Claes Janssens hemsida    
  Hem > Böcker> Hägring > Översikt  
 

Hägring, översikt

I

Jag söker förklara för Lucie, min utvalda läsarinna vad animakontakt är och gör det på enklaste sätt, genom att utgå ifrån kontakten jag upplever med henne.

HÖST

»Jungfrun kritiserar« , sa Kristina. De åt middag, hon och Fredrik, på Gyldene Freden. Men hon kritiserade honom inte nu, tänkte han. Märkvärdigt nog. De hade levt ihop; hon kritiserade honom oavbrutet, var aldrig nöjd. Nu var hon »bara« älskarinna; hon kritiserade honom inte, och plötsligt kändes allt enkelt mellan dem.

Det var lättare att älska Monika nu, när han träffade Kristina också. Den spända/uttråkade/avstängda känslan med Monika var inte lika stark nu sedan han börjat träffa Kristina igen.

Trots att Fredrik misslyckats både med att göra en kärleksteori som gick att praktisera och med att skriva en bok som gick att ge ut, kände han sig på rätt gott humör, egendomligt nog.

I en bok läste han att hälften av alla män någon gång hade praktiserat polygami i hemlighet. Det hade gjort livet enklare, tyckte de. I likhet med hälften av alla män hade Fredrik gjort sitt liv enklare. Men i sitt skrivande var han i en återvändsgränd.

Nästa avsnitt är en återblick. En mans situation vid 36, 37, 38 har skildrats. Min starkaste känsla är att ett stillsamt tack till Gud har blivit sagt.

»Intressant nog verkar tre nyckelepisoder i Fredriks liv alla orealistiska, som absurd teater. En kvinna som tycks vilja knulla faller genast i djup sömn i stället, och Fredrik finner sig vara ensam med en livs levande docka, mycket vacker och i naturlig storlek - en utvikningsflicka är hon också. Han träffar en man som säger sig vara Den helige ande och bär sig åt som om han faktiskt var det. Effekten på Fredrik är som om han träffat Den helige ande »i verkligheten« , med andra ord som om Gud själv, den illistige, nedstigit på jorden. Och hans hingst sparkar honom på kuken. Fredrik sökte inte dessa erfarenheter, i det att han trodde dem vara omöjliga (de båda förstnämnda) eller, ifall de var möjliga, definitivt inte önskvärda (den sistnämnda). Det verkar som om han hade fel. Två saker säger han att han mest av allt har sökt i livet, att knulla och förstå. Han har upplevt ett visst mått av bådadera, otvivelaktigt. Men både hans kärleksliv och hans teori om kärleken har brister, medan dessa tre upplevelser, som han inte har sökt vilar i hans minne med en upphöjd, självtillräcklig skönhet, samtidigt obegripliga och dräktiga av symbolik.«

I detta avsnitt kommenterar jag också Lucy. I Sovande Venus var hon i bakgrunden, inspirerande men hindrad att tränga sig in i boken som person. Ett syfte i Hägring är att förklara vem hon är, kommentera hennes förhållande till kärleken. De kommentarerna börjar jag genom att se henne dubbelexponerad med Rose-Marie, flickan som somnade i vinjetten till Sovande Venus.

»Törnrosa kommer att vakna, när hon integrerar hjärna, hjärta och kön. Vad är det i praktiken? Hur vet hon att hon vaknar? Det kommer inte att kännas alltigenom behagligt. Jag misstänker att uppvaknandet har karaktären av en kompromiss. Sovande drömmer hon. När hon drömmer är hon i kontakt med allt, med alla möjligheter, med alla män och alla de olika kvinnor hon kan vara med dem. Men man vaknar alltid upp en särskild dag, till en särskilt situation, och man vaknar med en man, inte alla män.«

Kristina och Fredrik gör ett psykodrama, där hon är den svekfulla Mylady, han Atos, Portos och Aramis i tur och ordning, med en replik eller två till d'Artagnan. Trots svårigheterna att vara tre eller fyra personer omväxlande utmynnar detta psykodrama i att Fredrik upplever hur svårt det är att vara en flicka. Han ser att hans kåthetsprioritering hade hindrat honom från att känna Kristina, precis som den hade hindrat henne från att känna honom.

