Claes Janssens hemsida    
  Hem > Böcker> Överjagsbekämpning > Kap. IX Att rekommendera Gud  
 

Kap IX. Att rekommendera Gud

1. Ett tiopunktsprogram

Det är till synes naturligt om en bok som denna utmynnar i ett tiopunktsprogram för överjagsbekämpning. Emellertid, överjagsbekämpning är en känslig sak, och det är tveksamt om den främjas av mallar, eftersom en vilken som helst mall till sin natur är - överjagig. När jag ändå försöker mig på listan, vill jag därför markera att den är provisorisk. Jag ger några uppslag bara.  

1. »Tugga« ditt överjag!

Vad är det? Håll dig till exempel inte med »otuggade« skuldkänslor. Antingen har du skuld eller inte. Har du skuld - har skadat någon, dig själv eller andra - är ett försonings- och reparationsarbete påkallat. Har du det inte bör du betrakta skuldkänslorna som ett symptom och kämpa emot dem genom att ifrågasätta de överjagskrav de stammar ifrån. Orättmätiga - »neurotiska« - skuldkänslor har sin rot i att man försöker uppfylla ett mönster, leva upp till en roll, som man inte har gjort upp med, lika med »tuggat« på ett autentiskt sätt. Som autentisk mor bakar man bröd, om man tycker att en mor ska det, eller låter bli att baka bröd, om man inte tycker att en mor nödvändigtvis ska det. Man tycker inte att en mor ska baka bröd men låter bli det själv och känner sig skyldig.

2. Smuggla inte!

Vad är det? Jag syftar på den fallgrop jag skildrade i kap. I:5 med utgångspunkt från metaforen med överjaget som tulluppsyningsman.

Du vill förverkliga önskningar som du själv känner är autentiska. Men överjaget förbjuder dem; det är auktoritärt snedvridet. Därför överlåter du uppgiften åt en smugglare (=skuggan).

Men denne smugglar samvets- eller urskillningslöst in andra, mycket tvivelaktigare saker (inautentiska önskningar) på samma gång - när han nu en gång är förbrytare (=tvingas ha dåligt samvete) gör det ingen skillnad. Det är »skit samma«.

Genom att blanda ihop autentiska önskningar, som går att försvara, med dåligheter som inte är försvarliga, har du faktiskt gjort dig skyldig. Ifrån det läget kan du inte framgångsrikt bekämpa överjaget.

3. Ta Djävulen vid handen!

Vad är det? Återinbjuden till Det heliga fyrtalet upphör Djävulen att vara ond, men just därför och desto effektivare kan han bekämpa överjaget. Det gör en avsevärd skillnad om man som Djävulen vet sig icke vara »en dåliga människa«, lika med ond, vet sig ha gott samvete: gott arketypiskt samvete. Det har Djävulen, om han har en öppen dialog med de tre andra i Det heliga fyrtalet. Särskilt dialogen med Jesus Kristus har den effekten att den »rättar« Djävulen, liksom den »rättar« Jesus.

4. Kämpa inte!

Vad är det? Kämpa inte för pappas och mammas kärlek. Den kärlek du har fått, har du fått, den du inte har fått kommer du aldrig att få.

Känn dig fri att ha de känslor du har för dina föräldrar, vilka de än är. Dessa känslor är en effekt av hur de har behandlat dig. Du är ett naturförlopp. Om de njöt av dig, njuter du av dem. Om de inte gjorde det, njöt av ditt sällskap - eller rättare sagt, i den utsträckning de inte gjorde det - njuter inte du av deras.

Det var inte du som började.

Men det var inte de heller. Sannolikt har de älskat dig »efter bästa förmåga« eller så långt deras överjag tillät. De var offer för sitt överjag (och de hade till skillnad från dig inte ens en bok om överjagsbekämpning att läsa för att värja sig).

Kämpa inte heller för någon annans kärlek. Om du känner dig tvungen att kämpa för den, är det troligtvis inte kärlek. Det är troligtvis överföring: den du älskar frustrerar dig, lika med gör dig besviken, på liknande sätt som din mor eller far en gång frustrerade dig.

5. VÅGA ÖNSKA! som Sartre sa

Vad är det? Försök att skapa kreativ spänning enligt Fritz' recept: du medvetandegör dels hur verkligheten ser ut (var du är), dels vad du vill (vart du vill komma).

6. Välj ångesten, inte ledan!

Vad är det? Konformiteten är det onda, men nonkonformitet skapar ångest. Låt ångesten förvandla sig till overklighetskänslor, vars fråga är: Vad gör jag egentligen här?

7. Gå inte i undantagsmänniskofällan!

Vad är det? Ingen är en undantagsmänniska; detta är bara ett annat av överjagets påhitt för att oskadliggöra skapandet. Man kan »ställa sig i den rutan«, eftersom kollektivet/överjaget tillhandahåller den. Kanske det är den enda ruta man kan stå bekvämt i, men man ska ändå inte identifiera sig med den. Om man utifrån betraktas som en undantagsmänniska, är detta en aspekt av ens persona, helt enkelt. En tiondel originalitet räcker för att smaksätta nio tiondelar vanlighet.

8. Överjaga inte andra, i synnerhet inte dina barn!

Dina barn kan antagligen mer än någon annan hjälpa dig med överjagsbekämpning, för genom att sluta överjaga dem trappar du ner ditt överjagande av dig själv.

9. Välj dig i ditt livs dilemman!

Vad är det? Du har samma frihet i, samma ansvar för situationerna i ditt liv som om du frambragt dem. Kanske du har frambragt dem, och det är inte nödvändigtvis fel att fundera på hur - men först måste du välja dig själv i dem, födas till dem om du så vill. Acceptera dem brukar det också kallas. Med min födelsemetafor vill jag säga dels att detta regelmässigt gör ont, dels att det man föds till är liv.

Här är du nu, och detta är första dagen i resten av ditt liv.

10. Släpa inte onödigtvis på Intet!

Upp

2. Att släpa på Intet

Vad är det? Ja, det är jag inte alldeles säker på. Det känns dunkelt, som en intuition jag inte till fullo har lyckats göra en tanke av. Jag försöker fatta begreppet Intet, och när jag gör det upplever jag att Intet är något man kan släpa runt på som en onödig börda och att massor av människor gör det.

Jag har själv gjort det. En gång, bara, har jag tills nu haft användning för begreppet Intet. I Förändringens fyra rum skrev jag:

Min förvissning om teorins (Fyrarummarens) styrka i personlig integration frustrerar mig, eftersom den förstärker min känsla av att massor av människor, kanske särskilt bland de unga, i detta ögonblick brottas med svårigheter, som teorin skulle göra onödiga, om den bara kommunicerades till dem - samtidigt som jag inte ser något realistiskt sätt att åstadkomma detta i stor skala. (På Sartres språk skulle jag kunna uttrycka det så att denna möjlighet konfronterar mig med ett gigantiskt Intet.)

När jag skrev detta upplevde jag att jag samtidigt lade ifrån mig detta Intet som en personlig börda och vidarebefordrade det till andra som en tänkvärdhet.

