Claes Janssens hemsida    
  Hem > Böcker> Överjagsbekämpning> Översikt  
 

Överjagsbekämpning, översikt

I. Människans två samveten

Som utgångspunkt återges ett psykologiskt lexikons överjagsdefinition.

Överjagsbegreppet innehåller dolda komplikationer, hävdar Janssen. Dessa gäller inte så mycket själva begreppet, vilket är entydigt nog, men väl det förhållandet att överjaget för gemene man har likställts med samvetet, varigenom det har fått oförtjänt gott rykte. En första uppgift för en handbok i överjagsbekämpning blir följaktligen att visa på de dolda komplikationerna. Janssen tar två exempel som utgångspunkt: dels de brittiska kolonialtjänstemännen på drottning Victorias tid, som alltid bytte om till middagen, dels de sista orangutangerna i Sumatras regnskogar, som alltid leker och slåss försiktigt. Särskilt hos de sistnämnda tycks överjaget förnuftigt nog, helt i deras »välförstådda egenintresse« av att inte slå ihjäl sig. Emellertid, så snart kollektivets intressen skiljer sig från individens, ser man genast överjagets »upphöjda« likgiltighet för den sistnämndes väl och ve, ett förhållande varpå krig ger ett slående exempel.

En bild visade en reglementsenligt grävd fältgrav.

Människan har två samveten, förklarar Janssen, förutom överjaget ett annat, mer livsälskande, som han med utgångspunkt från C.G. Jung kallar det arketypiska. Han rekommenderar ett utbyte av överjaget, som med sina auktoritära drag och i synnerhet sin etnocentrism leder oss i fördärvet, mot detta arketypiska samvete (som tycks honom väl gestaltas av Det heliga fyrtalet, med Djävulen återinbjuden). Han frågar sig samtidigt om vi kommer att hinna, innan det är för sent, innan Homo sapiens' tid på jorden är ute.

Avslutningsvis diskuteras likheter och skillnader mellan skuld, skam och mindervärdeskänslor, som alla stammar från överjaget.

Upp

II. Minsta motståndets väg

Robert Fritz' Minsta motståndets väg handlar inte uttalat om överjagsbekämpning. Den handlar om skapande, om det skapande förhållningssättet, men detta uppfattar Janssen som överjags- och anpassningstryckets naturliga antites.

Fritz beskriver tre slags val, som han kallar fundamentala val, primär- och sekundärval. Valet att bli den förhärskande kraften i sitt liv är fundamentalt; det »är själva grunden för en skapande attityd«. Det är en förutsättning för all förändring, framhåller Fritz. Om man inte gör detta val, kan ingenting åstadkommas - men om man gör det förvandlas verkligheten. Olika negativa känslor försvinner och utbyts mot »den glädje och äventyrslust som kännetecknar den skapande attityden«.

Janssen citerar något han skrev om viljan i Förändringens fyra rum:

En möjlighet är att du inte låter dig upptäcka vad du vill helt enkelt därför att det väcker »dåliga känslor«. I en problemsituation upplevs viljan med nödvändighet först negativt, eftersom vad jag drömmer om inte är vad som är. Jag måste känna spänningen mellan situationen som den är och min dröm för att upptäcka viljan.

Fritz hävdar att just upprätthållandet av denna spänning är det centrala i praktiserandet av minsta motståndets väg. Du gör klart för dig själv dels hur verkligheten ser ut, dels vad du vill, bådadera maximalt.

Viljan visar sig i fantasin, i bilden av det du vill ha och/eller skapa, »visionen«. Denna har sin dragkraft, men det karakteristiska är förekomsten av »mothållande föreställningar«, som håller dig tillbaka.

Att skapa är att slåss mot överjaget, hävdar Janssen. Det är överjaget som är källan till dessa mothållande föreställningar. Följaktligen är överjagsbekämpning den naturliga utgångspunkten.

Upp

III. Sartres död

Sartre kände sig som »mannen utan överjag«. Det gör honom självklar i en bok som denna.

Janssen porträtterar Sartre mot bakgrund av hans död. Hans storhet märks, samtidigt som Janssen upplever sig ha kommit honom nära (naturligtvis tack vare sina utmärkta källor, Simone de Beauvoir och Annie Cohen-Solal).