Upp

II

Lucie skriver:

My head aches, my heart is numb, and my cunt pulsates. They are not synchronized. I do act well, though.

Kristina hade en hade en naturlig känsla för drama, eller man kanske kan säga »en psykodramatisk verklighetskänsla«. Fredrik var psykolog och drömde om att skriva böcker. Monika drömde om att bli fotograf. Den dröm Kristina hade gett upp var att bli skådespelerska.

Jag skriver till Lucie att det kanske är en skådespelerska världen har förlorat i henne också.

HÖST

Monika skänker Fredrik en vacker dröm, vari hon dansar något som heter Dimmornas dans, kåt som av självaste Kundalini.

Fredrik tänker att han har försökt avskriva sig känslorna för Kristina och inte lyckats. Hans verkliga, återupptagna kärleksaffär med Kristina störde inte förhållandet med Monika lika mycket som hans omedvetna längtan efter att återuppta den hade gjort. De tapetserar ett rum på Vinterviken, en praktisk (eller som de säger »sinnesintryckig«) sysselsättning Monika älskar, men som ger Fredrik tankar på döden.

Med Kristina upplever han att de är vänner nu. De tycker om varandra. De har varit ihop i nästan fem år (fram och tillbaka) utan att egentligen tycka om varandra. Han ger henne sina essäer, som han kallar dem, att läsa: Ett äpple åt Skräcken och Kärlekens jämviktsystem. Det känns efteråt som om en osynlig tyngd hade lyfts bort från hans axlar. För Kristina var hans tankar inte främmande. Hon kände igen sig, hade upplevt kärlekens centrala dilemman ungefär som han själv. Han var på spåret.

Hade Fredrik och Kristina gemensamt en störning i kärleken som Monika inte hade, så att teoretiserandet för henne kändes onödigt, nästan onaturligt? I så fall, vad var denna störnings natur?

Allt med Kristian har ett gyllene ljus nu. Fredrik upplever att de svävar som på en privat Olymp, högt ovanför vanliga dödliga. Högt över hans (sannolika) nederlag som kärlekstolkare, hans monopolygama fruss.

Han har en märkvärdig dröm, som känns som en smak av döden.

Upp

III

Sesam, öppna dig!

En morgon denna gyllene höst vaknar Fredrik med en »trialog« i huvudet, ett samtal mellan Hjärnan, Hjärtat och Kuken. Samtalet är ställvis roligt och tjänar som återblick på bokens tankar om kärlek.

Han läser för Linda, Kristinas dotter. Det är en saga av H.C. Andersen, och den innehåller ordet »hägring« . Han förklarar för Linda vad en hägring är. Det är, säger han, när man ser något som man längtar efter, en oas i öknen till exempel, och man tror det finns på riktigt. Det ser ut som det fanns på riktigt, men när man kommer närmare så märker man att man att det inte gjorde det. Den natten drömmer han att han på väg någonstans i bil (och bilen är förresten anmärkningsvärt bekväm, som om han skaffat sig en ny) får syn på en vägskylt, varpå det står Hägring 2. Han blir nyfiken, svänger av och åker in i Hägring, där allt visar sig vara mycket välskött och vackert. Och han frågar sig: Hur långt in kan man egentligen komma i en hägring innan den tar slut?

I fem år (fast med ett och ett halvt års uppehåll) har han varit ihop med Kristina, och det känns som om hon hade varit tre olika kvinnor. Han visste mycket väl att det inte var hon som hade förändrats och inte han själv heller - allt var en fråga om vilket kärleksmönster de rörde sig i, vilka överenskommelser de gjorde och inte gjorde. De hade återerövrat glädjen nu. Det var det som gjorde minnena levande. Han kunde vrida runt deras förflutna i tankarna som ett prisma, men bara tack vare att de igen hade ett nu, som lyste upp det. Och trots det (och med all respekt för hans kärleksteori) tyckte han fortfarande leva ihop-tidens plågor var obegripliga, så gott som.

Upp

IV

Skrivarens kommentar till sin utvalda läsarinna utformar sig i detta kapitel till en sammanfattning av »kärleksförklaringarnas« utveckling i boken, so far.

