Claes Janssens hemsida    
  Hem > Böcker> Sju fel med psykologin > Kap. VIII Överjagets heliga ko  
 

Kap. VIII Överjagets heliga ko

Överjagsbekämpning

Läsaren kanske associerar till andra, nu härskande tabun än det jag faktiskt hade i tankarna, när jag skrev sista avsnittet i föregående kapitel. Det gör nog ingenting i så fall, tvärtom.

Jag har skrivit en bok som heter Överjagsbekämpning. Den utmynnade i tio rekommendationer

  1. »Tugga« ditt överjag!
  2. Smuggla inte!
  3. Ta Djävulen vid handen!
  4. Kämpa inte!
  5. VÅGA ÖNSKA! som Sartre sa
  6. Välj ångesten, inte ledan!
  7. Gå inte i undantagsmänniskofällan!
  8. Överjaga inte andra, i synnerhet inte dina barn!
  9. Välj dig i ditt livs dilemman!
  10. Släpa inte onödigtvis på Intet!

Det är goda råd, tycker jag när jag läser igenom dem. Jag upprepar dem med förklaringar.

Upp

1. Ett tiopunktsprogram

Det är till synes naturligt om en bok utmynnar i ett tiopunktsprogram för överjagsbekämpning. Emellertid, överjagsbekämpning är en känslig sak, och det är tveksamt om den främjas av mallar, eftersom en vilken som helst mall till sin natur är - överjagig.

När jag ändå försöker mig på listan, vill jag därför markera att den är provisorisk. Jag ger några uppslag bara.

1. »Tugga« ditt överjag!

Vad är det?

Håll dig till exempel inte med »otuggade« skuldkänslor. Antingen har du skuld eller inte. Har du skuld - har skadat någon, dig själv eller andra - är ett försonings- och reparationsarbete påkallat. Har du det inte bör du betrakta skuldkänslorna som ett symptom och kämpa emot dem genom att ifrågasätta de överjagskrav de stammar ifrån. Orättmätiga - »neurotiska« - skuldkänslor har sin rot i att man försöker uppfylla ett mönster, leva upp till en roll som man inte har gjort upp med, lika med »tuggat« på ett autentiskt sätt. Som autentisk mor bakar man bröd, om man tycker att en mor ska det, eller låter bli att baka bröd, om man inte tycker att en mor nödvändigtvis ska det. Man tycker inte att en mor ska baka bröd men låter bli det själv och känner sig skyldig.

2. Smuggla inte!

Vad är det? Du vill förverkliga önskningar som du själv känner är autentiska. Men överjaget förbjuder dem; det är auktoritärt snedvridet. Därför överlåter du uppgiften åt en smugglare (=skuggan).

Men denne smugglar samvets- eller urskillningslöst in andra, mycket tvivelaktigare saker (inautentiska önskningar) på samma gång - när han nu en gång är förbrytare (=tvingas ha dåligt samvete) gör det ingen skillnad. Det är »skit samma«.

Genom att blanda ihop autentiska önskningar, som går att försvara, med dåligheter som inte är försvarliga, har du faktiskt gjort dig skyldig. Ifrån det läget kan du inte framgångsrikt bekämpa överjaget.

3. Ta Djävulen vid handen!

Vad är det? Återinbjuden till Det heliga fyrtalet upphör Djävulen att vara ond (eftersom han upptäcker att det är tråkigt). Men just därför och desto effektivare kan han bekämpa överjaget. Det gör en avsevärd skillnad om man som Djävulen vet sig icke vara »en dåliga människa«, lika med ond, vet sig ha gott samvete: gott arketypiskt samvete. Det har Djävulen, om han har en öppen dialog med de tre andra i Det heliga fyrtalet. Särskilt dialogen med Jesus Kristus har den effekten att den »rättar« Djävulen, liksom den »rättar« Jesus.

4. Kämpa inte!

Vad är det? Kämpa inte för pappas och mammas kärlek. Den kärlek du har fått, har du fått, den du inte har fått kommer du aldrig att få.

Känn dig fri att ha de känslor du har för dina föräldrar, vilka de än är. Dessa känslor är en effekt av hur de har behandlat dig. Du är ett naturförlopp. Om de njöt av dig, njuter du sannolikt av dem. Om de inte gjorde det, njöt av ditt sällskap - eller rättare sagt, i den utsträckning de inte gjorde det - njuter inte du av deras.

Det var inte du som började.

Men det var inte de heller. Sannolikt har de älskat dig »efter bästa förmåga« eller så långt deras överjag tillät. De var offer för sitt överjag (och de hade till skillnad från dig inte ens en bok om överjagsbekämpning att läsa för att värja sig).

Kämpa inte heller för någon annans kärlek. Om du känner dig tvungen att kämpa för den, är det troligtvis inte kärlek. Det är troligtvis överföring: den du älskar eller tycker dig älska frustrerar dig, lika med gör dig besviken, på liknande sätt som din mor eller far en gång frustrerade dig.

5. VÅGA ÖNSKA! som Sartre sa

Vad är det? Försök att skapa kreativ spänning enligt Robert Fritz' recept: du medvetandegör dels hur verkligheten ser ut (var du är), dels vad du vill (vart du vill komma).

6. Välj ångesten, inte ledan!

Vad är det? Konformiteten är det onda, men nonkonformitet skapar ångest. Låt ångesten förvandla sig till overklighetskänslor, vars fråga är: Vad gör jag egentligen här?

7. Gå inte i undantagsmänniskofällan!

Vad är det? Ingen är en undantagsmänniska; detta är bara ett annat av överjagets påhitt för att oskadliggöra skapandet. Man kan »ställa sig i den rutan«, eftersom kollektivet/överjaget tillhandahåller den. Kanske det är den enda ruta man kan stå bekvämt i, men man ska ändå inte identifiera sig med den. Om man utifrån betraktas som en undantagsmänniska, är detta en aspekt av ens persona, helt enkelt. En tiondel originalitet räcker för att smaksätta nio tiondelar vanlighet.

8. Överjaga inte andra, i synnerhet inte dina barn!

Dina barn kan antagligen mer än någon annan hjälpa dig med överjagsbekämpning, för genom att sluta överjaga dem trappar du ner ditt överjagande av dig själv.

9. Välj dig i ditt livs dilemman!

Vad är det? Du har samma frihet i, samma ansvar för situationerna i ditt liv som om du frambragt dem. Kanske du har frambragt dem, och det är inte nödvändigtvis fel att fundera på hur - men först måste du välja dig själv i dem, födas till dem om du så vill. Acceptera dem brukar det också kallas. Med min födelsemetafor vill jag säga dels att detta regelmässigt gör ont, dels att det man föds till är liv.

Här är du nu, och detta är första dagen i resten av ditt liv.

10. Släpa inte onödigtvis på Intet!

Vad förstås med detta? Jag tvingas korta av förklaringen.

Intet är möjligheter, men som upplevelse avstånd, frånvaro, saknad. Jag reflekterade över vad Parmenides, en gammal grek, kan ha menat, när han sa: »Endast det varande är, det icke varande är icke och kan icke tänkas.« Självklart har han fel, gamle Parmenides, på ett sätt. Det icke varande kan visst tänkas, och detta är ibland förträffligt, nämligen om det också kan förverkligas. Men det är en stor plåga, om det inte alls kan förverkligas eller kan det bara i princip. Detta är ett dilemma människan har, till skillnad från djuren. Ett djur kan inte släpa på Intet, vad vi vet. Det kan inte tänka sig alternativ till det som är. Du släpar på Intet om du sysselsätter dina tankar med livsalternativ som aldrig kan bli verklighet.