Upp

IV. Halvhalt

Tre sätt att få grepp om överjaget beskrivs: genom dess uppkomst, genom dess funktion och slutligen fenomenologiskt, som det visar sig på upplevelseplanet.

Två hypoteser har styrt honom i arbetet med denna bok, konstaterar Janssen. Den ena, huvudhypotesen, är att »överjaget kan tränga sig emellan en människa och hennes transcendentala jag, bryta sönder upplevelsekedjan jag är - jag vill - jag skapar, hindra kontakten med det arketypiska samvetet, djupast sett förstöra kontakten med livet«. Den andra kallar han tillgänglighetshypotesen. Enligt den skall just de böcker som »flöt upp« när han organiserade om i biblioteket vara användbara vid överjagsbekämpning. Han lever och skriver, förklarar han, i ökande utsträckning vägledd av den hypotesen, som går ut på att leva och skriva på enklaste sätt.

Janssen diskuterar begreppen »sabbare« och »målgörare« med utgångspunkt från en fotbollsspelares beskrivning av den personliga dialektiken i fotbollslag. Han gör en återblick på neurotikerbegreppet och konstaterar provokativt att den enda självbild en människa egentligen kan leva med utan att trassla in sig i inkonsekvenser är denna:

Jag är neurotisk.
Jag är en ointegrerad outsider.
Jag är normal.

När vi arbetar med oss själva är vi alla ointegrerade outsiders, eftersom det är oavslutade gestalter vi arbetar med. I ett sista avsnitt, Halvvilda tankar, drar Janssen några personliga konsekvenser av detta.

Upp

V. Självavslöjandet som livsprojekt: Suzanne Brøgger

Redan i sin första bok, Fräls oss ifrån kärleken, gjorde SB en programförklaring. »Jag har använt mig själv till vad som helst för att bli vem som helst.« Orden uttrycker hennes livsprojekt och visar vad detta projekt har med överjagsbekämpning att göra.

Överjaget vill inte att vi ska bli vem som helst, inte ens i fantasin. Det är en frihet som överjaget känner sig våldsamt hotat av /.../. Överjaget vill inte att vi ska tänka vad som helst, känna vad som helst, och i synnerhet inte att vi ska säga vad som helst.

Att »bli vem som helst« är att kontakta Den helige ande. Överjaget försöker med andra ord hindra kontakten med Den helige ande.

SB karakteriserar också samma boks innehåll som »avsiktligt osmält subjektivitet«. Det ger Janssen tanken att hennes livsprojekt är subjektivitetens smältning, förvandlingen av osmält subjektivitet till smält.

En tredje synonym är »avnarcissifiering«.

Lästa som följetong skildrar hennes böcker olika skeden i detta förlopp. Janssen har inte läst allt av SB. De böcker han kommenterar är Fräls oss ifrån kärleken, Brygd, Crème fraiche, Ja, Det pepprade suset och Transparence.

För att försvara, inte SB men väl livs- och skrivprojektet, mot att betraktas som narcissistiskt citerar Janssen Philp Roth. Han drar en parallell med det psykoterapeutiska projektet, som också handlar om att »säga vad man inte får säga«, samtidigt som han frågar sig om inte avnarcissifieringen som skrivprojekt innehåller en extra komplikation, nämligen den att SB blir

... en effekt av självutlämnandet och det fortsatta självutlämnandet kommer att handla om hur det känns att vara denna effekt... med andra ord utvecklas till ett självutlämnandets självutlämnande... så att människan i sitt förhållande till sig själv till sist blir som ett paket Tomteskur, på vilken en tomte höll upp ett paket Tomteskur, på vilket en tomte... En oändlighet av speglar?

Janssen diskuterar monogami/polygami-dilemmat, eftersom ett polygamt ställningstagande till att börja med var centralt i SB:s böcker, särskilt Fräls oss ifrån kärleken och Crème fraiche.

Han diskuterar skrivandets dialektik och ser likheter mellan denna och skapande, kärlek och psykoterapi.

Mötet är det centrala i dem alla, och det är viljans möte med verkligheten, som förutsätter en beredskap till »icke-vilja«.