Ett steg åt gången

En dag den hösten, sent i oktober eller tidigt i november, upptäckte Fredrik dels sinnesintryckandets princip (som han skulle tänka på det efteråt), dels kärlekens omöjlighet. Ett steg åt gången, känna sitt fortfäste. Det var principen. Kärlekens omöjlighet var inte absolut. De älskande kunde ha tur, helt enkelt, och råka göra rätt i stället för fel. Men det gick inte att experimentera med kärleken. Därför gick det inte att kartlägga dess villkor, så att man kunde göra rätt på ett genomtänkt sätt, avsiktligt, som man gjorde rätt i andra saker. Som till exempel när man red en häst, seglade en båt, byggde ett hus eller... ja, reparerade sitt stalltak en dag på hösten när det regnade.

Han reparerar sitt stalltak och tänker, medan han grenslar det, på sitt liv, på kärleken, på Kristina och Monika.

»Plankor, hammare, spik. Förflyttning.

Framtiden var det svåra med polygami. Livet rörde på sig. Man gick framåt eller bakåt, det gick inte att stå still. Om ett förhållande inte fördjupades, drev man isär. Hans förhållande till Kristina hade fördjupats, ingen tvekan om det, men till vad? Utan framtid kunde man inte göra något. Bara dricka vin i badet, prata, älska...«

Tankarna bildar en tät väv (svår att ens exemplifiera rättvisande). Fredrik tänker (förutom på Kristina och Monika) på spikar, räta och krokiga, på älgarnas kärleksliv, på segling, på Hjalmar Söderberg och det olevdas tryck. Han tänker på Den helige ande och viljans natur. Han tänker på Lyckan av Ivar Lo-Johansson, där det stod att kärlek var beundran, på en gammal dröm i Pompeji om att klättra ut ur sig själv, på bristen på bruksanvisning i kärlek. Han tänker på omöjligheten att experimentera med kärlek, på mörkrets natur, på en midnattrsritt med Eva, på Monikas tanke om fotografens ofrånkomliga »bildskuld« . Han tänker på det tung- och hjärnvrickande ordet »sadomasochistisera« , och på möjligheten att det var det Kristina gjorde i närkontakt. Han tänker på olika sätt att förhålla sig till ting (särskilt hans och Kristinas), på kärlekens verklighet och overkliga förtjänsttecken, på att monogamin väckte tankar på döden, på resultatorientering. Han tänker på det konventionella, monogama förhållandets paradoxala stumhet och tystnad. Men också på att polygamin läckte, som vänskapen gjorde. Livsmöjligheter gick förlorade. Det monogama förhållandet var tätt, eller gick åtminstone att täta.

I denna väv av tankar skymtar en vändpunkt. Fredrik tycks (fast han kanske är omedveten om det själv) vara på väg ifrån Kristina, tillbaka till Monika.

Upp

V

Lucie betraktar sig själv i ljuset av Fredriks kärleksteori, och det visar att denna är lika användbar när det är kvinnan, inte mannen, som har för stor vikt på Styrka.

Övriga realiteter

Fredrik förlorar en fjärdedel av sina intäkter och upptäcker att det är dyrare att ha en häst än tre, i samtidens Sverige. Eva ser att Konsten att sälja står i hans bokhylla. Han bekymrar sig ihop med Monika, tycker illa om detta och njuter desto mer av Kristinas sällskap. Hans revisor drunknar, och på begravningen träffar Fredrik en kvinna, som talar om att hon i tolv år varit Carls (revisorn) älskarinna. Fredrik tänker att tolv års polygami liknar en sorgmantel. Han omläser Shere Hites bok och konstaterar att han inte alls har något gemensamt med hälften av alla män, som gjort sitt kärleksliv enklare, utan blott med futtiga 6.5%. Om ens det, ty de kommenterar inte hemlighetsmakeriet.

Upp

VI

Rädd att sörja.

Lucy skriver att hon experimenterar med polygami, ljuger om det och känner sig som »a cold, lying, promiscuous bitch« . Jag associerar till detta och till hennes preferens för överlägsenhet.