Intet är oförverkligade möjligheter, som vi föreställer oss. Denna hade jag släpat med mig i åratal, såg jag, likt en fångkula om benet. Jag tyckte att mitt ansvar var att rekommendera någon åtgärd, men jag lyckades inte tänka ut någon åtgärd som jag kände mig nöjd med. Jag kom i stället gång på gång tillbaka till Parmenides, den gamle greken, som sa: »Endast det varande är, det icke varande är icke och kan icke tänkas« - en slutsats jag samtidigt häftigt spjärnade emot. Det kunde det väl visst, hade jag för mig, och jag ansträngde mig följaktligen för att tänka det, gång på gång. Men det kunde inte tänkas, verkade det som, åtminstone inte av mig. Inte förrän jag såg att jag stod vid svalget av ett gigantiskt Intet, såg jag att mitt ansvar bara var att göra detta Intet diskuterbart.

I samma ögonblick som jag skrev att möjligheten var ett Intet, la jag ifrån mig bördan.

Intet är möjligheter, men som upplevelse avstånd, frånvaro, saknad.

För Sartre var synen, när han förlorat den, ett Intet som han uppfylldes av. Han uppfylldes av synförlusten och sörjde den i två år. Det var ett häftigt understatement, när han sa att han hade upplevt »några obehagliga ögonblick«, vet vi. Men han sörjde färdigt, och därefter hade han »ingen anledning« att vara olycklig.

På samma sätt uppfylls vi när en älskad person dör av en än mer oerhörd frånvaro. Vi förstår inte hur vi ens ska kunna andas utan ansträngning, när den älskade är borta, långt mindre hur vi ska kunna njuta av livet, älska, skratta. Så börjar sorgen, och till att börja med känns den som det enda meningsfulla, eftersom åtminstone minnet av kärleken lever i den. Detta vet jag, som egentligen inte har upplevt det än - det känns märkvärdigt.

Men när vi har förlorat något har vi haft det. En gång såg Sartre, läste och skrev obehindrat. Svårare är det när Intet är okänt, egentligen en fantasi, som aldrig kan bli verklighet. För enkelhetens skull utgår jag återigen från mig själv. Min far tyckte inte om mig. Jag vet att andra har växt upp med en far som tyckte om dem. Jag kan inte veta hur detta kändes och känns - men någonstans kan jag inte heller låta bli att föreställa mig det. Så var det åtminstone i utgångsläget, när jag började arbeta på allvar med denna brist i mitt liv. Jag minns ett ögonblick, när jag plötsligt fick grepp om den centrala upplevelsen. Den var inte plågan att växa upp med en far som inte tyckte om mig (den upplevelsen var aldrig ogripbar, tvärtom) utan saknaden, längtan efter en far som tyckte om mig: ett Intet. Det var när jag såg självklar kärlek mellan far och son skildrad i en scen på film. Kanske det var i När man skjuter hästar så... Jag är inte säker, never mind. Plötsligt utfylldes ett hål. Jag såg att det inte var min fars kärlek jag hade saknat, det var en fars. Och jag såg att det var för sent. En fars kärlek hade jag gått miste om. Det var ett minus i mitt utgångsläge.

Detta Intet hade jag släpat med mig, och det var en brist som jag egentligen inte kunde sörja. Det enda jag kunde göra var att uppleva saknaden, bilda mig en uppfattning om bristens konsekvenser, om vem jag var som den som märkts på detta sätt - och därefter lägga ifrån mig upplevelsen.

Liknande exempel på Intet förekommer i andras bakgrund - kanske i allas. Din mor lämnade bort dig vid sex veckors ålder (som Stig Dagerman). Känslan av övergivenhet kan du uppleva, men »oövergivenheten« kan du inte föreställa dig.

Bortsett från svårigheten att låta bli att försöka tänka det otänkbara, uppkommer en annan fälla: att ta detta Intet som ursäkt.

»Med jämförelsen kom det onda in i världen«, skriver Suzanne Brøgger. Mycket sant - och skälet är djupast sett att jämförelsen är omöjlig och samtidigt så svår att låta bli. Du är den du är, och du kan aldrig veta hur det skulle ha känts att vara någon annan. Du är i den situation du är i och du kan aldrig veta hur det skulle ha känts att vara i en annan situation.

Livet är orättvist, konstaterar du... och därefter, förhoppningsvis: so what? Vill du ha det eller vill du inte?

Kan det vara så att vi nästan alla börjar i en eller annan upplevelse av orättvisa, och att det karakteristiska förloppet i psykoterapi kan beskrivas som vägen från den upplevda orättvisan till slutpunktens so what? Det verkar troligt. I så fall blir den givna uppgiften att innehållsbestämma de där »punkt, punkt, punkt«, och min intuition i detta ögonblick är att de utgörs av slingerbultar för att - paradoxalt nog - ha kvar den där fångkulan om benet, fortsätta släpa på Intet.

Självmördare utsätter sina anhöriga för ett annat Intet, lika svårt eller svårare att lägga ifrån sig, särskilt när de försvinner utan någon förklaring. Du har varit gift i tjugofem år; plötsligt skjuter sig din man. Där står du med din obesvarbara fråga: Varför? Du kan göra dig hypotetiska förklaringar, men det är allt. Du kommer aldrig att få något svar. (Det du kan göra är troligtvis att gå igenom alla hypoteserna en och en som om de var sanningen och uppleva de känslor som var och en av dem framkallar.)

»Endast det varande är«, som gamle Parmenides sa, »det icke varande är icke och kan icke tänkas«. Nej, just det, men vi har för oss att det kan tänkas och släpar runt på de otänkbara tankarna, »om bara...«, »om bara inte...«.

Kvinnan i Sartres kaféexempel, hon med den »döda handen«, visar detta. »Hon funderar på vad hon vill«. Så kommenterade en kvinna exemplet (och det gjorde för övrigt Sartre också). Så la hon omedelbart till: »Men det kan hon inte ta reda på på det sättet«.

Nej - i själva verket kan hon snart inte känna någonting alls. Hon blir upptagen av människorna vid andra bord, av frågan om de märkt något. Ju längre hon sitter orörlig med sin hand i förförarens, desto absurdare känns situationen, desto mer ser hon den utifrån. Om hon vill veta vad hon vill, är hon tvungen att gå fram och tillbaka mellan alternativen: ömsom ge ett gensvar, fläta in sina fingrar i mannens, till exempel, känna hur det känns, ömsom dra tillbaka handen, känna hur det känns. Men för det måste hon förstås först välja sig i situationen, ta i anspråk sin frihet och sitt ansvar i den.

Jag tror att när Robert Fritz säger att inga förändringar kan åstadkommas inifrån den reagerande/parerande attityden, säger han att inga förändringar kan åstadkommas förrän man valt sig i situationen. Jag tror att när han säger att man inte ska bry sig om att göra sig några teorier om varför verkligheten är som den är, syftar han på att det är i förklaringarna slingerbultarna börjar, undanflykterna, alla känslorna.

Om de inte skärmar av sina känslor, brukar människor uppleva sig i känslornas våld, som om känslorna vore en verklighet utanför dem själva, okontrollerbara. Det är de ju inte. »Jag rider mig själv, inte sant, som en häst genom världen«, skrev jag i Personlig dialektik (och gladdes åt ordens osökta rytm av trav). Vi har möjlighet att tygla känslorna, styra hästen. Men då måste vi självklart först sitta upp på den. Jag kan bara sitta upp på den här hästen, som är den häst jag har, inte på en annan häst, som jag inte har. Möjligen var detta vad Parmenides egentligen menade. Det icke varande kan ibland tänkas, men rida på det kan man inte. Det är det jag menar, oavsett Parmenides. Upptagna av föreställningar om ett annorlunda liv - av Intet - avstår vi från att svinga oss i sadeln på det vi har.

