Claes Janssens hemsida    
  Hem > Böcker> Sju fel med psykologin > Översikt  
 

Sju fel med psykologin, översikt

I. De sju felen

Kapitlet går översiktligt igenom sju fel med psykologin Janssen tycker sig se, ett och ett.

Psykologin är inte integrerad med konsten. Det är det första felet.

Psykologin saknar en teori om outsiderupplevelsen och har följaktligen inte heller någonting att säga om dess integration. Det är det andra felet.

Konsten har i gengäld oavbrutet sysselsatt sig med outsiderupplevelsen, åtminstone sedan det sena 1800-talet. Janssen återger Hjalmar Söderbergs novell Med strömmen som exempel. Naturligtvis är det inte felen som är det egentligen intressanta utan »rättelserna«, framhåller han. Han tycker sig ha hunnit längst i »rättningsarbetet« när det gäller just det andra felet och identifierar tre steg i det.

Psykologin har inte tillräckligt kartlagt kärlekens villkor, i synnerhet inte kärleksvalets. Det är det tredje felet.

Psykologin har inte reflekterat systematiskt över sin egen användbarhet i människors livsorientering (märk väl, för människor som det »inte är något fel på«). Det är det fjärde felet.

I hundra år har psykologiska böcker skrivits opersonligt i stället för personligt. Det är det femte felet.

Psykologin är inte integrerad med religionen. Det är det sjätte felet.

Det sjunde felet med psykologin är att överjaget har betraktats som något gott, utan reservationer: att det har gjorts till en helig ko.

De sju felen behandlas i var sitt av bokens återstående kapitel, med undantag av det sista och som Janssen tycker allvarligaste, som har fått två.

Upp

II. Malströmmen

En bok, en enda, har Janssen hittat som försöker integrera psykologin och konsten. Den heter Out of the Maelstrom av en Keith M. May. Den innehåller bland annat en presentation av D.H. Lawrence, särskilt hans syn på »det sanna omedvetna«. Allt liv vill »vara sig självt«, utveckla sina möjligheter, och denna avsiktlighet är med nödvändighet omedveten, hävdade Lawrence. I hans romaner hindras människors utveckling karakteristiskt av att de låter den medvetna viljan, jagets vilja, ensamt härska på det omedvetnas bekostnad.

Beröringspunkter May ser mellan D.H. Lawrence och Jung ger upphov till spännande existentiella reflektioner. Oenigheten mellan Freud och Jung har blivit klassisk. En spännande fråga Janssen ställer är om det finns människor, för vilka psyket fenomenologiskt manifesterar sig som Jung beskrev det (det gör det, vet han: han är själv ett exempel) och andra människor för vilka det manifesterar sig så som Freud beskrev det (detta finner han antagligt). Han formulerar några tänkbara hypoteser om skillnaderna.

Freud och Sartre skilde sig i sin syn på självbedrägeriet. Sartre kallade detta »ond tro« och hävdar att människan någonstans »vet om sin omedvetenhet«. Janssen kommenterar:

Begreppet ond tro säger, att den som censurerar inte kan undgå att någonstans veta om det. Men /./det är bara början av en tanke, en känsla, en fantasi som den som censurerar vet om. Fortsättningen är genuint omedveten. Man har kanske fog för att kalla detta en omedvetenhet i ond tro, en omedvetenhet som den omedvetne någonstans har valt, ungefär som den som släcker ljuset i ett rum har valt mörkret. Dock är det oomtvistligt att han/hon därefter inte kan se särskilt mycket i det.

Man har rätt att kalla detta självbedrägeri, ja. Otvivelaktigt. Frågan är hur det påverkar kontaktsituationen, om man kallar det så eller inte. Det är här uppkomstbetingelserna för Freuds teori skiljer sig från uppkomstbetingelserna för Sartres, och det på ett intressant sätt som kastar ljus över konflikten mellan psykologins perspektiv och konstens.

I korthet: Freud arbetade i en kontaktsituation och kunde inte riskera att patienten, anklagad för självbedrägeri, uppbragt rusade ut ur mottagningsrummet och slog igen dörren, från utsidan. Sartre satt för sig själv och skrev; för honom var det enklare att vara rak.