»När jag kommenterade din preferens för överlägsenhet kände jag dunkelt att jag skrev om Scarlett O'Hara också. Och om Kristina? Det kändes som om jag beskrev dig, Scarlett, Kristina... och Anaïs Nin, som hade en affär med Henry Miller som hon ljög om för sin man? Och alla kvinnor vilka som helst med en övervikt på Styrka som jag inte känner? Det är som om de aldrig var väl till mods i kärlek, inte när de känner sig överlägsna och inte när de känner sig underlägsna heller. För att älska måste man vara avspänd som överlägsen och avspänd som underlägsen, avspänd både i Styrka och Svaghet.«

Jag läser i Anaïs dagbok, både den censurerade och i synnerhet den ocensurerade, som börjar med hennes kärleksaffär med Henry Miller. Av en händelse är hon 28 år när hon skriver - Lucys ålder!

Kapitlet utvecklar sig till en kommenterad återgivning denna kärleksaffär, och det visar sig att Anaïs oavbrutet är upptagen av just de aspekter av förhållandet som Fredriks kärleksteori uppmärksammar, Styrka, Svaghet och Skydd.

Och liksom Lucy var Anaïs rädd att sörja.

Upp

VII

För övrigt gör hon också som Anaïs, konstaterar jag. Hon är lögnaktig, vild... och hemlighetsfull.

»Du knullar 'the 4th', men ditt brev säger ingenting om vad du känner. Och du döljer honom bakom en siffra. I själva verket säger du mer om resten av dem - tillräckligt i vart fall för att jag ska uppfatta att de inte är viktiga för dig. Du knullar/älskar inte med dem.

De räknas inte, så varför räknar du dem?

Det är förmodligen 'Ali Babas tjänarinnas teknik'. Hon ritade kryss på alla dörrarna så att de fyrtio rövarna inte skulle hitta Ali Babas. Är du rädd för mina kommentarer till affären, dem jag till exempel skulle kunna göra med utgångspunkt från Fredriks kärleksteori? Rädd att de skulle kunna »röva bort« något av upplevelsen för dig?

Du kanske känner att vad du upplever med 'the 4th' är privat, något mellan honom och dig. Det är i så fall ett gott tecken, upplever jag - samtidigt som jag känner mig ambivalent. Jag förlorar dig. Du är på väg ut ur min bok, känns det som, ut ur upplevelsen av den »vind av magiska verkligheter« den blåste in i ditt liv.

Har du fått nog av tankar om kärlek? Sannolikt. Är det i så fall för att de hotar det förhållande du har gått i med 'the 4th', som kanske har drag av 'somnofili' - eller har du börjat vakna?«

Välja verklighet

Kristina ger nu Fredrik en extravagant komplimang (hon säger att han är ett geni) och fortsätter genast med att kritisera honom (men hann lever inte upp till det). Han minns hur hon kritiserade honom på leva ihop-tiden, som nu utan att lyssna på honom. Han känner igen frustrationen. »Jag vet att jag predikar, när jag är på det humöret« , säger hon nästa morgon. Den första snön har fallit. De går en promenad och begreppet »det humöret« , icke-lyssnandet, och dess motsats växer i deras fortsatta samtal och ger Fredrik en upplevelse av att äntligen förstå Kristina, förutom älska henne. Eller början till denna upplevelse, ty den skall fördjupas kapitlet igenom.

Jag vill inte skapa uppfattningen att Kristina var »den rätta« för Fredrik, inte heller att Monika var det.

Därför leker jag med tanken på ett Gudsingripande (försynt, som dessa brukar vara). Båda

kvinnorna säger, med blott någon veckas mellanrum, att de kanske är med barn.

Upp

VIII

Afrodites spegel

I detta kapitel återtar jag själv, CJ, ordet för gott. Jag kommenterar skrivandet, Lucie (som jag lovar sluta kalla Luscious Tits) och anima-kontakten hon har gett mig, mitt nödtorftiga begripande av vad anima och animus-begreppen står för.

Upp

 
  © Copyright Claes F Janssen, 1996-2011. Alla rättigheter reserverade.  
  04899