Upp

3. Friheten att välja dåliga känslor

På ett antikvariat hittar jag Being and Nothingness. Jag försöker begripa hur Sartre på filosofisk väg kunde komma fram till att självanklagelser och anklagelser gentemot andra, de ursäkter som är försvar mot dem, ruelsens bittra smak av »möglig plysch mellan tänderna« - alla dessa dåliga känslor - helt enkelt är inautentiska. Till en början lyckas jag inte med det. Själv har jag kommit fram till samma slutsats på psykologisk väg, och jag formulerar den för mig själv som att dessa känslor är ett meningslöst dribblande med Intet, som bara kan intressera - överjaget!

Men så gör jag ett tumgreppsmässigt nedslag i boken och hittar en fullkomligt begriplig passage, som övertygande argumenterar för att vi fritt väljer exempelvis ett mindervärdeskomplex.

Vi bör lägga märke till att valet /.../ehuru fullkomligt fritt inte nödvändigtvis eller ens vanligtvis görs med glädje. /.../ Valet kan göras i resignation eller olust; det kan vara en flykt; det kan förverkligas i ond tro. Vi kan välja oss själva som undflyende, som ouppmärksamma, som obeslutsamma, etc. Vi kan även välja att inte välja oss själva. I dessa fall väljs utfall bortom en faktisk situation och ansvaret för dessa utfall vilar på oss. Oavsett vad vårt vara är, är det ett val, och det ankommer på oss att välja oss själva som »stora« och »ädla« eller »usla« och »förödmjukade«. Om vi har valt förödmjukelsen som själva stoffet i vårt vara kommer vi att förverkliga oss som förödmjukade, bittra, underlägsna, etc. /.../Men mannen som förverkligar sig själv som förödmjukad konstituerar sig så för att uppnå något; den valda förödmjukelsen kan till exempel identifierad som masochism vara ett verktyg för att befria oss från existensen för-sig-själv; den kan vara ett projekt för att bli kvitt vår ångestladdade frihet /.../; vårt projekt kan vara att åstadkomma att vårt vara-för-oss-själva helt absorberas av vårt vara-för-andra. /.../ Alltså är den kända och levda underlägsenheten det valda instrumentet för att göra oss jämförbara med ett ting, det vill säga att göra att vi existerar som ren utsida mitt i världen. Men uppenbarligen måste den levas i överensstämmelse med sin natur som vi /.../ uppfattar den - till exempel i skam, ilska och bitterhet. Att välja underlägsenheten betyder alltså inte att vara blitt förnöjd med medelmåttighet; det är att åstadkomma det uppror och den förtvivlan som konstituerar blottläggandet av underlägsenheten. Till exempel kan jag envisas med att manifestera mig i ett visst slags anställning eftersom jag är underlägsen i den medan jag på ett annat fält utan svårighet skulle kunna visa mig jämbördig med genomsnittet. Jag har valt den fruktlösa ansträngningen just beroende på att den är fruktlös - antingen för att jag föredrar att vara den siste hellre än att förlora mig i massan eller för att jag har valt modfälldhet och skam som det bästa sättet att uppnå varat.  

Magnifikt! Om Sartre hade varit psykolog, skulle han inte ha kunnat undgå att se att den uppvisning av mindervärdighet han skildrar har en adressat och att denna är - överjaget, i gestalten av mamma och/eller pappa. I och för sig skulle han då också kunna roa sig med reflexionen att hans uppvisning av intellektuell överlägsenhet, när han analyserar samma mindervärdighet, kanske också har en adressat, nämligen hans mamma, den vackra Anne-Marie, som visserligen inte torde ha begripit särskilt mycket av själva analysen men väl desto mer att hon hade anledning att vara stolt över sin Poulou.

Människor väljer att ha dåliga känslor hellre än göra uppror mot överjaget. Det är märkvärdigt. Och samtidigt är dessa dåliga känslor djupast sett ingenting annat än ett förklätt - och just därför förtvivlat - uppror, en demonstration. Se här, jag spårar ur, och det är för att ni uppfostrade mig så kärlekslöst och/eller enligt så usla principer! Skäms!

Jag tror inte att jag i denna min tankekedja har använt begreppet Intet annorlunda än Sartre gjorde. Detta har åtminstone inte varit min avsikt. I vilket fall som helst - jag använder begreppet.

Upp

4. Övertramp eller »undertramp«

För säkerhets skull vill jag framhålla något egentligen självklart. Överjaget sätter gränser. Den som stannar innanför gränser som någon annan dragit upp kan aldrig bottna i sitt liv på samma sätt som den som drar gränserna själv. Men var en autentiskt dragen gräns går kan ibland inte upptäckas annat än genom att man överskrider den. »För mycket av det goda kan vara underbart«, lär Mae West ha sagt. Just det! Ibland är det underbart, men ibland är det - just för mycket.

Du riskerar övertramp, när du bekämpar överjaget. På annat sätt kan det inte vara. Risktagandet är ofrånkomligt, eftersom alternativet är »undertramp«, lika med att censurera sig i onödan.

Det är väl därför man helst bör panga doror i »slyngelåldern«. Ju längre man dröjer, desto dyrare blir övertrampen, existentiellt sett, och desto mer förlängs preskriptionstiden för dem i andras ögon. Men återigen, om ett övertramp är för dyrt kan bara du själv avgöra.

Upp

5. Om självupptagenhet

När en bok går mot sitt slut är det naturligt att gå tillbaka till aspekter av nytänkande i den för att se om det går att dra åt de begreppsliga bultarna några varv till.

Avnarcissifiering var ett fascinerande begrepp. När jag tänker med det slår det mig att det är nödvändigt att rätta en katastrofal missuppfattning, nämligen av vad självupptagenhet är för något.

Självupptagenhet identifieras nästan undantagslöst som ett kännetecken på JA- när Fyrarummaren byggs upp. I JA- syns självupptagenheten utifrån, och den känns inifrån. Jag brukar säga att den egentligen har felsökningskaraktär: samma karaktär som när vi har fått motorstopp och rullar in bilen till vägkanten, öppnar motorhuven och sticker in huvudet för att se om vi kan åtgärda felet. I det läget uppfattar vi inte särskilt mycket av annat/andra. Men samtidigt, är inte åtgärden, eller hoppet om en åtgärd, något rätt självklart?

Det är naturligt att tänka sig att självupptagenhet har samma triadiska karaktär som den ointegrerade outsiderupplevelsens tre centrala aspekter, ensamhet, overklighetskänslor och nonkonformism. Alltså: en upplevelse censureras på 1 trappsteget, framkallar konflikter på 2 trappsteget (i Förvirring) och integreras på 3 trappsteget (i Inspiration/Förnyelse).

Självupptagenhet är något vi kan gå in i och igenom, och upplevelsen ser ut på ett sätt när vi hejdar oss »på utsidan«, på ett annat sätt »inuti« och på ett tredje när vi är igenom »på andra sidan«.

Med andra ord, det existerar en censurerad självupptagenhet.