Upp

III. Cornelis Vreeswijk och döden

I stället för att söka överblicka alla konsekvenser av att psykologin inte har behandlat outsiderupplevelsen, har Janssen valt att i denna bok behandla en konsekvens i en persons liv, nämligen Cornelis Vreeswijks, så som detta skildras i en nyutkommen biografi. Cornelis' dikter i den postuma Till Fatumeh vittnar vältaligt om att han inte var någon lycklig människa, och biografin förstärker bilden.

Janssens problemformulering i Personlig dialektik, om han haft någon, skulle ha lytt: Hur integreras outsiderupplevelsen? Svaret var: genom att leva utifrån sina idéer, utifrån inspirationens ögonblick, om man så vill (och de innehåller när de är som starkast en känsla av odödlighet). Men att också uppmärksamma nöjdheten, försäkra sig om en (icke-ironisk) nöjdhetskontakt - som är lika med kontakt med den levandes perspektiv, med det vardagliga, inte alltid gnistrande nuet, med det jordiska, med vanligheten. Som levande tvingas vi tyvärr tänka för mycket på att äta, ibland också att tänka för mycket (= mer än angenämt är) på kronofogdemyndigheten.

Cornelis utvecklade aldrig någon nöjdhet. I stället gick han i det Janssen kallar skapandets fallgrop, som är att det kan begagnas som försvar eller »nödutgång till verklighetsflykt« som en av Cornelis' tre hustrur uttrycker det. Hans visor blev inte nödvändigtvis sämre av det, bara hans liv.

Upp

IV. Kärleksval, livsval

Psykologin kommer antagligen inte inom förutsebar framtid att hitta förklaringen till att några presumtiva älskande passar ihop (och följaktligen har förutsättningar att förverkliga drömmen om kärleken, om de dels bär sig rätt åt mot varandra, dels möjligen också har tur) och andra inte gör det. I brist på den kunskapen återstår möjligheten att pröva sig fram, att ha »övningsförhållanden«, hävdar Janssen. Han låter sitt alter ego från Sovande Venus, Fredrik, reflektera över hur ett övningsförhållande borde vara arrangerat för att uppfylla sina två rätt självklara syften: att 1) att ge underlag för det varaktiga kärleksvalet, som också var ett livsval; 2) att vara maximalt angenämt/meningsfullt under tiden.

Hade de förhållanden Fredrik varit med om varit bra arrangerade med tanke på dessa syften? Svar nej. De hade de inte. De hade varit angenäma och känts meningsfulla, kanske, några av dem i vart fall. Men de hade långtifrån gett det utbyte de hade förutsättningar att ge, och de hade innehållit onödig plåga.

En låtsad vilja till varaktighet var en av de negativa faktorerna. Man förstörde nuet genom att ta varaktigheten i förskott. En låtsad vilja till varaktighet hindrade möjligen den verkliga viljan att rota sig, hindrade i vart fall ärlighet, hindrade att man lärde känna varandra.

Fredrik tänker också, kontroversiellt kanske, att det var den förhastade monogamin, ångestdriven snarare än framkallad av kärlek, som var den allvarligaste källan till svårigheterna att uppfylla »övningsförhållandets« syften.

Upp

V. Den enkla glädjen

Tre böcker presenteras, som på olika sätt visar hur psykologin, om den spreds, skulle vara användbar i människors livsorientering och, hävdar Janssen, sannolikt avsevärt öka deras effektivitet och välbefinnande. En bok av Foster & Hicks kan sägas ge ett recept på lycka, och utgångspunkten eller receptets »viktigaste ingrediens« är intressant nog det personliga valet att söka lyckan (som det hette i sagorna). Nästa, skriven av Judith Wallerstein, skildrar villkoren för det goda (eller lyckliga) äktenskapet. Den tredje är Känslans intelligens av Daniel Goleman, som presenterar begreppet EQ.

EQ-utbildning i skolan representerar en handfast användning av psykologin. Några skolor i Sverige har börjat. I det sammanhanget presenterar Janssen också en uppsats i specialpedagogik av Ulla Janssen, hans hustru, som beskriver ett försök med Fyrarummaren som gemensam kunskap i andra klass, alltså med åttaåringar.

Upp

VI. Upplevelsens röst

Subjektiviteten tycks vara på väg tillbaka i psykologin - »lyckligtvis«, som Janssen upplever det.

Janssen försvarar sitt sätt att skriva, som han kallar friassociativt, gränsöverskridande och »högerhjärnhalvat«, och förutom det utpräglat improvisatoriskt. Han drar en parallell med Freuds sätt att begagna fria associationer i behandlingsarbetet och karakteriserar sitt skrivsätt som ett försök att extrapolera samma principer till skrivandet, med analogt syfte: att bryta igenom censur.

