »utpräglad målinriktning« som sammanfattande beteckning på personen med dessa »utbrändhetsdrivande« personlighetsdrag.

Den beteckningen känns inte invändningsfri, vetenskapligt sett. Målinriktning brukar med skäl ses som ett värdefullt drag, till gagn både för den målinriktade och andra, men den drivkraft det rör sig om här är, som Jürisoo själv säger, »en prestationsbaserad självkänsla där självbevarelsedriften är satt ur spel och individen jobbar vidare mot sin egen kollaps«. Men kanske har Jürisoo sökt ett begrepp som ligger så nära den utbrändes självbild som möjligt. I så fall är det nog välvalt, särskilt som han till det kan koppla tanken att en »lagom« målmedvetenhet är det önskvärda. Den utbrände har bara gått till överdrift.

Begreppsvalet representerar då en prioritering som ter sig naturlig ur praktisk medicinsk synpunkt, nämligen när det främst gäller att bota patienten, inte att maximera vetenskaplig klarhet. Jürisoo:s bakgrund är företagsläkarens.

Antagligen gjorde Freud själv ibland samma prioriteringar. Jean-Paul Sartre tyckte att begreppet »det omedvetna« strök folk medhårs; han ville som bekant byta ut det mot »ond tro«. Men han hade inte dialogen som arbetsredskap. Sartres teori säger ungefär: »Du ljuger, både för dig själv och andra! » Freud, som inte kunde riskera att patienterna rusade ut ur behandlingsrummet och slog igen dörren efter sig, från utsidan, valde att i stället tala om omedvetenhet och säga: »Du känner inte dig själv.«

Detta är den skillnad mellan mitt synsätt och Jürisoos som jag kommenterade inledningsvis.

Själv har jag i fråga om utbrändheten gjort samma principiella val som Sartre. Jag prioriterar den vetenskapliga klarheten, inte kommunikationen med de utbrända själva. Det är tänkbart att mina hypoteser utmanar de utbrändas självbild; det vet jag inte. Jag har egentligen inte tänkt på den saken. De kanske blir ledsna av vad jag skriver (och/eller faktiskt av Jürisoos framställning, trots att han kallar dem målmedvetna). Det har de i så fall alla skäl till, men det tragiska är ju vad de har gjort mot sig själva, inte att jag kommenterar det i klartext. Jag hoppas mina hypoteser utmanar all censur, allt det systematiska icke-begripande av utbrändhetens psykologi, vars förekomst jag misstänker men inte har någon möjlighet att visa, eftersom jag inte har någon praktisk erfarenhet, inte har arbetat med utbrända. När censur förekommer någonstans, var som helst, kan en iakttagare inte sällan »smell a rat«, lukta sig till en råtta, lika med att censur förekommer. Men »fånga råttan«, det vill säga visa på vad som censureras och varför, det är en annan sak och helt naturligt mycket svårare.

Möjligen har jag tolkat in för mycket i Jürisoos begreppsval och överdrivit skillnaden mellan våra synsätt. Det har i så fall skett i det vällovliga syftet att lyfta fram det bakomliggande dilemmat för psykologin, som inte bara förekommer i utbrändhetssammanhanget. Det förekommer egentligen i alla sammanhang där det är fråga om en störning som enligt de psykologiska teorierna är förbunden med omedvetenhet. Det är nästan alla störningar; därav dilemmat. Vill vi ha ord att arbeta med som förenklar behandlingens praktik, när vi talar med de utbrända själva, deras anhöriga, deras arbetskamrater, ord som vi upplever som praktiskt användbara när vi försöker påverka organisationer till det ökade ansvarstagande Jürisoo vill se? Eller vill vi ha ord som ger oss maximal tankeklarhet, ord som bryter igenom censuren och (idealt sett) gör att »råttorna« kommer ur sina gömslen och följer oss som de gjorde med råttfångaren i Hameln?

Jag fortsätter med en fjärde hypotes, som syftar till en djupförståelse av den utbrändhetsdrivande personligheten.

  • Hypotes 4. Den utbrände drivs »mot sin egen kollaps« av överjaget.

Det är överjaget som driver. Överjaget sätter sporrarna i hästens sidor, likt d'Artagnan och de andra tre, som är okänsliga för djurets plågor, upptagna som de är av sina mål. drivna, kan man säga, av sin egen tvivelaktiga »målmedvetenhet«... precis som den utbrändes föräldrar säkert var, de som med sin villkorliga kärlek vidarebefordrade dessa ödesdigra mekanismer till honom/henne. Hästen lyder ryttaren, och det blir dess fördärv. Den har bringats att byta ut sin vilja, med självbevarelsedrift och allt, mot ryttarens. Hästen märker inte kroppens och själens signaler att något är fel, åt helvete fel, utan sprängs (lika med »går in i väggen«).

Den utbrände »överjagar« sig själv och andra. Han/hon reagerar på missförhållandena i marshmallow-organisationen med att anstränga sig ännu mer och är därför på ett sätt försvarslös mot dessa missförhållanden (som hästen mot d'Artagnan och de andra). Begreppet utmattningsdepression tycks mig fånga in en ledsenhet, en djup besvikelse, som uppkommer vid den kanske oklara men dock insikten om att ha blivit utnyttjad, om att ha ansträngt sig förgäves, kanske utan att ens få någon uppskattning för det. (Djupast sett har detta »kämpande« hos den utbrände och andra sina rötter i ett hopp om pappas och mammas kärlek, ett fåfängt hopp, som har överlevt sig självt.)