Den censurerat självupptagne visar inte sin självupptagenhet. Det är »fult« att vara självupptagen. Kanske har han/hon tvärtom stora svårigheter att tala om sig själv. Kan man inte »reaktionsbilda mot självupptagenhet«, alldeles som mot vrede, mot kåthet och andra förbjudna känslor? Anstränga sig för att övertyga sig själv och andra om att man saknar känslan? Otvivelaktigt! Den censurerade självupptagenheten visar sig indirekt

  • som avstyckning till det omedvetna av stora upplevelseskikt
  • som avsaknad av ett personligt språk
  • som förlust av kontakt med sin originalitet och ansträngda markeringar av vanligheten
  • som upplevelser av att vara olika nödvändigheters fånge
  • som svårigheter att lyssna till andra, att se dem, att uppfatta deras subjektivitet
  • kanske som fientlighet mot all subjektivitet överhuvudtaget

En upplevd vanlighet kännetecknar Nöjdheten. Det är en oansträngd vanlighet, en glad vanlighet: en självklar icke-självupptagenhet. Igår var jag upptagen av två, tre stavfel (eftersom jag korrekturläser Försvar för Djävulen), av den bokens dionysiska karaktär, av att lossa några bräder med kofot, av sot, klinkerrester, ont i höger arm, höstvind, stekt lax och färsk potatis, av ett problem med att uttrycka tacksamhet »lagom«, av Allan Edwalls ödmjukhet och Det heliga fyrtalets märkvärdighet, av kärlek... och förutom det av tankarna på begreppet avnarcissifiering.

I Nöjdheten går vi oansträngt ifrån den ena upplevelsen till den andra. Koncentrationen förflyttar sig obehindrat, utan att fastna någonstans, och just det är avnarcissifieringens kännetecken och syfte. Det avnarcissifierade medvetandet är tomt; därför låter det sig uppfyllas av än det ena, än det andra.

Men upplevelser som vi märks av sliter loss oss ifrån den oansträngda vanligheten. Märkningar åstadkommer självupptagenhet; de kan inte undgå att göra det. Upplevelser som märkt oss är vårt livs »påkörda älgar«. I de upplevelserna fastnar vi. Skadas vi kroppsligen syns det, men vi märks osynligt också när vi inte gör det. Vi blir upphakade (hung up) på dessa upplevelser. Uppmärksamheten går tillbaka till dem gång på gång. De irriterar, som sandkornet irriterar ostronet, och vi kan egentligen inte lägga ifrån oss upplevelserna förrän vi lyckas göra en pärla av dem.

Svåra krigsupplevelser är det mest drastiska exemplet. Därför upprepar Vietnamveteranernas drömmar krigsupplevelserna gång på gång. Drömmarna säger: Detta hände dig. Du är den som detta hände. Du kan välja mellan att ta upp denna börda eller ta livet av dig. Livet är hårt, gamle vän, men några andra alternativ har du inte.

Men vardagliga märkningar har samma karaktär, och psyket reagerar analogt, med samma självklarhet som när man får en sticka i fingret och det börjar vara sig runt den. Kroppen gör utstötningsförsök, psyket integrationsförsök. Vem som vill kan ställa sig frågan: Vilken är min senaste märkning? Vart dras mina tankar om jag inte tänker på något särskilt?

Du är nu den som detta hände. Och den som... och den som... och den som... Så kan vi trä upp vårt livs märkningar som smultron på ett grässtrå. De är identitetsdefinierande.

Existentiella segrar är identitetsdefinierande lika väl som nederlag. De kan innehålla aspekter av märkning, av alltjämt osmält subjektivitet, men de brukar nog inte göra det. Vanligtvis märks vi inte av segrar; i stället känns de som en »fri« identitetsaspekt vi glatt väljer om dag för dag - som jag väljer om köket på morgnarna, när jag sätter på kaffet och frukostäggen, som jag väljer om badrummet, när jag går in i duschen, som jag (entusiastiskt) väljer om utsikten över det öppna landskapet. I går morse gav den mig till exempel möjligheten att betrakta en råbock. Hans rörelsemönster var alldeles olikt honornas, mycket tyngre. Tung på jorden var han, bocken.

Märkningar är svåra att tala om. Antagligen är detta ett av deras säkraste igenkänningstecken: den svårsmälta subjektiviteten.

Berättandet är den befriande handlingen; det vet vi mycket väl. Skuld, skam och mindervärdeskänslor kan göra att vi väjer censuren. Rädslan att stämplas som självupptagna kan också göra att vi censurerar.

Ju svårare en märkning är, desto mer växer behovet att berätta, berätta gång på gång. Berättandet kan se ut som självupptagenhet. Det kan förvandlas till självupptagenhet. Det kan blanda sig med självupptagenhet. Men i själva verket syftar det till motsatsen: att komma igenom självupptagenheten och ut på andra sidan.

Behovet kan vara omedvetet, återhållet, tillbakatvingat. Tänk på hur det har känts när du har drömt att du har mördat någon. Nu är du den som har detta brott på sitt samvete. Det var en lycka att vakna och upptäcka att det bara var en dröm, inte sant? Men tänk på hur det kändes: ensamheten, den hemska förseglingen av din själ - och självupptagenheten, eller hur? Var du inte upptagen av tanken på ditt brott, av arbetet med att gömma liket, av rädslan för upptäckt, av tyngden av detta onda du nu var »dömd att för livet kringgå« för att låna Cornelis' uttryck?

Där har du den till hälften censurerade, konfliktladdade självupptagenheten.

Behovet att berätta kan vara medvetet, som hos Suzanne Brøgger. Hon exemplifierar med all önskvärd tydlighet att berättandet kan se ut som självupptagenhet, att det kan förvandlas till självupptagenhet, att det kan blanda sig med självupptagenhet. Men också att dess syfte är avnarcissifiering.

Berättandet kan blanda sig med självupptagenhet: med viljan att göra sig märkvärdig. Det var SB:s »egentliga synd«, som hon upptäckte - sent kanske, men bättre än aldrig.

Berättandet kan förvandla sig till självupptagenhet. SB:s självutlämnande utvecklade sig till ett självutlämnandets självutlämnande; otvivelaktigt »gjorde hon det svårt för sig«, som censurvännerna brukar säga. Det är den där »namnet-hungrigt-äter-mig-effekten«. Jag är fortfarande inte säker på om den med nödvändighet uppkommer som konsekvens av att någon säger vad man »inte får säga« och ofrånkomligen gör sig till bärare av andras projektioner. Kanske är det så. Men Sartre (som ju folk också hade »fått på hjärnan«) verkar ha känt sig rätt obekymrad av sin »transparens« (som i Cohen-Solals bok översatts med »genomsynlighet«). Detta förutom att han speciellt uppskattade resorna, eftersom han i Rom, Venedig, Aten var mer anonym är i Paris. Berättandet kan se ut som självupptagenhet. Det gör nog SB:s konstnärliga projekt i sig för den som inte försökt tränga till botten med projektets egentliga idé: förvandlingen av osmält subjektivitet till smält.

Gör ett tankeexperiment! Nu är du SB.

Nej, du är dig själv, bara som SB: någon som skriver om sig själv. Du smälter din subjektivitet. Du tar för dig det »sällsynta privilegiet att bada två gånger i samma flod«. Du försöker ta reda på vem du är, vad det är att vara du, hur det känns, har känts, att leva ditt liv.

Återigen, är det inte det naturligaste av allt?

Det är bara ett tankeexperiment vi gör; vi har rätt att förenkla det. Vi låtsas att du har tid att förvandla ditt liv till skrift utan att ge ut alla böckerna och bli en effekt av att andra »får dig på hjärnan«.

Troligtvis ser du en parallell med psykoterapi. Känn dig själv! Det är troligtvis, slår det dig kanske, avsevärt enklare att förvandla sitt liv till tal än till skrift, särskilt när en annan, någotsånär förstående människa lyssnar. OK, välj att tänka dig att du går i psykoterapi, om det känns naturligare för dig. Det väsentliga är att du smälter din subjektivitet. Psykoterapi är ett vedertaget sätt att gå in i sin självupptagenhet, igenom den och ut på andra sidan.