Mest tycker jag om min slutsats i detta avsnitt.

Om de inte skärmar av sina känslor (i problemsituationer) brukar människor uppleva sig i känslornas våld, som om känslorna vore en verklighet utanför dem själva, okontrollerbara. Det är de ju inte. »Jag rider mig själv, inte sant, som en häst genom världen«, skrev jag i Personlig dialektik (och gladdes åt ordens osökta rytm av trav). Vi har möjlighet att tygla känslorna, styra hästen. Men då måste vi självklart först sitta upp på den. Jag kan bara sitta upp på den här hästen, som är den häst jag har, inte på en annan häst, som jag inte har. Möjligen var detta vad Parmenides egentligen menade. Det icke varande kan ibland tänkas, men rida på det kan man inte. Det är det jag menar, oavsett Parmenides. Upptagna av föreställningar om ett annorlunda liv - av Intet - avstår vi från att svinga oss i sadeln på det vi har.

Upp

2. Dårskapens vägar

Med dessa tio rekommendationer riktade jag mig till »överjagets offer«, alltså personer med ett för starkt överjag, som har gjort det onödigt svårt för dem att göra sig själva och andra lyckliga. Dessa är otvivelaktigt de flesta. I någon utsträckning har vi nästan alla drabbats (och de andra, psykopaterna, bryr sig inte om vad jag eller någon annan skriver i böcker).

I detta kapitel vill jag närma mig överjaget från en helt annan utgångspunkt. Bland historikern Barbara Tuchmans många böcker är The March of Folly: From Troy to Vietnam. Den undersöker historisk »träskallighet« (woodenheadeness) för att begagna ett av Tuchmans favorituttryck.

Varför släpade trojanerna in en trähäst av misstänkt utseende i sin stad, i stället för att åtminstone undersöka vad som dolde sig i den först (det var som känt grekernas krigare, med Odysseus i spetsen) ?

Varför framhärdade påve efter påve under renässansen med sedeslöst leverne och kyrklig overksamhet, trots att kyrkan angreps allt häftigare, angrepp som slutligen utmynnade i att Luther 1517 spikade upp sina 95 tesen på kyrkporten i Wittenberg, varmed protestantismen hade fötts?

Varför insisterade flera på varandra följande brittiska ministärer under George III på att försöka tvinga de amerikanska kolonierna till underdånighet i stället för att förhandla, utan att bry sig om det gång på gång upprepade argumentet att de hade allt att förlora på detta - en träskallighet som ledde till Amerikas självständighetsförklaring 1776?

Varför ingrep Förenta staterna militärt i Vietnam (och trappade upp kriget år från år) fast varje inblandad president i tur och ordning, Eisenhower, Truman, Kennedy, Johnson och Nixon, insåg (eller åtminstone hade bort inse, eftersom de fick det förklarat för sig, gång på gång, av kloka människor med stor erfarenhet) att Amerika inte kunde vinna kriget (och i detalj varför)?

Tuchmans hypotes, som hon underbygger med ett överflöd av exempel, är att makten att styra karakteristiskt åtföljs av en märklig svårighet, ja, nästan ovilja, att tänka.

Så mycket kände jag till om Tuchmans bok, när jag fick en idé. Tänk om överjaget bar skulden till denna tankeförlamning, eller en väsentlig del därav?

Ledarskap var att oavbrutet tvingas fatta beslut med osäkert beslutsunderlag, tänkte jag. Ju mer ansvar folk hade, ju mer vittgående konsekvenser deras beslut hade och ju osäkrare beslutsunderlaget var, desto osäkrare kände sig kanske makthavarna? Och ju mer osäkra de kände sig, desto mer benägna var de kanske att låta sig påverkas av överjaget på det realistiska tänkandets bekostnad?

Och, tänkte jag, överjaget hade en sällsynt förmåga att få folk att »stoppa huvudet under armen«, som vi säger i Sverige.

»Se, här har du en man, värdig dig och sin farfar!« Orden var ett av exemplen i latinska grammatiken på min tid, och de har alltid tyckts mig fånga något centralt i överjagets karaktär. Det har sagts att det tar tre generationer att skapa en gentleman, och detta har parafraserats i det analoga konstaterandet att det tar tre generationer att göra någon schizofren. Det tar (minst) tre generationer att bygga upp en överjagsföreställning. Jag har fått mitt överjag från mamma och pappa, ja - men de hade fått det från sina föräldrar och antagligen vidarebefordrat det tämligen »otuggat«.

Överjaget var en helig ko, tänkte jag... och »av heliga kor görs de bästa hamburgarna«. Det vore läckert om jag kunde visa att överjaget bar skulden till politisk träskallighet, till dårskap av Vietnamkrigets proportioner. Det skulle definitivt ta död på dess oförtjänt goda rykte.

Dessutom skulle arbetet med att ta reda på det ge mig en osökt anledning att fördjupa min förståelse för överjaget.

Upp

3. ... det så kallade »högre« i människolivet

Jag har alltid haft en känsla av att inte riktigt begripa mig på överjagsbegreppet, som ju är Sigmund Freuds skapelse. Mitt icke-begripande har säkert bland annat att göra med att begreppet inte är fenomenologiskt, inte ett upplevelsebegrepp utan en teoretisk konstruktion. Det kan också ha att göra med att jag som outsider hyser en misstänksamhet mot överjaget, den attityd som psykonalytikern J.C.Flugel kommenterade när han tolkade konservatismen som en överjagsidentifikation.

... den högerinriktade eller konservativa attityden resulterar från /.../ lydnad gentemot och identifikation med föräldrafiguren eller dess ersättare i yttervärlden, /.../ den vänsterinriktade eller radikala attityden resulterar ifrån ett intagande av barnets ståndpunkt till skillnad från förälderns, jagets till skillnad från överjagets.

Men jag börjar med att repetera Freuds presentation av begreppet.

Överjaget står för oss som representanten för alla moraliska inskränkningar, talesmannen för vår strävan efter fullkomlighet, kort sagt det som vi överhuvud psykologiskt kan fatta av det så kallade »högre« i människolivet. Då överjaget i sin tur går tillbaka på inflytandet från föräldrar, uppfostrare och liknande, får vi veta ännu mer om dess betydelse, om vi vänder oss till dessa senare källor. I regel följer föräldrar och därmed jämförliga auktoriteter i sin uppfostran av barnet sitt eget överjags föreskrifter. Hur än deras jag må ha gjort upp sitt mellanhavande med det egna överjaget, så är de stränga och fordringsfulla vid uppfostran av barnet. De har glömt svårigheterna under sin egen barndom, är nöjda med att nu fullständigt kunna identifiera sig med sina egna föräldrar, som på sin tid pålagt dem så svåra inskränkningar. Sålunda byggs barnets överjag egentligen upp, inte efter förebilden av föräldrarna utan av föräldrarnas överjag; det fylls med samma innehåll, blir nu bärare av traditionen, av alla de tidlösa värderingar som på den vägen fortplantar sig under generationer. /.../ Mänskligheten lever aldrig helt i nuet; i överjagets ideologier lever det förgångna /.../ vidare och viker endast långsamt för nuets inflytande och för nya förändringar, och så länge denna tradition verkar genom överjaget spelar den en mäktig /.../roll i historien.