Upp

4. Den utbrändhetsdrivande organisationen

Jag upprepar marshmallow-organisationens kännetecken enligt Jürisoo. Den är

  • diffus
  • komplex
  • kravfylld
  • resursfattig
  • otrygg

Det diffusa är oförutsägbart och svårt att få överblick över. Det som i dagens organisationer kan vara diffust är enligt Jürisoo värderingar, kultur, mål, förväntningar, yrkesroller, krav, organisations- och anställningsformer samt arbetstider.

Exempel på komplexa faktorer är tekniska nymodigheter, förändringshastighet, förändrad och mer svårtolkad marknad samt ökade krav (på ökade kunskaper, på ökad servicenivå, på »känslans intelligens«), Två femtedelar av alla arbetande människor i Sverige tycker att de har för mycket att göra.

Exempel på det kravfyllda kan vara arbetstakt, arbetsmängd, arbetsinnehåll, ökade förväntningar på service »kopplade till en försvagad professionell auktoritet«, förändringstryck, nedskärningar, en marknad med hyperkonkurrens, delegerat ansvar, krav på ständig tillgänglighet samt dubbelarbete.

Det resursfattiga i organisationen kan utgöras av för liten personalstyrka i förhållande till arbetsmängden. Det kan vara brist på autonomi och kontroll över arbetets genomförande. Det kan vara brist på stöd, belöningar, uppskattning, återkoppling och återhämtning, brist på befogenheter, kompetens, vidareutbildning, karriärmöjligheter, brist på delaktighet, känsla av sammanhang och överblick och (inte minst, misstänker jag) brist på kompetenta chefer (eller, än värre, förekomsten av inkompetenta chefer).

Otrygghet innebär en rädsla för att förlora arbetet. Det kan också innebära rädsla för omorganisationer, för våld, för arbetsskador. För att misslyckas också, väl?

Jurisoo fortsätter med att exemplifiera den diffusa, komplexa, kravfyllda, resursfattiga och otrygga arbetsverkligheten för poliser, rektorer, läkare, handläggare på försäkringskassan och IT-konsulter. Jag upplever att jag har underskattat arbetets plågor i min bok, möjligen avsevärt.

Om vi återvänder till den utbrändhetsdrivande personligheten har vederbörande svårt att märka symptomen i tid. Därför, tycker Jürisoo, »kanske organisationen skulle kunna ta sin del av ansvaret och /./vidta nödvändiga förändringar för att hjälpa de medarbetare som ligger i riskzonen«. Det är ett hovsamt förslag. Annorstädes i boken återges argument för att den goda organisationen, för vilket detta ansvarstagandet är naturligt, också på sikt är den effektivaste.

Med min metafor, den moderne d'Artagnan bryr sig om sin häst.

Upp

5. Självförtroende och självaktning

Jag har konstruerat ett index på livstillfredsställelse, LTI. I det arbetet vägleddes jag främst av min kunskap om nöjdheten, dess förutsättningar och fenomenologi (ungefär = upplevelsemässiga kännetecken). Men i bakhuvudet hade jag också tanken på utbrändhetens psykologi, som jag förstod den. Jag såg utbrändheten som något av livstillfredsställelsens motsats, eller en av dem. Jürisoos framställning har inte förändrat den bilden men väl fyllt i detaljer, som förstärker den.

Den förhållandevis livstillfredsställda människan märker sina känslor och sin kropps signaler, och hon respekterar dem också. Hon respekterar helt enkelt sig själv för mycket för att låta sig misshandlas ens av något hon är så engagerad i som sitt arbete.

Självkänslan kan sägas ha två, sinsemellan åtskilda aspekter. Vi kan kalla dem självförtroende och självaktning. I mitt livstillfredsställseindex inspirerades jag av en syn på förhållandet mellan dem som jag har sett bäst uttryckt i en bok av dansken Jesper Juul, Ditt kompetenta barn.

Mitt index formulerar skillnaden så här:

»Det finns två slags självförtroende. Det ena bygger på prestationer. Jag vet att jag är bra på X, Y och Z. Det andra kallas ibland självaktning. Det bygger på att jag tycker någorlunda bra om mig själv som jag är och vet hur jag ska bete mig för att få de upplevelser jag vill ha, oavsett vad vi kallar det: tillfredsställa mina behov (vilket förutsätter att jag dels känner vad jag behöver, dels respekterar det), ta hand om mig själv, göra mig själv på gott humör, centrera mig....

De båda slagen kan mycket väl samspela. Du är effektiv, och du har roligt och känner att det du gör är meningsfullt. Men de kan också gå isär. Du vet kanske med dig att du fortfarande är effektiv (= självförtroende) men du har inte lika roligt (= försvagad självaktning).

Uppskatta var du själv ligger i dessa båda avseenden.

Mitt självförtroende

1 2 3 4 5 6 7 8 9
Minimalt
Maximalt

Min självaktning

1 2 3 4 5 6 7 8 9
Minimal
Maximal

Min kommentar är en fråga: Är det stor skillnad?