Nu utvidgar vi tankeexperimentet. Alla smälter sin subjektivitet. Vad händer? Det blir kaos! tänker du kanske.

Syftet med tankeexperimentet var att ge en antydan om varför vi kollektivt har gjort självupptagenhet till något fult. De kollektiva överenskommelser vi har gjort om hur verkligheten ser ut skulle kanske bryta ihop. Överjaget faller ihop... poff! Alla sysslar med sin gåta, som är var sin upplaga av livets gåta. Orangutangerna faller ner ifrån träden och slår ihjäl sig, en efter en...

Vi föreställer oss, kollektivt gör vi nog det, att det skulle bli kaos om alla människor sysslade med sin gåta. Det är nästan säkert fel. För det första skulle de inte alla göra det på en gång. Koncentrerat, som när någon går i psykoterapi, skulle de kanske göra det låt oss säga två år av sjuttiofem. Det gör kanske 2.66% av livstiden - inte mycket. Tre år - 4% av livsäventyret ägnat åt att begripa det; det är också överkomligt (för det är ju inte bara sig själv man sysslar med i psykoterapi; snarare är det så att man försöker ta sig tillbaka in i självets perspektiv för att sedan ifrån detta centrum betrakta allt). För det andra skulle de allra flesta arbeta de åren också. Det gjorde jag, det har nästan alla mina patienter gjort (och annars hade de med något undantag inte haft råd med psykoterapi).

Auschwitz skulle förstås ha blivit påtagligt svårbemannat; det är en annan sak.

Så varifrån stammar den där föreställningen om kaos? Antagligen ifrån upplevelsen av den osmälta subjektivitetens tryck, som de censurerat självupptagna har inom sig.

Trycket är dubbelt. Dels åstadkoms det av upplevelsen att gång på gång göra feltramp i livet, göra sig själv och andra illa beroende på en omedvetenhet (i ond tro) som man inte kan undgå att misstänka sig för. Dels åstadkoms det av de »svarta klumpar« den osmälta subjektiviteten bildar i ens kropp och själ.

Psykosomatiska symptom, till exempel, är osmält subjektivitet, censurerad självupptagenhet.

Varför skiljer sig folk? frågade någon igår. De skiljer sig beroende på osmält subjektivitet, tänkte jag. Men det var en oanvändbar förklaring, eftersom hon inte visste vad detta var för något. De skiljer sig beroende på att de inte har något personligt språk, tänkte jag. Det var en nästan lika oanvändbar förklaring, eftersom hon inte visste vad det var heller. I utgångsläget ville de skilda säkert ingenting hellre än göra varandra glada, men i brist på ett personligt språk kunde de inte tala om för varandra vad de ville ha, och med all sin osmälta subjektivitet visste de kanske inte ens själva vad det var.

Självfallet skiljer sig några för att de har upptäckt att de inte passade ihop med den man, den kvinna de en gång gifte sig med; det bortser jag ifrån nu. Självupptagenhet är upptagenhet av märkningar, av alla »gamla känslor« de gett upphov till med ty åtföljande upprepningstvång. Av ointegrerade upplevelser, som plågar, eftersom de är ointegrerade. Av osmält subjektivitet, som vi anstränger oss för att smälta för att komma ut på andra sidan. På andra sidan om självupptagenheten är jag »ett rör som livet flyter igenom« (T.E. Lawrence).

På andra sidan är jag tom, likt ett rör fritt från allsköns bråte, som hindrade genomströmningen; min uppmärksamhet är fri. På andra sidan är jag en människa, som iakttar sig själv som ett naturförlopp. På andra sidan är upplevelserna »jag är - jag vill - jag skapar« en obruten kedja. På andra sidan är jag någon som begagnar själviakttagelsen för att stegra min livsnjutning. På andra sidan är det enkelt för mig att se andra, att ta in deras subjektivitet. Om de verkar självupptagna, förstår jag att de är i JA-, plågade.

På andra sidan är jag någon som vet vem jag är, för det mesta utan att tänka på det men med beredskap att tänka på det »vid behov«, nämligen om jag fastnar någonstans, om uppmärksamheten fastnar. På andra sidan sjunger jag som SB konstaterade »från rövhålet och upp«, om jag sjunger.

Upp

6. Den stora överraskningen

När en bok går mot sitt slut är det också naturligt att se tillbaka och fundera på vad skrivandet bjudit på för överraskningar. Det har bjudit på många denna gång, men den största, som nu återstår att formulera, är otvivelaktigt att det går an att rekommendera Gud.

Jag återanvänder det där citatet av Sløk igen, dess centrum:

Man väljer sig i dilemmat, man finner sig i det - vilket är något annat än att finna sig i det.

Kanske har den gode Sløk känt sig så förtjust över den slagkraftiga estetiken i sin formulering att han gett avkall på sitt pedagogiska syfte. Pedagogiken främjas oftast mer av att man säger samma sak två gånger (minst), något som Vilhelm Moberg förresten var speciellt bra på. Man kan ta tumgrepp nästan var som helst i hans böcker, till exempel i dem om Karl-Oskar och Kristina, och hitta exempel på det. Men då vill det förstås till att man inte lyckas så väl med den första meningen att en upprepning, något annorlunda formulerad, med nödvändighet känns avslagen.

Att finna sig i dilemmat är onekligen något helt annat än att finna sig i det. Vanligtvis är det - motsatsen. Bara när man ingenting kan göra åt det är det delvis samma sak, och då bara delvis. Sartre fann sig i synförlusten, men han fann också sig (själv) i den, och det sistnämnda var en förutsättning för det förstnämnda; synförlustens pour soi var förutsättningen för att bära dess en soi med jämnmod.

Ulf Lundell skriver om Gud i En varg söker sin flock, och förutom det om sin dryckenskap (som det brukade heta en gång i tiden). Dricka kändes väl »vargigt« för honom, var det väl i början - men han kunde inte kontrollera det. Till sist slutade han och fann sig i sin situation. Med Gud var detta avsevärt enklare, utan Gud hade det kanske inte gått alls.

Ulf Lundell »fångar stämningar i tiden som ett superkänsligt lackmuspapper«, som Carina Waern träffande uttrycker det i sin DN-recension av boken. Exakt! Därför kan vi dra den försiktiga slutsatsen att Gud numera inte är lika »ute« som han var för bara några decennier sedan, till exempel 1970, när Olof Lagercrantz, som också är känslig för tidsandan, kände sig tvungen att skriva (om Odysseus av James Joyce) att »vi ser livet som Gud skulle göra, om han fanns«.

Om Gud börjar bli »inne« igen är detta i sig inget skäl vare sig att rekommendera honom (eller henne) eller att låta bli det. Men det kan vara roligt att veta.

... utan Gud är vilsenhet, utan Gud är yta, utan Gud är förvirring, utan Gud är det stora egot som hugger ner regnskog en fotbollsplan i sekunden, utan Gud är dårskapens vägar, utan Gud är bara människa och bara människa är ensamhet, förblindade släkter, förtvivlan, falska gudar, shoppingcenters...

Och Lundell fortsätter med sin sedvanliga, vältaliga mångordighet över två tredjedels sida med uppräkningen av allt elände som förnekandet av Gud har dragit med sig.

... utan Gud är självtillräcklighet, självgodhet, Gud är enkelt, samhället, det mänskliga dilemmat är komplicerat, att leva i samhället med Gud är att ha en fristad av styrka, mod, tröst, vision, utan att döda för en ståplats /.../ utan att förslavas av monstret, samhället.