Omläsningen av SB:s böcker försätter Janssen i förnyad kontakt med livets gåta, som var och en vet är obesvarad.

Och här, återigen, kommer överjaget in i bilden och säger: Forget it! Glöm livets gåta och gör bara som jag säger. Överjaget är ett påhitt, ett kollektivt påhitt om verklighetens natur, som byter ut det okända mot något känt, så att det går att orientera sig, göra något, »leva«, fast det är ett liv med aspekter av levande död, eftersom man har lagt ifrån sig gåtan. /.../ Överjaget tycker det är fåfänga, om inte vansinne, att tycka att man ska skapa sitt liv själv, i synnerhet om man tycker att ens liv ska gå ut på något nytt, något ingen annan har lyckats med (vad man vet). Skäms!

Avslutningsvis formulerar Janssen en sens moral, som är att »framgångsrik överjagsbekämpning förutsätter att man /.../ gör allt för att stärka sin vanlighet parallellt med att man gestaltar sin originalitet«.

Upp

VI. Rättvänd är väl ingen

Arbetet med SB:s böcker förstärkte en övertygelse hos Janssen, den om nödvändigheten att undgå »undantagsmänniskofällan«.

Cornelis Vreeswijks visor i Till Fatumeh, sjungna och osjungna, fick honom att se en annan sanning, den nämligen att »det svänger om meningslösheten«. När han lät visorna blåsa igenom sig kände han att lyckan (en effekt av överjagsbekämpning) var mening, kompletterad med sin dialektiska motsats, meningslöshet.

Upp

VII. Att möta sina barn

Hunnen så här långt i sin framställning hittar Janssen en bok i sin brevlåda, nämligen Ditt kompetenta barn av Jesper Juul. Den visar sig handla om hur man bör göra, när man uppfostrar barn, och varför.

/.../Juul själv skickar mig sin bok, oombedd och följaktligen ovetande om hur perfekt dess innehåll svarar mot vad jag för närvarande arbetar med. Jag hade inte ens hunnit medvetandegöra frågan förrän svaret kom! /.../ Min tillgänglighetshypotes har med andra ord bekräftats, och det »med råge«. Inte bara har de böcker jag utgick ifrån visat sig användbara och korrespondera med varandra på spännande sätt, vilket jag förväntade mig med utgångspunkt från hypotesen. Förutom det visar sig den externa, för mig okända verkligheten samspela med min vilja på detta överraskande sätt.

Janssen konstaterar denna märkvärdighet, men i förbigående, ty det centrala är att presentera innehållet i Juuls bok, som tycks honom visa hur man på kärleksfullast tänkbara sätt (som också visar sig vara på enklaste sätt) vidarebefordrar ett icke nedbrytande överjag till sina barn.

Några kommentarer om den onödiga enigheten mellan pappa och mamma väckte hos Janssen minnet av en metafor: »livets hästkött«, som outsiders inte så lätt gav upp, sedan de en gång hade fått smak på det.

Juul markerar skillnaden mellan självförtroende och självkänsla eller självaktning. Självförtroende har att göra med vad vi kan åstadkomma. Självaktningen är oberoende av prestationer; snarare är den en upplevelse av att vara OK som vi är, eftersom vi är.

Den låga självaktningen, förklarar Juul, åtföljs av en ständig känsla av att det är något fel på en.

Låg självaktning manifesterar sig på vitt skilda sätt: som rädsla att misslyckas, som skryt, som rädsla för livet, som självutplåning, som gränslöshet, som hopplöshet, som uppblåsthet, som skuldkänslor, som missbruk av droger, läkemedel eller alkohol, som våld, som klagomål över dålig matsmältning.

Själv spekulerar Janssen över det sannolikt centrala i självaktningen, nämligen förmågan att känna vad man behöver (och uttrycka det).

Lyckan är att ha behov och kunna tillfredsställa dem. Det kunde Sokrates ha gått med på, och i stället för att ironisera kunde han ha lagt till, »och för det måste jag veta vilka de är«. Men de signalerar sig själva. De ofullbordade gestalterna anmäler sig själva, om ingenting hindrar det. Det var felet med den gammaldags auktoritära uppfostran. Den förstörde självaktningen, lika med det invärtes signalsystemet som visar på otillfredsställda behov. »Andra har installerats i våra hjärtan...«

Med andra ord, ett för starkt, »svullet« överjag verkar nedbrytande på självaktningen.