»Om din självaktning är avsevärt svagare än ditt självförtroende, kan det hända att du försöker stärka självaktningen med prestationer. Du försöker vara ännu duktigare. Då riskerar du att sätta igång en ond cirkel, som slutar i utbrändhet.

Om du vill öka din självaktning ska du inte prestera, prestera, prestera. Det är inte effektivt. Du ska göra saker du tycker om bara för att du tycker om dem. Det är nog inte alldeles enkelt för dig, paradoxalt nog. Du ska anstränga dig att göra saker bara för dig själv, trots att du kanske känner dig egoistisk (till exempel). Det är ditt överjag som försöker lura dig igen. Överjaget lurar. Lura överjaget! Det är vad din nya självdisciplin går ut på, den som ska öka din självaktning.

Börja återigen i fantasin. Föreställ dig att du är en person som tycker om dig själv och se dig själv i en sysselsättning, som har väckt denna känsla.

Gör en lista på minst tre sysselsättningar, som du upplever gör att du tycker om dig själv. Bygg in dessa i en disciplin för självaktning.«

Dessa mina kommentarer, item för item, återfinns samlade i ett arbetshäfte.

Upp

6. Kan man lära sig levnadskonst?

Kan man lära ut livstillfredsställelse eller »konsten att njuta av livet« (som en gammal bok av Lin Yutang hette)? Det sanna svaret är antagligen både ja och nej, eller med andra ord, »ja, delvis«. Det bästa sättet att bli »existentiellt rik« är att ha haft en älskande mor, har Irvin Yalom påpekat. Har jag haft denna älskande mor, förträffligt, om inte är det inte mycket att göra åt den saken nu. Men åtskilliga existentiella rikedomar skaffar vi oss själva livet igenom, enkelt uttryckt genom att tänka rätt och sedan handla i konsekvens av de tankarna.

Därför hoppas jag att mitt index ska visa sig användbart för att lära ut livstillfredsställelse.

Det är lätt att tänka sig att sällskapslivet bleve outhärdligt om vi började jämföra oss med varandra i fråga om livstillfredsställelse. Men ett ögonblicks reflektion visar genast att detta aldrig kommer att ske. De oskrivna reglerna för vad som passar sig och inte kommer att utestänga dylika existentiella jämförelser (i likhet med åtskilliga andra) ur väluppfostrade samtal, utom kanske mellan goda vänner. Detta är sällskapslivets censur. Schopenhauer tyckte att »vi bör dölja vår vilja, liksom vi döljer våra könsorgan, ehuru båda är vårt väsens rötter«. Det gör folk också, bådadera.

Vi bör dock, kan man tycka, inte gå så långt som till att glömma att vi har dem. Folk döljer sin livstillfredsställelse eller brist på den också, och livstillfredsställelsens problematik har i stor utsträckning glömts bort. Den har försvunnit ur det offentliga samtalet, eller i vart fall förskjutits till periferin i den kollektiva uppmärksamheten. Den har försummats i psykologin. Utbrändhetens förekomst visar som i karikatyr konsekvenserna av denna kollektiva omedvetenhet.

Hypotes 5. Utbrända har »glömt« livstillfredsställelsen i sitt personliga liv liksom vi andra har »glömt« den i det offentliga samtalet.

Låt mig föreslå en metafor som utgångspunkt för det fortsatta tänkandet. Läkare som arbetar fältmässigt i krig tvingas tänka till synes grymt, men realistiskt. De allvarligast sårade kommer att dö, vad vi än gör; låt oss därför bortse från dem. Vi lägger dem avsides, med en spruta morfin om vi har. De lindrigt sårade klarar sig själva, med Guds hjälp och om vädret tillåter. Låt oss följaktligen koncentrera oss på de medelsvårt sårade. Dem kan vi rädda.

Jag ser min uppgift som »råttfångarens«. Jag vill påverka min kultur, långsiktigt öka livstillfredsställelsen i den. Det är i det syftet jag har konstruerat mitt index.

Det är en empirisk fråga, om mitt index är ett användbart verktyg för att öka medvetenheten hos de blivande utbrända, de som är på väg »in i väggen«. Det är tänkbart men långtifrån säkert. De kanske inte tycker sig ha tid med slikt »flum«. Men det är inte heller dem jag prioriterar. I tankarna lägger jag dem avsides tillsammans med övriga i den mest otillfredsställda fjärdedelen. Fjärdedelen mest tillfredsställda (i metaforen = de lindrigt sårade) klarar sig själva. Jag koncentrerar mina ansträngningar på de »halvtillfredsställda«, lika med alla andra. De båda kvartilerna (fjärdedelarna) i mitten, genomsnittsmänniskorna.

Förstå mig rätt. Jag betraktar inte de utbrända som »förlorade«, lika litet som de andra i den otillfredsställda fjärdedelen. Det är bara i perspektivet av mitt index och dess användbarhet som jag inte bryr mig om dem.

Försåvitt haltar metaforen, som jag likväl inte vill ge upp, eftersom jag tycker den i övrigt har mycket att säga.