Janssen kritiserar samhällsvetenskaperna för att vilja dölja två saker, som båda gör att den sociala verklighetens karaktär skiljer sig från naturens: dels att den är ett arrangemang, dels att den är reflexiv, det vill säga, dess skeenden påverkas av människor förställningar om den.

Han refererar en uppslagsboks definitioner av orden subjektiv och objektiv och konstaterar att vår kultur genomsyras av en snedvriden, förment objektivitet, som avfärdar det subjektiva i stället för att förklara det. Troligtvis har detta verksamt bidragit till att människor nu i stor utsträckning har förlorat kontakten med sin subjektivitet, så att de inte hör »upplevelsens röst« inom sig eller, om de gör det, inte bryr sig om den. Detta ser Janssen som en av de tänkbara förklaringarna till den markanta, i genomsnitt kanske sexfaldiga ökningen av depression som skett i västerlandet på 1900-talet.

Upp

VII. Att befria den helige ande

Kapitlet börjar med en presentation av den teori Janssen kallar Det heliga Fyrtalet. Djävulen, Den helige ande och Jesus, som arketyper betraktade, kan begagnas i personlig utveckling, med andra ord integrativt.

Den helige ande hjälper oss förstå först ett socialpsykologiskt fenomen, nämligen tabun, sedan ett psykiatriskt, nämligen depression.

Janssen beskriver fem tabun. Han har kunnat fatta sig kort: de är alla välkända. De förbjudna sanningarna han behandlar rörde (1) anti-nazistiska föreställningar, tankar, känslor och iakttagelser som ifrågasatte nazismen, när denna härskade i Tyskland, 1933-45; (2) lesbianism/ homosexualitet; (3) (milda) kommunistsympatier under McCarthy-epoken i USA; (4) Djävulen, och 5) krigets verkliga ansikte.

Gemensamma drag visar sig. Ett vilket som helst tabu, hävdar Janssen (1) avbryter det existentiella sökandet; (2) byter ut en öppen osäkerhet mot en ett falskt avslut, som (3) vanligtvis representerar ett felaktigt antingen/eller-tänkande och (4) lögnaktigt svartmålar det bortvalda alternativet eller alternativen. De motsvarande frågorna - återigen när det gäller vilket tabu som helst - blir då (1) vilket sökande har avbrutits; (2) hur ser det falska avslutet ut, och vilka konsekvenser, psykologiska och andra, har det för den som försöker nöjdförklara sig med det (3) hur ser det felaktiga antingen/eller-tänkandet ut och (4) vilken är svartmålningen/smutskastningen i bilden av det tabubelagda.

Depressionens existentiella motsats, förklarar Janssen, är upplevelsen av flyt, beskriven av Mihály Csikszentmihályi. När vi antar en utmaning, stegras vår energi (och upplevelsen av flyt). Då kan vi tänka oss att det omvända sker, när vi skyggar för utmaningar. I det perspektivet ser depressionen ut som den samlade effekten av att ha ryggat tillbaka från den ena utmaningen efter den andra: en djup energiförlust.

Förtjänsten med Den helige ande som psykologiskt begrepp är dess djup, som är förbundet med begreppets självklara »andlighet«. Rätt förstått saknar det, hävdar Janssen, ingalunda precision. Dess förtjänster, som gör det spännande att tänka med, gör samtidigt resultatet svårt att presentera i sammandrag. En figur som återvänder till Fyrarummarens psykologiska verklighet, förändringsförloppet, och presenterar bilden av det fördjupad, lyckas möjligen någorlunda med det:

Förändringsförloppet (klicka för större bild) (Klicka för större bild)

Livet kan beskrivas som en mer eller mindre rytmisk växling mellan expansion och kontraktion. Expansionen svarar mot Fyrarummarens högra halva, Förvirring och Inspiration/Förnyelse. Den sidan representerar Den helige ande, möjligheterna, det levda, själva livsäventyret.

Jaget försvarar status quo, gjorda erfarenheter, införskaffad identitetsrekvisita. Det censurerar. Jaget är en förvaltare. Upplevelsen av ledan signalerar att en stagnationspunkt har nåtts i en given livssituation. »Det händer ingenting.«

Förändringens fenomenologi kan, om vi eftersträvar tillräcklig precision, självfallet bara beskrivas situationsmässigt, och ingen är i samma livsläge i alla situationer, lyckligtvis.