Just det. Men det måste vara en Gud det går att skratta med, en Gud som du själv uppfattar honom, alldeles som AA:s tolvstegsprogram formulerar det, och det är ett bra program som kan användas till mycket annat än att sluta supa, för alla är ju inte maktlösa mot alkoholen, och varför är man förresten det, ingen som vet, men det sägs ju att överjaget är den del av personligheten som är löslig i sprit, det är tänkvärt som utgångspunkt...

Nu börjar jag skriva som Lundell, med kommatecknens flämtande andhämtning. Var var jag? Det måste vara en Gud som du själv uppfattar honom (eller henne), en personlig Gud, som du tycker dig ha telefonnumret till.

Tyvärr kan antagandet om Gud lätt perverteras och förvandlas till sin motsats, som ju ser nästan likadan ut i skrift. Gud kan begagnas av andra för att lura folk att finna sig i sin situation i stället för att finna sig i den. Så har han också begagnats i århundraden, om inte årtusenden - makthavarna la beslag på Gud, sedermera med benäget bistånd av Martin Luther (men det gick rätt bra innan dess också). Därför var det till sist nödvändigt att förneka honom. Arbetarna med August Palm, Hinke Bergegren och andra i spetsen var tvungna att förneka Gud för att finna sig i sin situation i stället för att finna sig i den.

Den utvecklingen kan man säkert skriva tre, fyra böcker om, men jag tror det var ungefär så det var.

Själv skulle jag aldrig ha vågat tänka på Gud innan jag hade en säker kontakt med Djävulen. Jag var rädd för Gud - för Martin Luthers auktoritära Gud, som det gick så många dåliga rykten om, för en Gud nedsmetad av kyrklig salvelse, för anpassningstryckets Gud, kort sagt för den Gud som förklaras vilja att man finner sig i sin situation i stället för att finna sig i den.

Men Djävulen, återinbjuden, rättade till alla missförstånd. Gud är det arketypiska samvetet, inte överjaget. Så enkelt kan det också sägas.

Upp

7. Att skapa, att vara originell som vem som helst

Folk har för sig att man vill något, när man bara uttrycker sig, sätter ord på en känsla, en tanke, en iakttagelse. Ungefär så sa en väninna till mig en gång. Var det inte märkvärdigt? Det tyckte jag också. Så missförstådd har uttrycksviljan blivit, att folk tror att man vill något annat, när man uttrycker sig.

»Jag kan inte komma«, sa min väninna en annan gång, det var i telefon, »för jag väntar på en säck fjäder från Grums.« I de fjädrarna tänkte hon klä ut sig till Den helige ande på en maskerad. Jag gick miste om att se henne så, befjädrad. Men jag kände någonstans att det var rätt mask. De var lika på något sätt, hon och Den helige ande.

Om jag dricker ett glas vatten, gör jag det för att jag vill ha vatten. Ingen misstänker något annat. När Gud skrattar åt själen och själen skrattar tillbaka åt Gud, då framkallas kontakten med Den helige ande, förklarade en gång mäster Eckhart (1260-1327). Den kontakten är skapandets vilja, och den är lika enkel, lika självklar som att vilja ha vatten.

Suzanne Brøggers livs- och skrivprojekt gick ut på att bli vem som helst - det vill säga att kontakta Den helige ande, att gå igenom självupptagenheten och ut på andra sidan, att smälta sin subjektivitet: tre sätt att säga samma sak som mäster Eckhart sa på ett fjärde. SB lyckades. Hennes böcker innehåller alla trådarna - konflikten mellan originalitet och vanlighet, egocentriciteten och storhetsvansinnet, avnarcissifieringen och Gud - men rätt löst sammantvinnade. Det vill säga, deras sammantvinning blev påtaglig för mig vid omläsningen av böckerna, i synnerhet som hon gjorde den där programförklaringen redan i Fräls oss ifrån kärleken. Men jag såg den inte första gången jag läste dem. Till dels var det troligtvis beroende på mitt av »släktdrift« omtöcknade intellekt, tills dels säkert beroende på att jag läste böckerna ungefär när de utkom, det vill säga med långa mellanrum. Därför tror jag inte SB:s genomsnittsläsare - alla de där som hon halvt ambivalent hoppas skaka av sig när hon börjar skriva om »den heliga, ödmjuka vanligheten« - heller har sett den.

Ändå fascinerades jag, och det var inte så mycket av vad hon skrev om sig själv som att hon gjorde det. Vad hon skrev var en distraktor. Hennes »vilda liv« var en distraktor, lika mycket för henne själv, antagligen, som för mig. Hon ville vara »det där berömda undantaget«, och i sitt vilda liv var hon det. Det gjorde antagligen vem-som-helst-igheten svåråtkomligare än nödvändigt. Men till sist gick hon ur vägen för sig själv (och skrev det: när man väl har sett sammantvinningen, har hennes uttryck en underbar tydlighet), och då sjöng hon »från rövhålet och upp«.

Uppgiften - den existentiella uppgiften, som följaktligen är allas, men SB har visat vägen, med villovägar och allt - är att gestalta sin originalitet utan att förlora sin kontakt med vanligheten. Är detta med nödvändighet svårare, ju mer originalitet ens liv innehåller, utifrån sett? På ett sätt ja, misstänker jag. Spannet blir bredare, det spann man har att överbrygga, helst utan att gå ned i spagat, och de narcissistiska frestelserna växer i styrka.

Samtidigt är det kanske så att den djupaste drivkraften är en längtan efter vem-som-helst-igheten - en längtan lika naturlig som törst men som trots det mycket väl kan vara omedveten eller halvt omedveten, som den tycks ha varit för SB.

När jag själv har utvecklat min vanlighetskontakt - Nöjdheten är nästan synonym med den - har jag ibland märkt en känsla av att det är onödigt att skildra sina upplevelser i vanligheten. Vem som helst som vill veta hur det känns att rida med sju hästar genom skogen, kan ta sju hästar och rida med dem genom skogen, när det är sommar... Så ungefär. Upplevelserna känns framkallade av verkligheten, opersonliga. Och samtidigt har de ett svindlande djup, öppnar sig mot det alldeles obegripliga, som existensen är... Detta är dunkelt.

I vilket fall som helst, det stora hindret är troligtvis att i samma ögonblick som man förvandlar sitt liv till skrift, ger man sitt liv en slagsida mot originaliteten, eftersom det är så få som gör det. Man är originell, som alla, men man uppfattas som originell lika med icke vanlig - som »det där berömda undantaget«. Det är lömskt. I vart fall om man går på det själv slits vanligheten av en, som om man var en förrädare mot den, en avart av människa, en Dreyfus (dömd orättvist, men dömd likväl) och fällan - överjagets listiga fälla - slår igen om en. Det blir med ens oerhört viktigt, kanske livsavgörande, att man är klar över stolthetens natur, som den inemot 70-årige Sartre var, när han preciserade den. Han är stolt över att ha definierat sig, inte över sin ryktbarhet. Ryktbarheten var en svepning att begrava döden i, men med stoltheten hade den ingenting att göra. Namnet, hungrigt, äter honom inte. Det spelar ingen roll att andra har fått Sartre på hjärnan; han själv har det inte. Simone de Beauvoir betraktar honom som anmärkningsvärt fri från självupptagenhet - och hon om någon torde väl ha märkt tecknen på motsatsen, om de förekommit.