Människor i mitten hoppas jag påverka. Jag tänker mig att de kan öka sin livstillfredsställelse genom att göra sin personliga utveckling till ett existentiellt projekt och ta itu med den ena aspekten efter den andra i sitt liv, med mitt index som praktisk definition av vad livstillfredsställelse är. Ta »det ena först och det andra sen«, som den kloka servitrisen Frida säger i Den goda viljan (av Ingmar Bergman, i regi av Bille August).

I en mening försöker jag återskapa den existentiella jämförelsen, just den som gått förlorad genom sällskapslivets censur, den som syftar till att skydda oss, på gott och ont, från att prata om livet i sällskap. ("Jag brukade prata om Lifvet när jag blev full«, som en ung man sa.) Syftet är, kan man säga, att ge de tillfredsställda möjlighet att lära de otillfredsställda hur man tänker och hur man gör, om man vill »njuta av livet«. Jag börjar med att låta dem genom sin blotta förekomst demonstrera livstillfredsställelsens möjlighet.

Bland det mest berikande i arbetet med detta index är att det har gett mig fördjupade svar på vad livstillfredsställelse är. Det har känts som en lång meditation över livstillfredsställelse. Den meditationen skulle jag gärna vilja göra läsaren delaktig i. För att åstadkomma detta, så gott det går, ska jag beskriva mitt arbetssätt och ge exempel på frågor med kommentarer.

Upp

7. LTI

Sista fasen i konstruktionsarbetet av ett psykologiskt index utgörs av en s.k. itemanalys. Syftet med den är att kontrollera att ens frågor eller items verkligen skiljer »agnarna från vetet«, i detta fall skiljer mellan otillfredsställda och tillfredsställda.

Jag begagnar mig med förkärlek av en approximativ procedur, som utvecklades på de skramlande räknemaskinernas tid, när det var besvärligt att räkna ut korrelationer. Detta tillvägagångssätt använde jag när jag konstruerade Outsiderskalan en gång i tiden. När jag sedan kompletterade med korrelationer märkte jag att den approximativa proceduren, trots att den matematiskt sett var en förenkling, visade på detaljer som maskerades av den gängse korrelationssiffran.

Förfarandet går ut på att man först hittar på kanske tre gånger så många frågor (eller items) som man har tänkt sig i sitt index. Sedan ber man ett hundratal personer (minst) besvara formuläret. Det är nu approximationen kommer in. Av dem tar man ut de 27 procenten mest tillfredsställda (den 1:a kvartilen, statistiskt korrigerad) och de 27 procenten minst tillfredsställda (den 4:e kvartilen, statistiskt korrigerad). Dessa båda gruppers svarsmönster jämför man sedan item för item (fråga för fråga). Skillnaden mellan dem ger en uppskattning av korrelationen.

Genom att ställa upp siffrorna som i nedanstående exempel, åskådliggör jag sambandet. Jag ser det. Och det är inte bara jag som ser det. Det gör vem som helst och däri ligger en extra, pedagogisk fördel med min procedur (eftersom vem som helst inte förstår korrelationer).

Jag brukar vakna utvilad.

Svarsalternativen var (som på alla items):

  • 0 = stämmer ej
  • 1 = tveksam
  • 2 = stämmer
  • 3 = stämmer i hög grad

Vakna utvilad

0

1

2

3

+/ 89%

1

2

15

9

- / 43%

2

15

11

 

Av de 27 procenten mest tillfredsställda svarar 89% »stämmer« (2) eller »stämmer i hög grad« (3). Bara 43% av de 27 procenten minst tillfredsställda gör detta. De flesta svarar att det är »tveksamt« om de vaknar utvilade. Så ungefär kan det se ut.

Kan jag vara alldeles säker på att mitt index avspeglar eller »mäter« livstillfredsställelse? I princip inte. För det måste jag kontrollera giltigheten av mitt instrument, det vill säga visa att det faktiskt mäter vad det ger sig ut för att mäta.

När jag första gången gjorde detta, med Outsiderskalan, var jag inte säker på att det jag sökte, nämligen outsiderupplevelsen, ens fanns (mer precist naturligtvis om den var identifierbar som psykologisk variabel och tillräckligt intressant att undersöka). Jag tror att upptäckten att den var det var en gränserfarenhet för mig. En av dessa upplevelser som gör dig till en annan, så att du efteråt egentligen inte kan återkalla hur det kändes att vara du innan detta som hände, hade hänt. Jag gjorde intervjuer med unga människor, som hade svarat ja på mina frågor i Outsiderskalan. Jag frågade om ensamhet, overklighetskänslor och nonkonformism. I princip frågade jag dessa personer vad de hade tänkt på, när de hade svarat ja. Hur upplevde de (exempelvis) overklighetskänslorna? Lika intressant hade kanske varit att fråga dem som svarade nej på en fråga vad de tänkte, när de svarade nej. Den möjligheten missade jag. Intervjuerna var ändå en stark erfarenhet. Fortfarande minns jag fragment av dem, repliker. »När pappa spottade på mig, spottade jag inte tillbaka.«

En möjlighet är naturligtvis att göra likadant nu. Att intervjua »tillfredsställda« och »otillfredsställda« människor.

En felkälla, som principiellt alltid är tänkbar, är om det svarsmönster man har upptäckt kan förklaras på något annat sätt det man tänkt sig. Jag har kanske inte mätt äkta livstillfredsställelse utan (till exempel) benägenheten att ge sig ut för att vara nöjdare med sitt liv än man är? Denna drift att försköna är alltid en felkälla, när man frågar människor om deras upplevelser, så också nu. Mot den felkällan kan konstruktören av ett index egentligen inte värja sig.