Detta citat av Freud, från år 1932, får räcka till att börja med.

Det där är ju kristallklart, så långt. Det som ger mig den där obestämda känslan av att inte begripa mig på överjaget är nog allsköns komplikationer, som jag intuitivt uppfattar, vilka Freud inte tycks ha sett eller i vart fall inte behandlar. Någonting är fel, känner jag; ja, det är åt helvete fel, men vad är det?

Ju mer jag fördjupar mig i arbetet, desto mer börjar jag misstänka att ingen annan heller har förstått sig på överjagsbegreppet.

Jag överdriver (jag har ju just citerat Flugel, till exempel). Men begreppet tycks inte ha vidareutvecklats. Skeptikerna tycks ha undvikit begreppet i stället för att kritisera det. Jung undvek det och satte begreppet persona i dess ställe, utan att kommentera den betydelsefulla perspektivförskjutning detta representerade. »Jung hälsade inte på överjaget«, som jag ironiskt framställer saken i Överjagsbekämpning. Detta har jag självfallet reflekterat över, och jag ska återkomma till min tolkning av perspektivförskjutningen. Men till exempel Erich Fromm undviker också att tala om överjaget, när han beskriver hur den »sociala karaktären« hos medeltidens människor förändrades i och med renässansen och protestantismens genombrott. Gång på gång tycker jag när jag omläser de relevanta avsnitten av Flykten från friheten, oavsett min osäkra, lite skakiga förståelse för överjagsbegreppet, att Fromm skulle ha haft användning för det.

Jag utesluter inte att en utveckling har ägt rum, fastän jag inte känner till den; jag har ju tagit mitt avstamp i Jungs tänkande till skillnad från Freuds. Ändå håller jag det för osannolikt att något så väsentligt som en vidareutveckling av överjagsbegreppet fullständigt skulle ha undgått mig.

Detta lämnar mig intellektuellt sett »in spatiantibus arvo«, i vida fältet. Men långtifrån att väcka ångest ger det mig en frihetskänsla. OK, jag tänker själv. Tar jag miste, hoppas jag tids nog upptäcka det.

Upp

4. Överjaget förbinder mig med andra

De där sedeslösa påvarna Barbara Tuchman skriver om - Sixtus IV (1471-84), Innocentius (1484-92), Alexander VI (1492-1503), Julius II (1503-13) och Leo X (1513-21) - har jag inte vetat någonting om. De engagerar mig föga nu, trots att det brukar vara mycket roligare att läsa om laster än om dygder. Tuchmans skildring övertygar mig om deras dårskap, men denna förefaller så stor och så alldeles obegriplig att jag ger upp och bara känner likgiltighet.

Påvarna kände sig ensamma, förstår jag, när jag i stället läser Erich Fromms framställning i Flykten från friheten.

I det medeltida feodalsamhället hade var och en haft sin bestämda, oföränderliga plats. »En person var identisk med den roll han spelade i samhället: han var bonde, hantverkare, riddare, inte en individ, som råkade ha det eller det yrket.« Men inom dessa utstakade gränser hade personen en stor frihet att ge uttryck åt sitt jag. Det fanns ingen individualism i modern mening (inget utrymme för yrkesval, till exempel) men väl mycken »konkret individualism i livet sådant det levdes«.

Det var i Italien som individen först frigjorde sig från de medeltida banden. Där utvecklades ett mäktigt rikemansskikt, vars medlemmar var rikt utrustade med initiativ, makt och ärelystnad. Dessa människor blev friare men också ensammare. De använde sin makt och sin rikedom för att »pressa livet på varje uns av lust«.

Individen greps av en lidelsefull jagiskhet, en omättlig hunger efter makt och rikedom. Som en följd av allt detta blev också den framgångsrikes förhållande till sig själv, hans känsla av trygghet och förtröstan, förgiftat. /.../Det förefaller som om den nya friheten skänkte (renässansmänniskorna) två ting: en stegrad maktkänsla och större ensamhet, tvivel, skepsis och som resultat av detta - ängslan.

Det låter som en kommentar till de där påvarna i Tuchmans framställning.

En »lidelsefull ärelystnad« uppkom som ett försök att tysta tvivlet, fortsätter Fromm. Ärelystnaden

... får en funktion som kan jämföras med de egyptiska pyramiderna eller med den kristna odödlighetstron, den lyfter det individuella livet ur dess begränsning och osäkerhet upp till oförstörbarhet.

De där påvarna, tänker jag plötsligt, hade väl förlorat kontakten med Gud. Det förklarar deras sedeslöshet. Det var så att säga sedeslöshetens nödvändiga förutsättning. I så fall kan de inte ha undgått att känna sig som en bluff, var och en av dem! De föreställde ju Guds ställföreträdare på jorden, och så hade de ingen kontakt med Gud överhuvudtaget! Dag för dag avlägsnade de sig tvärtom allt mer från hans vilja, sådan den kom till uttryck i Jesu ord ... och detta deras avfall låg för samtiden i öppen dag.

Gud var för dessa påvar överjaget, väl?

Deras själviskhet och brist på engagemang i sin uppgift kan tolkas som ett utslag av överjagslakuner.

Om man söker tysta överjagets röst inom sig, blir man ... ensam, helt enkelt? Alexander VI uttrycker denna ensamhet, när en sons död har gett honom en tankeställare.

Den allvarligaste faran för en påve, vilken som helst, ligger i det faktum att omgiven som han är av smickrare får han aldrig höra sanningen om sig själv, och till slut vill han inte höra den.

Är det inte i själva verket överjaget som förbinder mig med andra? Det är det nog. Det var kanske det, bland annat, Freud hade i tankarna, när han lät det representera »det så kallade högre i människolivet«. Utan överjag ingen kultur, ingen gemenskap med andra... inget »vi« ? Jag önskar att Freud hade skrivit mer detaljerat om detta, som han kanske tyckte var självklarheter. Att han brytt sig om att så att säga rekommendera överjaget, som det åtminstone för mig har känts mycket naturligare att betrakta med skepsis.

Erich Fromm tycks ha bytt ut överjagsbegreppet mot »social karaktär«. Den sociala karaktärens funktion hos en människa, skriver han, »är att förmå henne till ett handlingssätt som ur praktisk synpunkt är nödvändigt för henne och därtill skänka henne inre tillfredsställelse av detta handlingssätt«. Ja, det är väl just överjagets funktion! Begreppsbytet förefaller mig som en förlust. Överjagsbegreppet är överlägset. Dessutom berikas ett begrepp ju fler som tänker med det. Det är därför rekommendabelt att hellre riskera att tänja på ett gammalt begrepp (till skillnad, naturligtvis, från att avsiktligt missförstå det) än att skapa ett nytt.

Långtifrån att slakta överjaget, som jag hade tänkt, tycks jag i stället upptäcka förtjänster hos det, som jag inte föreställt mig.

Upp

6. Censurvänner mot outsiders

Englands förhållningssätt till de amerikanska kolonierna utgör Barbara Tuchmans tredje dårskapsexempel.