Till sist tycker sig Janssen i Juuls bok också hitta en operationell definition av kärlek. Så mycket älskar jag dig, du mig, som vi är redo att sluta ljuga för oss själva för att kunna möta varandra.

Upp

VIII. Sartres liv och existentialismen

Sartres viljemedvetenhet var sällsynt stark. Han var stolt över att ha definierat sig. Att begagna sig av sina möjligheter som människa är stolthetsframkallande, att inte göra det väcker skam, skuld- och mindervärdeskänslor.

Som trettioåring var Sartre kär i en flicka som hette Olga; »några år senare« inledde han ett varaktigt förhållande med hennes syster Wanda - hon som bodde på Rue de Dragon.

Sartre begagnade sig av en drog, som hette Corydran, när han skrev, särskilt när han skrev Critique de la raison dialectique. Janssen frågar sig om man kan tolka detta som att ha sålt sin själ åt Djävulen. Utvidgad rör frågan den skapandes avvägning mellan sitt liv och sitt verk.

Janssen förklarar sig misstänka Sartre för nöjdhetsbrist och framkastar att hans panegyrik över Sovjetunionen 1952 kan förstås mot den bakgrunden (liksom möjligen de liknande, panegyriska föreställningarna om ordförande Maos Kina, som var utbredda bland intellektuella i Sverige i början av 1970-talet): en längtan efter att tycka att det mesta är bra som det är åtminstone någonstans på jorden. Janssen minns den ambivalens han själv till en början kände mot nöjdhetsbegreppet.

Nöjdheten kändes oförenlig med mitt förutvarande sinnelag, som var dels kritiskt, dels präglat av viljemedvetenhet - liksom Sartres. Nöjdheten är oförenlig med dessa; den är viljemedvetenhetens nödvändiga antites. Detta ger mig inga intellektuella svårigheter nu, tvärtom. Men jag kände mig så överraskad, glatt överraskad i och för sig, men...

Nöjdheten är ett grundtillstånd, förklarar Janssen, vilket

innebär att uppmärksamheten faller mot tillståndet ifråga, när den inte upptas av något annat: den faller mot glädjen, om man har tyngdpunkten i Nöjdhet, alldeles som den faller mot ledan i Censur och mot ångesten i Förvirring.

När så sker tycker man sig alltid ha goda skäl för sin känsla.

Med hjälp av två böcker, dels Se människan! av Bengt Börjeson, dels Existentialismen av Johannes Sløk, presenterar Janssen en rad centrala begrepp inom existentialismen: främlingskapets tillbakastöt, äcklet, oursprungligheten, friheten och ansvaret, intet, den onda tron. Han lyfter fram den dolda, i vart fall outtalade aspekten av överjagsbekämpning i existentialismen.

Upp

IX. Att rekommendera Gud

Inledningsvis presenteras ett tiopunktsprogram för överjagsbekämpning.

  1. »Tugga« ditt överjag!
  2. Smuggla inte!
  3. Ta Djävulen vid handen!
  4. Kämpa inte!
  5. VÅGA ÖNSKA!
  6. Välj ångesten, inte ledan!
  7. Gå inte i undantagsmänniskofällan!
  8. Överjaga inte andra, i synnerhet inte dina barn!
  9. Välj dig i ditt livs dilemman!
  10. Släpa inte onödigtvis på Intet!

Janssen ger några exempel på det sistnämnda och sammanfattar sin förståelse för begreppet Intet med utgångspunkt från några ord av Parmenides, en gammal grek.

»Jag rider mig själv, inte sant, som en häst genom världen«, skrev jag Personlig dialektik (och gladdes åt ordens osökta rytm av trav). Vi har möjlighet att tygla känslorna, styra hästen. Men då måste vi självklart först sitta upp på den. Jag kan bara sitta upp på den här hästen, som är den häst jag har, inte på en annan häst, som jag inte har. Möjligen var detta vad Parmenides egentligen menade. Det »icke varande« kan ibland tänkas, men rida på det kan man inte. Det är det jag menar, oavsett Parmenides. Upptagna av föreställningar om ett annorlunda liv - av Intet - avstår vi från att svinga oss i sadeln på det vi har.