Frågan är emellertid om man som konstruktör ens ska försöka göra det. Ärligheten i sammanhanget är den resandes ensak. Bara du kan veta hur din livstillfredsställelse respektive brist därpå ser ut. Du är själv inte den ende som bryr sig om saken (är du otillfredsställd kan du utgå ifrån att alla i din närhet känner av det). Men du är den huvudansvarige. Du kan självfallet inte åtgärda ett problem om du leker »vara glad-leken« och förnekar att du ens har det. Därför urholkar oärligheten din livstillfredsställelse, särskilt långsiktigt.

Men det är inte alltid gott att veta själv, om man är ärlig.

Jag har minst ett olöst problem i mitt liv, som bekymrar mig.

Olöst problem

0

1

2

3

+/ 48%

6

8

9

4

-/ 86%

 

4

7

17

Om jag själv frågar mig detta, vet jag inte vad jag ska svara. Jag har (minst) ett olöst problem i mitt liv, och det bekymrar mig ibland, när jag tänker på det. Men det går dagar, ja, veckor utan att jag tänker på det. Är jag då »egentligen« bekymrad?

Vad är att förresten att »bekymra sig lagom«? Det vet vi inte. Det kan vara så att de »otillfredsställda« har allvarligare problem, eller att de bekymrar sig mer, eller både/och. För att åstadkomma ett diskriminerande (särskiljande) item är det lyckligtvis inte nödvändigt att veta vilketdera.

Det finns annat i livet än arbetet. Det gör det följaktligen i mitt index också. Utbrändheten, för övrigt, har säkert inte bara med arbetet att göra. Men jag prioriterar frågorna om arbetet i denna bok.

Det viktigaste arbetet åstadkommer jag numera med mindre och mindre ansträngning.

De tillfredsställda instämmer i mycket större utsträckning.

Det är självfallet viktigt att veta om äldre människor svarar ja på den frågan i större utsträckning än yngre - om denna arbetets förenkling med andra ord hör till medelålderns kompensationer. Det vet vi inte än. Det kan vara så - och det är lätt att ta reda på med hjälp av det nu färdiga indexet. En mängd frågor kan med dess hjälp rätt enkelt besvaras (och ju fler undersökningar som görs med detta verktyg, desto mer ökar kunskapen både om instrumentets giltighet och livstillfredsställelsens natur).

Arbetet tar för stort utrymme i mitt liv.

Detta var ett av indexets de bäst diskriminerande (särskiljande) items. Det stärker »utbrändhets-hypotesen«.

Ett annat item skildrar samma problematik eskalerad:

Det har blivit så att arbetet tar nästan all min tid.

19% av de förhållandevis tillfredsställda svarade att detta stämde, 61% av de förhållandevis otillfredsställda att det stämde eller stämde i hög grad.

Medvetenheten ökar numera om att arbetet tar för stort utrymme, inte i allas liv men i alltför mångas. Det kan ha att göra med att vi ställer andra krav på livet än man gjorde på farfars tid. Få har gått hungriga idag, så vi har väl kollektivt glömt hur det kändes. En förändring i åtskilligas arbetsförhållanden tycks emellertid också ha skett. Vi lever i en »hyperkapitalism«, som saknar motkraft, med konsekvens att den »rusar«. Så vill vi inte ha det. Det kan förefalla svårt att som individ värja sig mot dessa tidens skeenden. Mina siffror visar emellertid att det fortfarande är fullt möjligt. I Sverige idag är ingen tvungen att låta arbetet ta all hans (eller hennes) tid.

Anmärkningsvärt är för övrigt att ett item som »Jag har roligt i mitt arbete« var oanvändbart. Både tillfredsställda och otillfredsställda tyckte sig ha det. Med andra ord, att man har roligt i arbetet är ingen skäl att låta det ta all ens tid.

Jag ger mig tid för mig själv

Jag tror att alla jag bryr mig om känner att jag har tid med dem.

När en människa inte ger sig tid med sig själv och inte heller med dem hon bryr sig om, sina nära och kära, då har livet vält (nästan som om det var krig). För de »otillfredsställda« har det vält.

Jag har få »undanställda saxofoner« (= försummade intressen) i mitt liv.

Jag spelar själv inget instrument, men en undanställd saxofon jag en gång hörde talas om fick med tiden en allt djupare metaforisk laddning för mig.

Tre fjärdedelar av de »lyckliga« spelar alltjämt sina saxofoner, mot bara en fjärdedel av de »olyckliga«. Jag begagnar avsiktligt denna synonym till livstillfredsställelse. Det finns inget skäl att stympa språket. Det är lycka vi talar om: jordisk lycka, hitom paradiset, men fördenskull absolut inte att förakta. Ett tredje alternativ förutsätter två ord: personlig effektivitet och välbefinnande.

Vi skrattar mycket ihop, min man/hustru (motsvarande) och jag; eller: Jag njuter av mitt liv som singel.