Frågan diskuterades lidelsefullt i brittiska parlamentet i åtminstone tio år, det decennium som föregick Amerikas självständighetsförklaring 1776. I den frågan stod censurvänner mot outsiders, upptäcker jag. Egentligen är det kanske inte förvånande, eftersom frågan rörde friheten, både reellt och symboliskt. Uttalat eller outtalat sågs kolonisterna som ett slags »barn«, vilka censurvännerna följaktligen tyckte borde lyda »föräldrarna«, moderlandet, och vars upproriska känslor outsiders tvärtom sympatiserade med. Så här uttryckte sig en överste Barré:

Är de planterade med er Omsorg? Nej! Ert Förtryck planterade dem i Amerika.... Har de livnärts av er Mildhet? De växte upp genom er försummelse av dem... Har de skyddats av era vapen? De har ädelt tagit till vapen för att försvara er... Och tro mig, och kom ihåg att jag sa detta idag, samma frihetsvilja som drev dessa människor till att börja med kommer fortsatt att åtfölja dem... De är ett folk som svartsjukt bevakar sina rättigheter och som kommer att försvara dem om de överträds - men ämnet är känsligt och jag säger inte mer.

Jag undrar vad han kan ha menat med det sista.

Överste Barré hade fått ena ögat bortskjutet vid Quebec. Han hade varit i Nya världen. Men han talade inte bara utifrån en kännedom om de faktiska förhållandena där, som många motståndare till den (ännu oformulerade) amerikanska självständighetstanken saknade. Hans förfäder var hugenotter och han hade vuxit upp på Irland, vilket torde ha gett honom en dubbel möjlighet att identifiera förtryck, kanske också att identifiera sig med förtryckta. Han hade lämnat armén när hans befordran hindrades av George III.

Som eljest är det existentiella förhållningssättet aldrig ensamt avgörande, men det är en verksam faktor (och en känslig sak, alldeles som Barré sa: jag har många gånger upplevt att klarläggandet av psykologiska faktorer bakom människors åsikter väcker det häftigaste motstånd).

Motståndarna kunde inte se amerikanerna som jämlikar. Skulle oborstade provincials, »avkomma stammande från våra fångtransporter«, bråkmakare, »föga mer uppfostrade än mohawker« - inbjudas att ta säte i parlamentet? frågade tidningen Gentlemen's Magazine. Kungen, George III, representerade den extrema censurattityden. Han ansåg det vara sina amerikanska undersåtars »oavvisliga plikt« att följa de lagar som stiftades i Storbritannien, förklarade han, och han förväntade sig en »glad åtlydnad« av dessa.

Dårskapen hade vind i seglen, med andra ord, trots att de kritiska rösterna blev allt fler och allt mer sarkastiska. Var det inte absurt att ge ut 500.000 pund om året för att ge tulltjänstemän möjligheten att driva in 295 pund? frågade en kritiker. Oppositionen var emellertid ineffektiv eftersom kritikerna, förutom att de fortfarande var för få, inte lyckades enas tillräckligt för att bilda en gemensam front (vilket naturligtvis också är typiskt för outsiders). Icke desto mindre var de ibland vältaliga. Edmund Burke förklarade »i ord med långt eko«, som Tuchman säger: »Det påstås att er värdighet står på spel... Denna värdighet är en förfärlig börda för er, ty den har på sistone oföränderligen stått i strid med era intressen, er rättfärdighet och varje idé i era ledande principer.« Benjamin Franklin (amerikan, i praktiken koloniernas främste ambassadör) påpekade det oförnuftiga i tanken att hedern och värdigheten bäst skulle tjänas »av att man fortsatte på en felaktig väg sedan man en gång slagit in på den« i stället för att rätta till ett fel så snart det upptäcktes. William Pitt den äldre (då lord Chatham) förklarade när kriget brutit ut att det var »orättfärdigt i princip, opraktiskt i sitt genomförande och ödesdigert till sina konsekvenser«.

Men George III framhärdade. »Jag vet att jag gör min plikt och därför kan jag aldrig träda tillbaka«, förklarade han. Och han bad till Himlen att »leda mig så att eftervärlden icke må lägga mig till last detta en gång respektabla imperiums fall«.

Som vi ska se hyste Lyndon Johnson liknande farhågor för sitt eftermäle, och de var en bidragande faktor i den ödesdigra upptrappningen av Vietnamnkriget som skedde under hans tid som president. Han var rädd att »gå till historien som den första amerikanske president som förlorade ett krig«. Att bekymra sig för vad det ska stå på ens gravsten må vara mänskligt (och i Havamal står de majestätiska orden: »Bort dör din hjord/bort dör dina fränder./Bort dör ock du en gång./Men ett vet jag/som aldrig dör/domen över död man.«) Men oemotsägligt är det också ett tecken på att man har råkat i överjagets våld.

Upp

7. Högfärd, inkompetens och värdighetens förfärliga börda

I sista hand är det en fråga om attityd, förklarar Tuchman i sin sammanfattande analys av Englands dårskap. »Och attityden (hos britterna) var en högfärd så kompakt att den var ogenomtränglig.«

En känsla av det slaget leder till okunnighet om världen utanför en trång sfär, framhåller Tuchman, eftersom den undertrycker nyfikenhet. Den ena brittiska ministären efter den andra genomgick ett decennium av växande konflikt med kolonierna utan att någon av dem skickade en enda representant över Atlanten för att ta reda på vad problemet egentligen var, vad som hotade förhållandet till Amerika och hur det möjligen kunde rättas till.

Britterna

var inte intresserade av amerikanerna, eftersom de såg dem som bråkstakar eller i bästa fall som barn, vilka det var otänkbart att behandla - eller ens slåss med - som jämlikar. I sin kommunikation kunde britterna aldrig förmå sig till att kalla överbefälhavaren George Washington för general utan bara »herr«.

Det mest drastiska exemplet på högfärd - ett som slår över i det morbida, kan man nog säga - var nog den gången general Thomas Clarke, kungens adjutant, sa i Benjamin Franklins närvaro att han åtog sig att gå med tusen grenadjärer från ena ändan av Amerika till den andra och kastrera alla män där, dels med våld och dels med »lite övertalning«. Om denne Thomas Clarke alltjämt levde, och om det gick att binda någon vid analytikersoffan, skulle man kanske av hans troligen allt annat än frivilliga, men dock psykoanalys få ett rikt material till stöd för Freuds teori om kastrations-ångestens roll i överjagsutvecklingen.

Nästa aspekt var helt enkelt inkompetens, de styrandes olämplighet för sin uppgift. Det var systemets fel. William Pitt den äldre hade styrt England effektivt under sjuårskriget (med Frankrike, om kolonierna) och Pitt den yngre skulle göra det med samma skicklighet under kampen mot Napoleon. Men dessemellan klantade sig en skara olyckliga män, varav några tyckte uttalat illa om regeringsarbetet och åtskilliga andra nätt och jämnt tycks ha tagit sin uppgift på allvar. Flera drack för mycket och/eller var spelberoende. Andra ägnade sig mest åt sina (stora) lantställen och det angenäma livet där. Tuchman vet inte om den samlade inkompetensen berodde på att beslutsfattarna så gott som alla hörde till aristokratin eller som hon säger »de ultraprivilegierade«. Men annorstädes har hon gjort klart att ministrarna utsågs av kronan: att de med andra ord var tvungna att hålla sig väl med kungen för att sitta kvar och att »George III:s oberäkneliga, känslomässiga utnyttjande av sin urvalsrätt åstadkom utpräglad osäkerhet i regeringsutövningen« de år det var fråga om.