Den narcissistiska fallgropen är ett slags »spegel, spegel, på väggen där« -effekt, en förväxling av sig själv med sin spegelbild. Osedd av den människa som en gång var den enda, emedan den första - modern - speglar man sig frenetiskt i andras ögon, söker frenetiskt deras uppskattning i hopp om att den ska ge en känslan av att existera. »Jag åtrås, alltså är jag«. Men denna »upshine« av Descartes är skenbar, i själva verket en avsevärd försämring. Tomheten - det »svarta hål« SB gång på gång besvärjer - fortsätter, ja, den växer. Ty den enkla sanningen är ju att andras upplevelser av mig inte existerar som omedelbar verklighet för mig - och om eller rättare i den utsträckning jag fäster alltför stor vikt vid dem gör jag det inte själv heller. Jag försvinner för mig själv, förvandlad till spegelbild.

Och detta är rätt självklart, inte sant? Den enklaste eftertanke säger oss att det är så det är. Vi existerar på insidan av oss själva, som någon som upplever sin upplevelse. Vi existerar på utsidan, i andras ögon, som någon som har möjlighet att definiera sig. Att definiera sig är stolthetsframkallande. Det är också kontaktskapande, tycks det. Vi tycker om andra, som har definierat sig, antagligen dels för att vi tycker att vi känner dem, dels för att de någonstans samtidigt definierar oss, gör oss synligare för oss själva.

Jag tänker, alltså är jag, förklarade Descartes. Om en »upshine« är önskvärd, och det har åtskilliga tyckt, är den i själva verket: Jag älskar, alltså är jag - och jag kommer att vara mer, ju mer jag älskar, eftersom allt jag älskar - människor, djur, landskap, idéer, ord - gör mig rikare. Ja, själva tingen gör det; täljstensugnen i hörnet i mitt arbetsrum, som jag nu börjar elda i igen, gör det med sin tidsmarkering. Årstidshjulet rullar. Vi är vid höstens gräns mot vinter.

Jag sätter ord på dessa självklarheter och har ingen känsla av att det är onödigt, märkvärdigt nog. Tvärtom känns det angeläget. Kanske är det för att vi lever i den narcissistiska kulturen och följaktligen har fått åtskilligt om bakfoten - vad självupptagenhet är, till exempel.

Upp

8. Galoppera är roligast

Jag tänker rekommendera Gud, rekommendera antagandet att Gud kanske existerar. Det är det svåraste. Ironiskt nog är det mycket enklare att försvara Djävulen än Gud. Båda har ett tvivelaktigt rykte, om också av olika skäl. Men Djävulens dåliga rykte är enklare att rätta, och alla känner utan nämnvärd svårighet igen den rättade Djävulen, »ljusbringaren«. Nå, det är som det är. Det inte bara går an att rekommendera Gud. Det är en självklarhet för mig som existentiell psykolog att göra det, ser jag. Här står jag och kan inte annat, som Martin Luther sa (och det var bra sagt, hur osympatisk mannen än var (eller möjligen var), hur auktoritärt hans budskap än var). Jag bör rekommendera Gud. Att anta Gud har gynnsammare existentiella konsekvenser än att inte göra det.

Fråga: Vad är starkt nog för att hindra människor att lita på sin egen hjärna?
Svar: Överjaget.

Vem är starkare än överjaget?
Svar: Gud.

Människan faller mot sin mening, sin livsidé. Till hälften skapar hon sitt öde, till hälften upptäcker hon det som Guds avsikt.

Jag rekommenderar Gud som bundsförvant i överjagsbekämpning.

Jag försöker spränga överjagets fästen, och jag kan bara hoppas att jag dels lyckas med det, dels om Gud vill hinner undan själv i stället för att få stenblocken över mig som Porthos.

Ett villkor tycks vara att jag hos läsaren återkallar minnet av en förlorad subjektivitet, alternativt en subjektivitet som inte är alldeles förlorad men väl oregerlig, konfliktladdad, halvt förbjuden att ta tillbaka. Jag vill väcka en längtan att ta tillbaka den, det jag har kallat att gå in i sin självupptagenhet, igenom den och ut på andra sidan. Jag försöker visa hur viktigt detta är i den nödvändiga överjagsbekämpningens tecken.

Det är den nödvändiga »omvägen«, om man så vill.

Att anta Gud gör att åtskilligt låter sig sägas enklare. Att anta Gud stagar ens subjektivitet, tycks det. Kanske är det en förutsättning för att gå igenom självupptagenheten och ut på andra sidan; det är jag osäker på. Åtminstone förenklar det uppgiften avsevärt.

Att anta Gud tycks integrera mitt vara-för-mig-själv och mitt vara-för-andra, göra detta existensens oregerliga tvåspann lättare att styra. Att anta Gud katalyserar min självförståelse: i Gud har jag en spegel, som reflekterar mitt liv utan förvrängningar (nåja - mer oförvrängt än eljest, i vart fall). Försöker jag se mig själv med andras ögon, i vart fall om jag går till överdrift i detta (och det är lätt hänt), äventyrar jag kontakten med min subjektivitet. Andra människor är halvdana speglar. Men ser jag mig med Guds ögon, är jag i kontakt med subjektiviteten samtidigt som jag någonstans ser mig utifrån. Inifrån- och utifrånperspektiven integreras - så är det nog.

Jag tycker som min häst en gång: Galoppera är roligast. Och att anta Gud har en slående likhet med att galoppera: det är roligt. Det är roligare att anta Gud än att inte göra det, alldeles som det är roligare att galoppera än att inte göra det - om det är en Gud det går att skratta med. Själv tycks jag ha antagit en Gud som är engagerad i överjagsbekämpning och som har utsett mig till sitt verktyg i det arbetet. Det tänkte jag inte på. Konsekvenserna av att anta Gud är överraskande.

Till ett av sina verktyg har han utsett mig, utgår jag ifrån.

Stolta människor är människor som lever i enlighet med (vad de uppfattar som) Guds avsikt med dem. För att kunna tänka så, är det självfallet nödvändigt att anta Gud. Antar man Gud och tänker med Fyrarummaren, ser man att Gud är Nöjdhetens transcendens. Pluggar man nu in Karen Blixens gamla tanke (eller iakttagelse) ser man att den definierar ett slags jämviktsläge mitt emellan Inspiration/Förnyelse och Nödjhet: en transcendenspunkt. Man transcenderar i en stolthet, som framkallats av att man lever i Guds avsikt...

... men jag är inte psalmdiktare utan psykolog, och jag skriver en handbok i överjagsbekämpning. Därför ska jag övergå till att upprepa den konsekvens av att anta Gud jag började med, den att det underlättar ens existentiella ansvarstagande - att finna sig i sin situation i stället för att finna sig i den. Ett skäl är denna transcendensmöjlighet, detta stolthetens avstamp, som åstadkommer en rätt oansträngd pendling fram och tillbaka mellan Nödjhet och Inspiration. Det vill säga, när den någon gång lyckas känns den oansträngd. Att ta sig dit, till detta oansträngda läge, det är kanske inte enkelt (särskilt inte utan Gud). Det tar tid, eller det har det i vart fall gjort för mig. Nåväl, i den pendlingen känner man sig fullständigt avnarcissifierad - som Villon, när han skrev sin fyrrading, varav jag bara kommer ihåg de två rader jag har återgett: »Ett ryck, och halsen äger...« Man har kontakt med sin vem-som-helst-ighet i all erfarenhet, hur originell den än är.