I ett utkast hade jag glömt singlarna. Jag fick kritik för det. Ville jag göra gällande att livstillfredsställelse var utesluten för dem, att bara tvåsamhetslivet möjliggjorde skratt? Det var absolut inte min avsikt. Otvivelaktigt kan goda skratt skrattas med vänner och även i »lösa förbindelser«, hoppas jag. Men jag fick inte till någon bra formulering därvidlag, tyckte jag, så det fick duga med »njuter av livet«. Det kändes inte särskilt elegant. Men detta har ändå blivit indexets bäst särskiljande item. Det gläder jag mig åt. Det känns både poetiskt och helt rätt att det goda skrattet på så sätt har lyfts fram som något av livstillfredsställelsens essens.

Att märka är också att så många av de »tillfredsställda« har markerat »i hög grad«, som om de ville svara ett särskilt eftertryckligt, särskilt entusiastiskt ja.

Ibland känner jag mig egoistisk, om jag gör saker bara för mig själv.

Beroende på om man för ögonblicket har mest lust att skratta eller gråta kan man glädja sig åt att denna eländiga vanföreställning äntligen håller på att utrotas, åtminstone bland de »livstillfreds-ställda« - eller sörja över att så många alltjämt tycks få sina liv (delvis) förstörda av den.

Jag har nu begagnat tio items som exempel, utgörande runt en fjärdedel av det färdiga indexet. Kommentarerna är inte färdiga än. De är tänkta att samlade bilda ett arbetshäfte, ett slags instruktionsbok i levnadskonst för den som vill utveckla sin livstillfredsställelse. Dem har jag bara exemplifierat med den kommentar som rör självförtroende och självaktning.

Kommentarerna måste ses som »perennt ofullbordade«. När indexet används kommer erfarenheterna att växa, både av lyckans villkor och olyckans kännetecken, och med erfarenheterna måste också kommentarerna växa och (om det visar sig önskvärt) förändras. Kommentarerna rör, liksom indexet, nöjdförklaring, beslutsfattande, att vara sams med sig själv, arbete, lek och kärlek, vänskap, själviskhet och osjälviskhet, att bekymra sig, sömn, andras förväntningar. Det säger sig självt att ingenting slutgiltigt kan sägas om allt det.

Upp

8. Varför slaktar vi inte tillväxtens heliga ko?

Kalju Plank sa till mig att nutidsmänniskan lider brist på fyra livsnödvändiga saker.

  • Tid
  • Tystnad
  • Tillit
  • Tro

Det är bra med allitteration. Det gör de fyra nödvändigheterna lätta att minnas. Och en tanke, en hypotes kom omedelbart för mig: de bristerna bottnar i att vi inte slaktar tillväxtens heliga ko.

All censur sprider sig. Något vi gång på gång tänker, känner, någonstans också faktiskt vill, men inte talar om, skapar sprickor: sprickor mellan oss, men också inom oss. Censuren fragmenterar. Censuren alienerar, och alienationen har beskrivits som människans främlingskap för sig själv, andra, arbetet och Gud.

Tillväxtens heliga ko börjar också på T. Det är en händelse som ser ut som en tanke.

»Ingen kan nu börja tänka, känna eller handla från någon annan utgångspunkt än sin personliga alienation«, skrev en gång R.D. Laing. Det var till att börja med få som höll med honom. Nu är det åtskilligt fler, men förklaringen är inte rolig: det onda är så mycket mer märkbart nu. Samma känslighet är inte nödvändig.

Skrivsvårigheter bottnar i något som skrivaren censurerar, upptäckte jag en gång.

Kärlekens svårigheter, bottnar de inte i något de älskande censurerar? Inte nödvändigtvis bara en sak. Inte alls. Men man måste börja någonstans, återigen: »ta det ena först och det andra sen«.

Ledarskapets svårigheter, skrev Ingela Thylefors, bottnar i bristen på dialog: i något som ledaren och/eller de ledda censurerar.

Behandlingssvårigheter, bottnar de i något den behandlade och/eller behandlaren censurerar? Ja, sannolikt. Jag syftar på psykoterapi och socialt behandlingsarbete. Inte alla svårigheter bottnar i censur, naturligtvis, men de allvarligaste: de varaktiga eller återkommande, de segslitna och fortfarande inte till fullo förstådda.

Och organisatoriska svårigheter, bottnar de i organisatorisk censur? Ja, de allvarligaste svårigheterna gör det med all sannolikhet.

Är det kanske så att alla svårigheter (om de har denna segslitna karaktär) bottnar i något den som brottas med dem censurerar? Att de är »Österbergska problem«, som skyfflas fram och tillbaka, eftersom de inte kan lösas utan att bryta igenom existerande censur, utan att slakta någon helig ko? Att vilka som helst svårigheter en person, en organisation, en kultur brottas med har sin rot i något som personen, organisationen eller kulturen censurerar?

Att de svårigheter du brottas med, här och nu, vilka de än är, bottnar i något du censurerar? Att den rätta frågan följaktligen är, nu och alltid: Vad censurerar du?

Vad censurerar vi som kultur, här och nu i Sverige? Ett svar ger sig omedelbart: Läget här och nu på jorden, som vi vet om.

Folk »tänker för mycket på att äta«, sa Lance Sera Muwanga, afrikan. They think too much about eating. Det börjar synas på gatorna också. Vi fetmar.