Vältaligt beskriver också Tuchman förhållandena i aristokratin, varifrån ministrarna utsågs

De kom från ungefär 200 familjer. De kände varandra från skolor och universitet, de var släkt genom otaliga kusiner, ingifta, styvföräldrar och syskon från andra och tredje äktenskapet, de gifte sig med varandras systrar, döttrar och änkor, och de bytte ideligen älskarinnor med varandra. De utsåg varandra till olika ämbeten och skaffade varandra platser och pensioner. Av 27 personer som innehade höga ämbeten perioden 1760-80 var två hertigar, två markiser, tio lorder, en skotsk och en irländsk pär, sex var yngre söner till pärer, och bara fem var oadliga, bland dem Pitt, den mest framstående statsmannen bland dem.

Det är svårt att tänka sig en församling som bättre än denna illustrerar det psykologiska begreppet »ingrupp« med ty åtföljande, förutsebar »ingruppsmentalitet«.

Motsatsen, något av en identifikationen med »utgrupper« var ett av de första dragen jag iakttog hos outsiders. Om de var lärare, umgicks de hellre med eleverna än med sina kolleger (varpå jag långt senare skulle upptäcka att Sartre utgjorde ett exempel). Om de var vaktkonstaplar på Långholmen hade de en benägenhet att fraternisera med fångarna. Om de var män hade de stor respekt för kvinnor (en känsla som präglar Ingmar Bergmans filmer och säkert har bidragit till att göra dessa så fascinerande för mig). Om de var män och tillika läkare upptäckte de som Ignaz Filipp Semmelweis barnsängsfeberns iatrogena (läkarframkallade) rötter.

Ingruppsmentaliteten (på vardagsspråk ett »vi och dom« -tänkande, enligt vilket »vi« på alla sätt är självklart överlägsna »dom«) är begreppsmässigt släkt med överjaget.

Som en tredje källa till dårskap i sammanhanget anger Tuchman värdighetens »förfärliga börda« : att felaktigt prioritera (vad man uppfattar som) sin heder och sin värdighet, att offra det faktiskt uppnåeliga för en princip, när denna princip till yttermera visso representerar »en rättighet man vet att man inte kan genomdriva«.

Den dårskapen tycker jag är misstänkt lik en identifikation med överjaget.

Upp

8. På fel väg

En gång åkte jag vilse på väg till Yxtaholm. Yxtaholm är ett slott i Södermanland, numera kursgård, och jag skulle dit för att presentera Fyrarummaren, bland annat. Med växande osäkerhet fortsatte jag på den inslagna vägen. Det här är nog fel väg, tänkte jag. Varför fortsätter jag på den? Road konstaterade jag att jag var ett levande exempel på censurerat handlande, och att jag för en gångs skulle hade en förträfflig förevändning för att inte bryta censuren, nämligen att exemplet skulle bli allt roligare, allt slagkraftigare ju längre jag fortsatte på fel väg.

Oklart hoppades jag komma till en telefonkiosk varifrån jag kunde ringa till Yxtaholm och fråga om vägen, men möjligen var det bara en förevändning.

Klart var att det helt enkelt kändes obehagligt att vända. Jag satt i en bekväm bil, de två, tre mil jag möjligen - OK, antagligen! - hade kört fel skulle snart vara återhämtade. Ändå var motviljan att vända stark och påtaglig.

Jag hade då inte läst Benjamin Franklins utsaga om det oförnuftiga i att fortsätta på inslagna vägar, fast de var fel, men förnuftig kunde jag vara själv, och min värdighet stod definitivt inte på spel. Ingenting stod på spel för mig i själva verket. I värsta fall skulle jag bara komma för sent till Yxtaholm, men troligtvis inte särskilt mycket.

Ändå tvekade jag.

Vänd nu, för helvete! sa jag mig själv men fortsatte ändå. »Hoppet är det sista som överger människan«, brukade min far säga, och jag konstaterade att han hade rätt, försåvitt som jag fortfarande, mot bättre vetande, inte tycktes vilja ge upp hoppet om att trots allt vara på rätt väg. Var det en slump, att jag kom ihåg dessa ord av min far (= min centrala överjagsfigur) just nu? Den frågan ställer jag mig nu.

Om jag vände skulle det vara liktydigt med att konstatera att jag inte visste var jag var, med andra ord att ta steget ifrån censur till förvirring, från NEJ- till JA-, steget ut i kaos, ut i den öppna vilsenheten....

Antagligen står obehaget att vända i proportion till hur mycket man har »satsat« på den inslagna vägen. För en president, till exempel, ökar svårigheten att avbryta ett krig drastiskt med antalet döda i det (tvärtom, alltså, mot vad realismen bjuder, och det var likadant i första världskriget: alla dessa män fick inte ha »dött förgäves)«.

Upp

9. Det komprometterade överjaget

Jag skymtar en möjlighet att förklara varför överjaget är på gott och ont.

Jag har haft svårt att förstå vad Freud egentligen syftade på, vad han kan ha syftat på, när han kallade överjaget en representant för »det så kallade högre i människolivet«. Det gör jag kanske nu. Samtidigt ser jag överjagets bräcklighet, dess bristande förändringsberedskap (om man så vill dess oförmåga att »hänga med« i utvecklingen). Och i synnerhet ser jag hur ödesdigert det kan komprometteras, kan man säga, av sina tvivelaktiga »släktingar«. Av dessa är ingruppsmentaliteten en. Censuren (i den gestalt jag just exemplifierade - starkt förenklat - som benägenheten att fortsätta på en inslagen väg, trots tvivel, eller med Tuchmans ord »persistence in error«) är en annan. Möjligen var denna särskilt karakteristisk för president Johnson, som hon skriver hade »en djup ovilja, så snart han bundit sig för ett handlingssätt, mot alla motsägelser«. Tabun är en tredje.

Alla tre faktorerna visar sig ha varit verksamma i den ödesdigra upptrappningen av Vietnamkriget. Men först en annan faktor som Tuchman inte vill kalla dårskap.

J.F.Kennedy, som »inte var någon träskalle«, säger hon, såg tecknen på en växande katastrof i Vietnam. Han skulle helst ha velat dra tillbaka trupperna därifrån. Men han kände sig inte fri att göra det. Vid en lunch i Vita huset, i mars 1963, sa han till senator Mansfield att han övervägde ett fullständigt militärt tillbakadragande. »Men jag kan inte genomföra det förrän 1965 - inte förrän jag är omvald.« Att göra det dessförinnan vore att riskera vilda protester från de konservativa. För sin adjutant Kenneth O'Donnel upprepade han ett liknande argument. »Om jag försökte med ett fullständigt tillbakadragande nu skulle vi riskera en ny Joe McCarthy-hysteri.«

Kennedys ståndpunkt var realistisk, kommenterar Tuchman med tillägget »om än inte en studie i mod« (if not a profile in courage). Hellre än att riskera att inte bli omvald fortsatte han att investera amerikanska resurser »och oundvikligen liv« i en sak han inte längre trodde särskilt mycket på. Få makthavare tänker annorlunda, konstaterar hon.