Janssen återger ett stycke av Sartre om underlägsenhetskänslor och kommer fram till att dessa, liksom andra dåliga känslor, har en adressat, nämligen överjaget, i gestalten av pappa och mamma.

Han konstaterar att överjaget sätter gränser och att man följaktligen vid överjagsbekämpning riskerar både »övertramp« och, alternativt, »undertramp«.

Begreppet avnarcissifiering leder honom till en insikt om självupptagenhetens triadiska karaktär.

Alltså: en upplevelse censureras på 1 trappsteget, framkallar konflikter på 2 trappsteget (i Förvirring) och integreras på 3 trappsteget (i Inspiration/Förnyelse).

Självupptagenhet är något vi kan gå in i och igenom, och upplevelsen ser ut på ett sätt när vi hejdar oss »på utsidan«, på ett annat sätt »inuti« och på ett tredje när vi är igenom »på andra sidan«.

Med andra ord, det existerar en censurerad självupptagenhet.

Janssen listar den censurerade självupptagenhetens hypotetiska kännetecken, och det förefaller honom som om »den censurerade självupptagenheten vore all censurs prydno, dess givna men onaturliga centrum«.

Självupptagenhet är upptagenhet av märkningar, av alla »gamla känslor« de gett upphov till med ty åtföljande upprepningstvång. Av ointegrerade upplevelser, som plågar, eftersom de är ointegrerade. Av osmält subjektivitet, som vi anstränger oss att smälta för att komma ut på andra sidan.

På andra sidan om självupptagenheten är jag »ett rör som livet flyter igenom« (T.E. Lawrence). På andra sidan är jag tom, likt ett rör fritt från allsköns bråte, som hindrade genomströmningen; min uppmärksamhet är fri. På andra sidan är jag en människa, som iakttar sig själv som ett naturförlopp. På andra sidan är upplevelserna »jag är - jag vill - jag skapar« en obruten kedja.

Den största överraskningen arbetet med boken gett honom, säger Janssen, är att det går an att rekommendera Gud.

Han reflekterar med utgångspunkt från Suzanne Brøggers liv- och skrivprojekt över narcissismen, skapandet och kontakten med Den helige ande, varefter han rekommenderar Gud som bundsförvant i överjagsbekämpning.

Stolta människor är människor som lever i enlighet med (vad de uppfattar som) Guds avsikt med dem. För att kunna tänka så, är det självfallet nödvändigt att anta Gud. Antar man Gud och tänker med Fyrarummaren, ser man att Gud är Nöjdhetens transcendens. Pluggar man nu in Karen Blixens gamla tanke (eller iakttagelse) ser man att den definierar ett slags jämviktsläge mitt emellan Inspiration/Förnyelse och Nöjdhet: en transcendenspunkt. Man transcenderar i en stolthet, som framkallats av att man lever i Guds avsikt...

... men jag är inte psalmdiktare utan psykolog, och jag skriver en handbok i överjagsbekämpning. Därför ska jag övergå till att upprepa den konsekvens av att anta Gud jag började med, den att det underlättar ens existentiella ansvarstagande - att finna sig i sin situation i stället för att finna sig i den.

Gud är ett övergångsobjekt, som gör människan stark nog att existera ensam.

Janssen slutar sin bok med sex anklagelser mot överjaget.

Upp

Jag anklagar

Jag anklagar överjaget för att vara etnocentriskt.

Jag anklagar överjaget för likgiltighet för sin bärares »välförstådda egenintresse«, liv och lycka.

Jag anklagar överjaget för att förstöra människans genuina livskänsla och bryta sönder triaden jag är, jag vill, jag skapar.

Jag anklagar överjaget för att vilja hindra kontakten med Den helige ande.

Jag anklagar överjaget för att verka nedbrytande på människans självaktning.

Jag anklagar överjaget för att främja en censurerad självupptagenhet, som är all censurs prydno, dess givna men onaturliga centrum.

Upp

 
  © Copyright Claes F Janssen, 1996-2011. Alla rättigheter reserverade.  
  06685