Vi diskuterar inte ens tillväxten. Vi ställer oss inte frågorna: Kan jorden bära denna tillväxt? Kan våra samveten bära den? Vi föräter oss, medan de andra, de fattiga på jorden, svälter. En helig ko ifrågasätts inte, oavsett vad den står ivägen för.

Censuren har konsekvenser. Den sprider sig som ett virus. Till att börja med snedvrider den alla prioriteringar, både de personliga och de kollektiva. Det är ungefär som om vi vaknade i en båt, när vinden har vänt. Den vackra, spegelblanka vik, vari vi sakta gled in i går kväll, har nu förvandlats till ett grågrönsvart rytande. Det är olustigt.

Vad gör vi? Vi försöker somna om!

Jag visade på utbrändheten som ett symptom på något. Ett symtom på att vi har försummat livstillfredsställelsens problematik.

Vad gör du för att skapa dig tid?

Vad gör du för att skapa dig tystnad?

Vad gör du för att skapa dig tillit?

Vad gör du för att skapa dig en tro?

Jag ställer de frågorna eftersom det bara är personer som kan göra något åt dessa brister. Vi bör diskutera frågorna på alla plan, det personliga, det organisatoriska, det kulturella/samhälleliga. Men det är bara det personliga ansvarstagandet som kan se till att det inte blir bara prat.

Varför inte också det »familjära« planet, förresten? Ordet känns sällsynt. Kanske är det utrotningshotat. »Vad gör vi som familj med vår tid?« Det ser ut som en spännande fråga för ett familjerådslag.

»Älska Gud och gör vad du vill«, sa någon, jag tror det var Augustinus.

Gud som du själv uppfattar honom, förtydligar jag (inspirerad av AA). Tillit, likaledes definierad av dig - och börja förslagsvis med dig själv: vad gör du för att vara någon andra litar på?

Men tystnaden går att mäta, liksom tiden. Tystnaden låter sig också exemplifieras. I skogen hörde vi höstlöven falla. Det var tystnad, ett stort ögonblick av den.

Om genomsnittsmänniskan nuförtiden, genomsnittsmänniskan i Sverige, en bland de rika på jorden, har avskärmat sin brist på tid, sin brist på tystnad, sin brist på tillit och sin brist på tro (och så ser det ut) tror jag det bottnar i en brist på mod.

Ja, återigen: »Farfar, vad betyder trygghet?«

Trygghet betyder i praktiken bland annat och kanske i synnerhet en förevändning att censurera. All censur utgår från en eller annan förevändning med känt stuk: »man vet vad man har men inte vad man får«. Därför stannar man på Korpamoens magra och steniga åkrar och kommer aldrig till Ki Chi Saga, där matjorden ligger obrukad tre fot djupt.

Man resonerar med sig själv, en ihålig nöjdförklaring som sker med mer och mer ansträngning, eftersom karaktären av tröstnapp slår igenom och blir mer och mer märkbar. Ja, här är stenigt, men... Ja, mina barn svälter ibland, det är sant, men. Men jag har hört att överfarten är svår, att folk dör, och att tala ett främmande språk, det är svårt det, och.

Därför stannar man i ett förhållande, som inte känns rätt. Jag är inte lycklig, det är sant, men ... hon är så vacker/så skön att älska med/så rejäl/gör så god mandeltårta... för att inte tala om att hon är mina barns mor... och om jag bryter, då har jag ingen...

Vad man glömmer i det censurerade tänkandets våld är självaktningen hos någon som handlar enlighet med sin upplevelse av hur det egentligen är.

Om vi slaktar tillväxtens heliga ko, hur ska vi då ha råd med pensionerna åt de gamla, när vi nätt och jämnt har det idag? För att bara ta ett enda exempel (låt vara ett som är näraliggande för mig, CJ, 62).

Om vi inte slaktar den, eller åtminstone öppet diskuterar det alternativet, vem vet vad vi förlorar genom fortsatta kompromisser, fortsatt avskärmning, förutom det vi redan har förlorat, många av oss (tid, tystnad, tillit och tro)?

Om vi slaktar den i Sverige, som det första av de rika länderna på jorden, vem vet vilka möjligheter som öppnar sig, förutom den återvunna kollektiva självaktningen, när vi återigen går med högburet huvud, när vi överallt på jorden möts av en särskilt respekt?

Ingen politiker talar om det alternativet idag. Därför är det kanske dags att vi faktiskt bildar det där partiet, Drömmarna, vars uttalade syfte är att förfäkta det »politiskt omöjliga«, utan kompromisser. Om vi bildar det kommer vi kanske in i riksdagen förr än vi anar, och då kan vi väcka diskussionen. Väcka det folk som sover (ehuru oroligt).

Det »politiskt omöjliga« är kanske inte ens tråkigt att arbeta för. Åtminstone är det inte trams.

Märk väl, jag säger inte att vi bör slakta tillväxtens heliga ko. Bara att vi bör diskutera saken. Det har hävdats att nolltillväxt är en förutsättning för ett effektivt miljöskydd. De gröna (till exempel) kan antingen hävda att detta är felaktigt (och förklara varför). Eller också kan de säga: Vi vet mycket väl att nolltillväxt är en förutsättning för ett effektivt miljöskydd. Men vi förespråkar trots det en fortsatt tillväxt, beroende på. och så presentera argumenten för detta.