I sin sammanfattande analys av Vietnamnkrigets dårskap urskiljer Tuchman fyra aspekter. Den första kallar hon »överreagerande«. Man uppfann (invented) ett hot mot »nationens säkerhet«, mot »vitala intressen« i Sydostasien, man uppfann ett »åtagande«, och dessa föreställningar »fick snart ett eget liv och förhäxade uppfinnaren«. Pådrivande härvidlag var i synnerhet Dulles, som med sin »fanatism likt en utrikespolitikens Savonarola hypnotiserade sina medarbetare och efterträdare till att papegojlikt upprepa 'nationell säkerhet' och 'vitala intressen', inte så mycket i tro på dem som i en läpparnas bekännelse till det kalla kriget«.

Det kalla krigets »överdrivna retorik« talar hon om på ett annat ställe.

Överreagerandet visade sig i att man frammanade spöken. Man talade om »fallande dominobrickor« (om Vietnam »gick förlorat« till kommunismen skull det med förutsatt, aldrig specificerad automatik åtföljas av det ena landet efter det andra). Man föreställde sig Amerikas »ruin«, i det att man vore tvungen att ge upp Stilla havet som intressesfär och »dra sig tillbaka till San Francisco«. Överreagerandet kulminerade slutligen i den Vita husets paranoia, som manifesterade sig i Watergate.

I själva verket var engagemanget i Vietnam fullkomligt oproportionerligt i förhållande till de reella amerikanska intressena. En tidig motståndare till kriget, general Matthew B.Ridgway, förklarade i en återblick 1971, att det »inte hade krävts någon stor klarsynthet för att varsebli ... att inga verkligt vitala intressen för Förenta Staterna förelåg... och att åtagandet och den stora ansträngningen var en monumental blunder...«

På annat ställe ger Tuchman en förklaring till denna förlust av det kollektiva sinnet för proportioner. Det var hotet från den »kommunistiska bläckfisken« och den stämning som åstadkoms av McCarthyismen.

McCarthyismens häxjakter, HUAC, informatörerna, svartlistningen och fanatikerna (the fire-eaters, ordagrant »eldslukarna«) inom i den republikanska högern /.../, alla sönderslagna karriärer hade försatt landet i en paroxysm av moralisk feghet. Alla, vare sig de hade något ämbete eller inte, darrade av ängslig beredvillighet att visa upp sina anti-kommunistiska meriter. De rädda inbegrep Dulles, som enligt en medarbetare levde i ständiga farhågor för att McCarthys nästa attack skulle riktas mot honom. Med mindre intensitet nådde rädslan ända upp till presidenten, vilket visade sig när Eisenhower stillatigande fann sig i McCarthys attacker på general Marshall. Ingenting var så löjligt som det brittiska folket i sina periodiska attacker av moral, skrev en gång Macaulay - och ingenting var så fegt, kunde man tillägga, som det amerikanska folket i dessa 50-talskramper.

Tuchman är rasande, märker man - tyvärr i efteråtperspektiv, ty sannolikt har hon rätt. Det ondskefulla med ett vilket som helst tabu är att det åstadkommer ett svalg mellan vad folk egentligen tycker och vad de känner sig tvungna att låtsas tycka, för säkerhets skull. Det är en förfärande tanke att det var detta svalg med ty åtföljande kollektiva tankefel, för att inte säga vanföreställningar, som förklarade Vietnamkriget. Men ingenting motsäger tanken sakligt sett, såvitt jag kan se. Tuchman säger att McCarthyismen var spökeriernas »matris« - ungefär den jord, vari de hade sina rötter.

Den andra dårskapen bakom kriget kallar Tuchman »illusionen av omnipotens«. Beslutsfattarna tog för givet att Amerika kunde driva igenom sin vilja var som helst i världen. Senator Fulbright kallade detta »maktens arrogans«, men det var kanske inte samma hybris som en gång blev Napoleons fall och på 1900-talet Tysklands, tycker Tuchman. Det var en bristande insikt om att problem hos andra folk kanske inte går att lösa på Amerikas sätt.

Ett storebrorsaktigt synsätt, skulle jag säga. Det är nog korrektast att klassificera det som ingruppsmentalitet, i det att det visar sig i en benägenhet att överskatta allt amerikanskt, så att säga a priori, och underskatta allt icke-amerikanskt.

Någon ansträngning att se saker ur vietnamesernas synvinkel gjorde man definitivt aldrig.

Denna andra dårskap har en glidande övergång, tycker jag, till den tredje, själva träskalligheten eller "Don't-confuse-me-with-the-facts« -attityden. (Man måste medge att amerikanerna, storebrorsaktiga eller inte, har ett uppfriskande sätt att slå huvudet på spiken rent språkligt).

Den tredje dårskapsfaktorn sammanlänkar Tuchman med det psykologiska begreppet »kognitiv dissonans«. Kort sagt, när fakta talar emot ens föreställningar om verkligheten, särskilt om man byggt sitt handlande på dem, ändrar man helst inte dessa föreställningar utan försöker bortförklara fakta. Föreställningarna stelnar, »rigidifieras«. Resultatet är kognitiv stelhet »eller på vardagsspråk«, förklarar Tuchman, att »dårskapens knutar hårdnar«. Därför kunde Washington till exempel ignorera vietnamesernas förintande seger över den franska armén vid Dien Bien Phu 1954. Likaså bortsåg man i sina kalkyler från soldaternas påtagliga stridsvilja i Nordvietnam och den slående bristen därpå i Sydvietnam.

Man brydde sig inte heller om utomstående iakttagares åsikter. Gunnar Myrdal påpekade i New York Times 1965 att övertygelsen att USA:s politik i Vietnam var dömd att misslyckas var vanlig »överallt utomlands«, men den omständigheten gav inte beslutsfattarna någon tankeställare.

En sista dårskapsfaktor var frånvaron av reflektioner över »vad vi höll på med«. »Frånvaron av intelligent tänkande hos de styrande /.../väcker frågan om det finns något i politiskt och byråkratiskt liv som undertrycker intellektet till förmån för att 'sköta spakarna' ('working the levers')«.

Tuchman framkastar i förbigående ett spännande alternativ till USA:s politik i Vietnam. Varför inte förena sig med och stödja frihetsrörelser? (Var och en som har läst Noam Chomsky vet åtminstone hans svar, som är entydigt, men det förtar den onekligen fascinerande retoriska effekten av frågan.)

Jag upplever denna gång Tuchmans sammanfattning som svagare än framställningen i övrigt. Hennes skildring av Vietnamkrigets uppkomst och utveckling från sitt embryoniska skede sträcker sig över nära trettio år, 1945-1973. I den har hon huvudsakligen låtit fakta tala för sig själva, kompletterade med andras utsagor. Den samlade bilden blir i all sin detaljrikedom en förintande kritik, som hon låter kulminera i kongressledamoten Donald Reagles berättelse om sitt möte med ett par föräldrar från sin valkrets, som mist en son i Vietnam. »Det fanns inget sätt för mig att säga dem att det som hänt var i deras intresse eller i nationens intresse eller i någons intresse överhuvudtaget.«

De orden skulle väl kunna vara varje tabus bittra eftermäle, när dess storm väl dragit förbi. I vems intresse, utom Joe McCarthys, härjade HUAC? I vems intresse klafsade soldaterna till anfall i leran vid Ypres i första världskriget? I vems intresse knäcktes Oscar Wilde, bög, i fängelset - faktiskt halvt av svält, som en biografi visar?