Ett annat, gott skäl att anta Gud skäl är att det är omöjligt att begripa Guds avsikt. Det gör att allt sökande efter förklaringar till varför läget är som det är bortfaller - och Robert Fritz rekommenderade ju att inte bry sig om dessa, eftersom de vanligtvis är bortförklaringar, förevändningar för att inte handla, undanflykter. Det är som det är, helt enkelt.

Hur som helst, osmält subjektivitet gör att människor förlorar kontakten med sig själva, med andra och med Gud. De censurerar sig av rädsla att bli galna. Det är det överjaget vill. Jag fortsätter säga emot, och åtminstone återerövrar jag kontakten med Gud när jag gör det.

Jag blir inte färdig med Gud. Det kan man inte, såvitt jag kan förstå. Jag kan det inte, i vart fall, inte förrän han (eller hon) möjligen blir färdig med mig, i dödsögonblicket. Jag »tror« inte på Gud, vad det nu är. Jag förstår inte hur man kan det, om det är liktydigt med att ta för givet att Gud existerar. Jag förstår emellertid inte heller hur man kan ta för givet att han (eller hon) inte existerar. Därför antar jag Gud.

Det är roligt att anta Gud, roligare än att inte göra det. Men det är också skrämmande. Särskilt tanken att Gud har en avsikt med mig är skrämmande. Den tanken är svindelframkallande.

Men en gång i tiden var jag rädd för hästar. Det var inget gott skäl att inte rida, tyckte jag. Livet är skrämmande. Det är inget skäl att avhålla sig ifrån det. Livet är obegripligt, som Gud. Det är heller inget skäl att avhålla sig från det.

Upp

9. Gud är ett övergångsobjekt

Teoretiskt sett kan Gudsantagandets välgörande effekter närmast anknytas till objektrelationsteorin. Det känns ironiskt eftersom Gud, om han/hon existerar, naturligtvis är mycket större än någon psykologisk teori. Men hur som helst, i denna är Gudsantagandets sannolika verkan jämställbar med nallens, nappens, snuttefiltens. Gud är ett så kallat övergångsobjekt.

Men dessa har avgörande betydelse i barnets värld. Låt mig genast formulera denna. De gör att barnet kan existera ensam.

Vi har glömt upplevelserna av de övergångsobjekt vi själva en gång hade, och de slitna objekten själva - om vi minns dem - väcker ingen nämnvärd respekt. Jag kommer ihåg en halvblind nalle: ena ögat var borta. Vad vi den gången kände hade vi inte ord för. Men hade vi haft det, kunde vi nog ha sagt att dessa ting var magiska för oss, att vi höll dem heliga.

Övergångsobjektet  

ges sådana egenskaper att det övergångsvis kan tjäna som dialogpartner i moderns frånvaro. Av stor vikt är att barnet utvecklar ett förhållande till övergångsobjektet så att det upplever en känsla av kontroll över »gosen« som håller i alla lägen. /.../ barnet /.../internaliserar övergångsobjektet, en process som gör det möjligt att så småningom inom sej trösta och trygga sej /.../.

Det Winnicott kallar »mellanområde« utvecklar sig.

... den värld där fantasier och lekar utspelar sej. I mellanområdet kan barnet föra en utvecklande dialog med »gosen« utan ett ständigt behov av moderns bekräftelse. /.../Barnet finner genom leken utvägar och uttryck för hur det skall förhålla sej i spänningsfältet mellan fantiserad allsmäktighet och upplevelser av total maktlöshet. I leken sker en utveckling via gränsöverskridanden genom att vi måste ta mod till oss för att överträffa oss själva, t.ex. när vi lärde oss gå, åka skridskor, simma under vattnet, våga tala i telefon med myndigheter osv. Crafoord (1993) menar att all utveckling /.../ måste ackompanjeras av en känslomässig dialog. /.../ Crafoords tes är att »borderlineproblematikens avgörande utvecklingsstörning kan beskrivas som en störning som hindrat individen att skapa och använda övergångsobjekt«.

Citaten hämtar jag från en uppsats av Per Åkesson om andlighetens effekter i behandlingsarbete. Åkesson övertygar om att andlighetens - eller som jag hellre uttrycker det, Gudsantagandets - vikt är mycket stor. Ibland är det så, markerar jag för säkerhets skull: den kan vara det. Åkesson har ingen statistik. Han har talat med blott tre personer, och han har gjort det utifrån en förhandskunskap om att de har haft andliga upplevelser. Men hans frågeställning är inte med vilken statistisk sannolikhet andligheten verkar utan hur den verkar, när den gör det.

Jag slås omedelbart av tanken att dessa tre i utgångsläget rätt nedgångna människor, en alkoholist, en knarkare, en knarkare och tillika fängelsekund, kanske har haft starkare upplevelser av andlighet än jag. Det unnar jag dem.

Det går självklart att låtsas ha kontakt med Gud. Men då tvingas man begagna sig av det Sløk kallar det oursrpungliga språket, av fraser. Dessa människor gör inte det. De svamlar inte. De uttrycker sig personligt. Den kontakt med Gud, alternativt Jesus, de talar om bär det självupplevdas prägel. Man hittar möjligen på att man sett Jesus, en intensivt lysande gestalt - men inte att han kommer fram till en, pekar på en tatuering man har och säger: »Den där är fin, tycker jag.«

Uppsatsen övertygar om att de andliga upplevelserna på ett avgörande sätt stagat dessa människors subjektivitet. Som konsekvens - Åkesson begagnar sig av Fyrarummaren som tolkningsredskap för att beskriva effekterna - har upplevelserna gjort det lättare för dem att bryta censuren, att gå igenom förvirrings- och konfliktskedet (och den ofrånkomliga självupptagenheten i det) med starkare självförtroende, och att efteråt kvarhålla insikterna i Inspiration/Förnyelse. Uppsatsen övertygar också om förklaringen: Gudsantagandet har gett dem ett övergångsobjekt som »håller i alla lägen«. Gör tankeexperimentet att byta ut »barnet« i citaten ovan mot »människan«, och du får förhoppningsvis en uppfattning om Gudsantagandets vikt. Övergångsobjektet, Gud, gör att människan kan existera ensam. Människan kan föra en utvecklande dialog med Gud. Människan finner härigenom uttryck för hur hon ska förhålla sig i spänningsfältet mellan allmakt och maktlöshet. Hon tar mod till sig för att överträffa sig själv...

Den sistnämnda uppgiften börjar kanske med att gå, men den slutar ju inte med att man vågar tala i telefon med en eller annan myndighet.

Åkesons uppsats ger dig tyvärr en »cop out«. Du kan säga dig själv att du inte är knarkare och fängelsekund, att du hade en tillräckligt god mor, att du för länge sedan vuxit ifrån »gosen« - följaktligen har du personligen ingen användning för Gud.

Varsågod!

Min uppfattning är att åtskilliga människor har svårt att existera ensamma, fastän de inte visar andra tecken på allvarliga störningar. Den stora skillnaden mellan genomsnittsmänniskan i den västerländska kulturen idag och en knarkare, vilken som helst, är kanske att genomsnittsmänniskan är kontaktskickligare, så att hon kan vidmakthålla de varaktiga förhållanden till andra som döljer bristen ifråga. Leka tycker jag inte genomsnittsmänniskan, den normala människan, verkar särskilt bra på.

Själv fortsätter jag öva mig i det.

Upp

 
  © Copyright Claes F Janssen, 1996-2011. Alla rättigheter reserverade.  
  05649