De kan bara inte tiga och blunda för frågan.

Vänstern kan säga: Omständigheterna har tyvärr nödgat oss revidera devisen »Proletärer i alla länder förenen eder!« till »Proletärer i alla rika länder, förenen eder!« Och så förklara vilka dessa omständigheter är.

Det är cyniskt? Ja, förvisso. Men det är åtminstone ärligt!

För ett parti som säger sig representera kristlighet är väl frågan vad Jesus skulle sagt om tillväxtmålet svår att avfärda. De kan antingen säga: Vi tror att han skulle ha ställt upp på ett tillväxtmål för Sverige (om till exempel 3%, 2% eller 1%) beroende på att .. Eller de kan säga: Vi tvivlar på att Jesus skulle ha godtagit detta, det är sant. Han skulle nog ha sagt som Paolo Freire: »Min sak är de fattigas på jorden.« Men han var med all respekt inte utbildad nationalekonom. Om vi bara finge lägga fram saken för honom kanske han skulle se att rätt väg för oss, liksom för resten av Europa, är att fortsätta med en måttlig tillväxt just för att fortsatt ha råd att avsätta 1% till u-hjälp.

Socialdemokraterna.

Men jag avbryter mig. Jag hoppas min poäng har gått fram. Sveriges nuvarande politik, som förtiger vad jag uppfattar som de centrala frågorna - hotet mot jorden och den skriande ojämlikheten, som förstärks av penningsystemet - är för mig censurerad intill obegriplighet.

Obegripligheten koncentrerar sig, blir som mest handgriplig, i tillväxtens heliga ko.

Tillväxten är nog en kapitalismens fattiga släkting, psykologiskt sett. Kapitalismen har genomgått en ödesdiger förändring på sista tiden, den som Pehr Gyllenhammar såg och kommenterade 1994, med de där orden jag tyckte var alldeles som om hans sagt att dåraktigheten och ondskan hade blivit »på modet«.

I själva verkat kan man argumentera för att ett företag bör ha fyra mål för ögonen och att deras prioritetsordning bör vara denna.

  1. Användarnas nytta
  2. Nyttan för dem som arbetar i företaget
  3. Nyttan för samhället i stort
  4. Aktieägarnas nytta: aktiernas lönsamhet

Historiskt sett har de framgångsrikaste företagen varit de som förmått leva i enlighet med ungefär denna prioritering. Men nu har kapitalismen bytt ansikte. Vampyrtänderna börjar synas. »Marknadsfundamentalismen« härskar, för att begagna ett uttryck som har föreslagits av en man som oemotsägligt begriper sig på pengar, George Soros. Hyperkapitalism har det också kallats. Men »råkapitalism« är kanske det mest träffande.

Tänk på Joakim von Anka med dollartecknet i ögonen.

Rolf Österberg har lagt märkte till att när han talar om sin bok (som också utkommit i USA där den heter Corporate Renaissance) brukar åhörarna helst vilja förbigå de avsnitt som handlar om pengar, t.ex. hans kritik av penningsystemet, som gör att de rika blir rikare år från år, de fattiga fattigare. När detta inte har lyckats, har folk frågat: »Vad gör du själv med dina pengar?«

Var och en håller fast i sin påse pengar, oavsett storlek. Det är det jag menar med att tillväxten i Sverige är råkapitalismens fattiga släkting. Kapitalismens bärande idé är som de där ryska dockorna. En docka som innehåller en docka som innehåller en docka som innehåller... En fet rik man, smutsigt rik, vars rikedom unnas honom av en rik, men inte lika rik, vars rikedom unnas honom och vidmakthålls av någon som kanske inte är rik, egentligen, men i vart fall fri från omedelbara penningbekymmer, som kanske har råd att resa till något fattigt land i solen ett par veckor om året. En sådan docka (mycket liten, men dock) är tillväxten. Ge alla några hundralappar mer i plånboken, så är de tysta.

Tillväxtens tröstnapp. Ett ord till som börjar på T.

Rubriker som att hundra, tre hundra, sju hundra människor har fått sparken men VD fått sin fallskärm fodrad med ännu mer pengar börjar bli så vanliga att vi snart inte märker dem.

Men alla känner någon fattigare, så att alla kan oroa sig för vad som kan tänkas hända med deras egen penningpåse, när kapitalismen bryter samman (som nu förutspås av allt fler att den kommer att göra). I ett fattigt land, på en strand i solen, köpte jag en Dagens Nyheter och läste en kommentar till ett uppseendeväckande stort avgångsvederlag som en VD säkrat sig. Tolkningen (av naturliga skäl hypotetisk) gick ut på att mannen med sin nyckelställning inom internationellt affärsliv sett tecknen på att sammanbrottet nalkas och sökt rädda en stor, stor påse pengar åt sig i god tid.

Erich Fromm kallade sin sista bok Att ha eller att vara och visade på dilemmat i ett nötskal. Om vi slaktade tillväxtens heliga ko skulle nog vi i Sverige, liksom alla de rika på jorden, fortsättningsvis ha mindre. Men antagligen skulle vi i stället vara mer.

Upp

 
  © Copyright Claes F Janssen, 1996-2011. Alla rättigheter reserverade.  
  12225