Men när Tuchman skriver sin sammanfattning av Vietnamnkrigets dårskap är det som om hon hejdade sig i tvekan, nästan som om hon nu först ställt sig frågan vad som egentligen är bäst - en ocensurerad kritik, som är så besk att den kritiserade genast spottar ut den, eller en försiktigare, som sväljs, om än under protest.

Det är förstås också en bra fråga.

I vilket fall som helst saknar jag i Tuchmans sammanfattning speciellt en femte dårskap, nämligen just den hon iakttog hos britterna, när England förlorade Amerika, och då kallade »värdighetens förfärliga börda«.

Samma dårskap förefaller ha varit höggradigt aktiv under Vietnamkriget, särskilt i dess slutskede, när målet »subtilt hade ändrats från att stoppa kommunismen till att rädda ansiktet«, som en kommentator skrev. En McNaughton förklarade att det nu »till 70 procent« handlande om att »undvika ett nederlag som vore förödmjukande för vårt rykte«. Här rör det sig uppenbarligen om prestigesynpunkter. Själva ordet »värdighet« har möjligen kommit ur bruk, men president Johnson, säger Tuchman, var så bekymrad för USA:s »trovärdighet« (credibility) att den till slut »tycktes vara allt vi slogs för«. Och Nixon förlängde kriget med fyra år i fruktlösa försök att uppnå en »hedersam fred« (peace with honor).

Upp

10. Sorgen över sakernas tillstånd

Jag konstaterar att min hypotes har bekräftats på ett skrämmande sätt. Överjaget är verkligen i stor utsträckning ansvarigt för makthavarnas dårskap. Det tycks vara ansvarigt i långt större utsträckning än jag föreställde mig i utgångsläget. Det är alltid roligt att märka sin vetenskapliga träffsäkerhet, men tyvärr, sorgen över sakernas tillstånd stör denna gång avsevärt min glädje över att ha uttryckt det.

Frågan väcks: Nå, vad ska vi göra åt saken?

Och den åstadkommer till att börja med en tankeförlamning hos mig. Jag kan inte låta bli att fundera på om inte denna min tankeförlamning liknar den beslutsfattarnas brist på reflektion, som Tuchman gång på gång återkommer till. De kanske grips av ångest - ja, av rädsla för att bli galna - vid insikten om konsekvenserna av sina beslut och att »det blir fel vad de än gör« : För någon, ur någon synpunkt, blir det fel, och det handlar inte om detaljer heller: dessa fel dör människor av.

Tuchman skriver om Kennedy och hans män, som av sin tid uppfattades som »the best and the brightest«, att de

... gjorde den dystra upptäckten, som andra före och efter dem, att snarare än att kontrollera omständigheterna kontrollerades de själva av dem, så att regerandet för att citera J.K. Galbraith, som var en i gruppen, sällan var mer än ett val »mellan det katastrofala och det osmakliga (the unpalatable)«.

Jag tar till att börja med min tillflykt till ett begreppsligt klargörande, som torde vara önskvärt under alla förhållanden (och det liknar väl i sin tur det Tuchman kallar »att sköta spakarna«, fast mitt maskineri är intellektuellt/psykologiskt).

I Jungs teori motsvaras överjaget av begreppet persona, rollen eller masken. Freud kommenterade såvitt jag vet aldrig överjagsidentifikationens nackdelar. Jag vet inte om han ens använde begreppet; när jag gör det, stöder jag mig på J.C. Flugel. Jung varnade däremot uttryckligen för identifikation med persona, vilken gav individen »en platt, tvådimensionell karaktär«.

I drömmar symboliseras persona av kläderna. Den vanliga blygseldrömmen, där vi upptäcker att vi är nakna eller halvnakna, i vart fall inte rätt klädda, pekar på brister i drömmarens persona. Man bör, förklarade Jung, skaffa sig en persona, spela en roll, likaväl som man bör tänka på sin klädsel. ("Tänk på Dina skor! Andra gör det!«) Helst bör rollen kännas bekväm, liksom klädseln, men man bör inte identifiera sig med den. Men bör spela sin roll, helst väl, helst avspänt, men man är inte sin roll.

Jag kan inte låta bli att önska att Freud och Jung, djuppsykologins båda portalfigurer, sinsemellan diskuterat saken och helst enats om ett gemensamt begrepp, som täckte båda aspekterna, ett »överjag med persona«, ungefär. Alternativt hade de kunnat »enas om vad de var oense om« ; och det skulle kanske ha berikat psykologin än mer.

Jag hävdar inte att Freud identifierade sig med överjaget, ty i så fall hade han svårligen kunnat iaktta att det i stor utsträckning var omedvetet, som han framhöll. Men låt oss säga att han sympatiserade starkt med det. När Jung sätter persona i dess ställe, kan det omvänt ses som ett avståndstagande, men i synnerhet då ett avståndstagande från överjagsidentifikationen, som väsentligt försvåras. En roll spelar man ju faktiskt bäst om man inte identifierar sig med den.

Och eftersom persona också betyder mask, kommer den ibland nödvändiga maskhållningen med i bilden.

Överjaget verkar på mig som ett mer »inifrånstyrt« begrepp, medan persona täcker in de »utifrånstyrda« aspekterna av individens förhållandet till kollektivet - som denna maskhållning, som censur, som nödvändigheten att respektera tabun, om man inte vill förpassas till Sibirien, som anpassning till sin tids, sin kulturs rådande förhållanden.

Att identifiera sig med en överjagsföreställning är att »rigidifiera« den. Det åstadkommer en tvångsmässighet. En föreställning jag identifierar mig med kan jag inte ifrågasätta, egentligen inte tänka om. Den blir en självklarhet, något man »bara gör », något som »bara är«, typ »det förekommer inga justitiemord i Sverige« för att ge ett exempel.

Jaså? Varför inte det? Detta är en fråga som känns starkt hotande för den överjagsidentifierade och som han/hon helst undviker att ställa. Det som hotas kan mycket väl kännas som »själva mitt jag«. Det är just det begreppet säger: jaget och överjaget har blandats ihop, så att (exempelvis) en upptagenhet av sin värdighet känns som realism.

Överjagsidentifikationens motsvarighet hos Eric Berne, med andra ord inom TA (transaktions-analysen), är en »kontamination«, sammanblandning, mellan Vuxen och Förälder. Man tror sig vara Vuxen (lika med realistisk, sysselsatt med »databehandling och probabilitetsestimation«) men är i själva verket Förälder; man tänker, känner och handlar »föräldramässigt« - kritiskt mästrande, till exempel.

Det vore intressant att ta reda på hur många av Tuchmans dåraktiga beslutsfattare som faktiskt var storebröder, och detta är lyckligtvis inte för sent än.

Jag skämtar inte. I den fascinerande Born to Rebel har Frank J. Sulloway gett nytt liv åt de gamla tankarna om ställningen i syskonskaran och dess personlighetsmässiga effekter. Avfärdandet av dessa har varit felaktigt, hävdar han; det har helt enkelt byggt på statistisk okunnighet. I själva verket finns goda skäl, både teoretiska och empiriska, att tänka sig ett samband.

»Speciellt«, skriver Sulloway, »tenderar de äldsta barnen att identifiera sig mer med föräldrar och auktoriteter.«

It is natural for the firstborns to identify more strongly with power and authority. They arrive first within the family and employ their superior size and strength to defend their special status. Relative to their younger siblings, firstborns are more assertive, socially dominant, ambitious, jealous of their status, and defensive. As underdogs within the family system, younger siblings are inclined to question the status quo and in some cases to develop a »revolutionary personality«. In the name of revolution, laterborns have repeatedly challenged the time-honored assumptions of their day. From their ranks have come the bold explorers, the iconoclasts, and the heretics of history.

/.../No social injustice is felt more deeply than that suffered within one's own family. When unassuaged, such feelings undermine respect for authority, laying the foundations for a revolutionary personality.

/.../The concept of »niches« is useful in this regard /.../ The concept of niches derives from the field of ecology, where it exemplifies how different species use available resources within their environments. /.../Siblings compete with one another in an effort to secure physical, emotional, and intellectual resources from parents. Depending on differences in birth order, gender, physical traits, and aspects of temperament, siblings create different roles for themselves within the family system. These differing roles in turn lead to disparate ways of currying parental favor. Eldest children, for example, are likely to seek parental favor by acting as surrogate parents toward their younger siblings.

Variabeln »openness to experience«, som tvärtom kännetecknar »småsyskonen« är lätt igenkännlig som ett outsiderdrag.

Bland de empiriska skälen, som stöder Sulloways teori, hittar vi fascinerande nog också historiska fakta. Inte sällan vet vi vem som var storebror och vem som inte var det. Och vi vet vilka åsikter dessa historiska personligheter har förfäktat, vi vet hur de har handlat. Detta perspektiv, mer än något annat, gör Sulloways bok till en utomordentligt spännande läsning. Vi får till exempel veta att när Copernicus publicerade sin heliocentriska teori stöddes den av tre gånger så många senarefödda (laterborns) som förstfödda. Skillnaden minskade gradvis när teorin stöddes av upptäckter gjorda av Johannes Kepler, Tycho Brahe och Galilei, och den försvann helt efter 1609. För Darwins teori var sannolikheten att stödjas av senarefödda, jämfört med förstfödda, 4.6 mot 1, för William Harveys teori om blodomloppet var den 5.8 mot 1 och för Freuds psykoanalys 3.8 mot 1 före 1919 (varefter trenden ironiskt nog vände svagt till sin motsats).

En motsvarande kartläggning av attityderna till Vietnamnkriget vore uppenbarligen klargörande. Jag hoppas Sulloway ser det som en utmaning att »komplettera Tuchman« med sitt perspektiv, ungefär som jag nu har gjort med mitt.

Upp

11. En (i princip) tänkbar åtgärd

Jag lugnade mig med dessa reflektioner. Det undgick mig inte att jag sökte mig till vad W. Gordon Lawrence kallar en »ficka av ordning«. Dessa fickor av ordning i »händelsernas malström« är vetenskap, konst, musik och andra kunskapsfält, som människor odlat upp. Psykologin var absolut en ficka av ordning för mig, konstaterade jag. Det kändes lugnande att syssla med detta slags tankemässiga klargörande, som nästan liknade begreppslig rättsskipning.

Jag frågade mig om överjaget kunde betraktas som en försvarsmekanism ... mot »psykotisk ångest«? Det sistnämnda är ett begrepp Lawrence begagnar.

Psykotiska ångestkänslor föreligger alltid och har sitt ursprung i individens inre fantasivärld. Från individens inre värld kommer upplevelser av fasa, av svarta hål, av att hotas av förintelse, av att vara en namnlös fläck, av att falla sönder utan sammanhållande centrum, av att inte ha någon möjlighet till integration, av att vara död.

Jag ifrågasätter om dessa upplevelser nödvändigtvis kommer inifrån. De väcks i vart fall till liv av starka konflikter med andra, som gör att fasan tycks realistisk. Vi känner att vi faktiskt riskerar att slitas sönder av varandra, om inte bokstavligen (som ju också händer, nämligen vid tortyr) så bildligt talat, eftersom den identitet vi har byggt upp är bräcklig, också under de bästa förhållanden.

Var överjaget åtminstone ett försvar mot ångest, av vad slag som helst? Det tycktes mig inte otänkbart.

Det som utmärker dessa fickor av ordning är väl att något är rätt och annat helt klart fel, med andra ord att överjaget fortfarande härskar på ifrågavarande fält? Medan kaos och/eller upplevelsen av kaos kännetecknas av överjagslakuner, av att överjaget har urholkats och brutit samman, eller åtminstone starkt ifrågasatts, följaktligen av en känsla av att »inte ha något att kliva på«, som en ung kvinna formulerade upplevelsen.

»Beslutsfattarna fortsätter utefter fel väg som om de var slavar under någon Merlin som magiskt styrde deras steg,« skriver Tuchman. Men vi har valfrihet, hävdar hon, »såvida vi inte accepterar det freudianska omedvetna som en ny Merlin.« Detta omedvetna föreställer hon sig som »själens mörka, begravda krafter, som /.../inte kan rättas av goda avsikter« eller är åtkomliga för förnuftet.

Tyvärr är Tuchmans begripande av det omedvetna ofullständigt, för att inte säga »retoriskt«. Det är nämligen just om vi accepterar det omedvetna, om vi utgår ifrån det och om vi särskilt uppmärksammar att överjagsidentifikationen karakteristiskt är omedveten - och först då - som vi har valfrihet.

Det är omedvetenhet som rigidifierar. Man kan inte ta avstånd ifrån något som är omedvetet. Omedvetna drivkrafter styr mig, men om jag blir medveten om dem kan jag reflektera över dem och välja att ta avstånd ifrån dem.

I själva verket vore det antagligen förhållandevis enkelt att bygga upp en utbildning i psykologi för politiker, syftande till att medvetandegöra dårskapens mekanismer. Utformningen av en dylik utbildning torde inte vara en enmansuppgift. Under alla omständigheter tänker jag inte nu fördjupa mig i uppgiften. Men jag är rätt säker på att den tänkta utbildningen bör innehålla en djupgående presentation av överjaget och dess släktingar, syftande till att ge var och en möjlighet att »tugga« sitt eget överjag och att känna igen överjagsmanifestationer hos sig själv och andra.

Det stora problemet är emellertid ett annat.

Behovet av ifrågavarande utbildning kan tyvärr förutses vara omvänt korrelerat med önskan att gå den. Med andra ord, de människor, politiker och blivande politiker, som är starkast identifierade med överjaget torde just därför ha det starkaste motståndet mot att medvetandegöra överjagsidentifikationen. Omvänt, de människor som kan förväntas söka sig till utbildningen, åtminstone fascineras av dess innehåll (dem Sulloway kallar »de djärva upptäcktsresandena, heretikerna, historiens ikonoklaster«) vill antagligen inte ha politisk makt, åtminstone inte så som politiken ser ut idag. Och om de mot förmodan ville ha makten, skulle de aldrig få den.

Därför, tänkte jag, var det fortfarande troligast att mänskligheten kommer att ledas mot sin undergång av överjagsidentifierade politiker, som kände sig (och med all sannolikhet också var, varför inte?) »värdiga sin farfar«.

Valfriheten Tuchman talar om föreföll i praktiken rätt illusorisk.

Upp

 
  © Copyright Claes F Janssen, 1996-2011. Alla rättigheter reserverade.  
  10379