Ledan är censurens centrum och definierande fenomenologiska kännetecken. Depression markerar utvecklingens nadir, ett slags livsenergins clinch med sig själv.

Freud själv såg att ångesten är en energiekvivalent. »Närhelst energi av vilket slag som helst är oanvändbar för jaget, just då och där uppstår ångesten«. Expansionen har börjat men de nya möjligheterna upplevs till att börja med blott som ångest. Jaget värjer sig mot ångesten. Detta är förvirringsskedets centrala upplevelse och definition. Ångestens mening kan till fullo förstås först i uppgivandet ögonblick, det jag har kallat nollställningen, som utgör vändpunkten i detta skede.

Glimtar av overklighetskänslor kan antagligen förekomma ungefär var som helst under förloppet, utom i nöjdheten, men de är starkast i övergången till Inspiration/Förnyelse, där också deras mening låter sig förstås. Overklighetskänslan är ett ifrågasättande av min gamla verklighet: min gamla bild av mig själv och/eller min kulturs verklighetsbild, som visar sig vara ett arrangemang (och i och med det diskutabel) och/eller mina föreställningar om vad det är att vara människa, om livets natur. Den helige ande, lika med den ocensurerade upplevelsen av dina möjligheter som människa, visar sig mycket sannolikt till att börja med som overklighetskänslor.

Flyt markerar övergången mellan inspiration och nöjdhet: förverkligandets ögonblick. Du svingar dig över en eller annan gräns (här symboliserade av den rätt höga grinden till piscinen i Grenoble). Du »fattar galoppen«. Du ser att du (antagligen) kommer att åstadkomma vad du en gång hoppades, något så när.

Och kontraktionen, förvaltandets skede, börjar.

Upp

VIII. Överjagets heliga ko

Historikern Barbara Tuchman skriver i sin bok The March of Folly, att makten att styra gång på gång tycks ha åtföljts av en märkvärdig svårighet, nästan en ovilja, att tänka. Med utgångspunkt från Tuchmans exempel, av vilka Vietnamkriget är ett, reflekterar Janssen över hypotesen att överjaget har haft något med denna tankeförlamning att göra. Detta visar sig bara alltför sannolikt, är hans dystra slutsats.

Janssen föreställer sig en tänkbar åtgärd: en utbildning i psykologi för politiker. Det gör att han genast får syn på den allvarligaste svårigheten:

.de människor, politiker och blivande politiker, som är starkast identifierade med överjaget torde just därför ha det starkaste motståndet mot att medvetandegöra överjagsidentifikationen. Omvänt, de människor som kan förväntas söka sig till utbildningen, åtminstone fascineras av dess innehåll (dem Frank Sulloway kallar »de djärva upptäcktsresandena, heretikerna, historiens ikonoklaster«) vill antagligen inte ha politisk makt, åtminstone inte så som politiken ser ut idag. Och om de mot förmodan ville ha makten, skulle de aldrig få den.

Därför, tänkte jag, är det fortfarande troligast att mänskligheten kommer att ledas mot sin undergång av överjagsidentifierade politiker, som känner sig /./»värdiga sin farfar«.

Upp

IX. Att skapa är att slåss med överjaget

Sänkt av detta dystra perspektiv betraktar Janssen en bild i Barbara Tuchmans bok, föreställande president Johnson och hans medarbetare, samlade i Vita huset. Han försöker tänka sig dem sysselsatta med sina drömmar i stället för med Vietnamkriget, för vars upptrappning de är ansvariga, detta för att i drömmarna kanske upptäcka dolda kommentarer till kriget. Det lyckas inte. Försöket ger emellertid upphov till reflektioner om vad realism är, om äkta och oäkta (= kortsiktig) realism.

Det är en tankefälla att sätta likhetstecken mellan realism och anpassning till det Hjalmar Söderberg en gång kallade »de usla makterna i tiden«. Självfallet kan inte en utbildning i psykologi för politiker anpassa sig till vad politikerna för närvarande kan tänkas vilja ha, till deras efterfrågan eller det man kan kalla »dagens marknad«. Då bleve den förvandlad till en meningslöshet, dess syfte bortkompromissat.

Medvetandegörandet, som är syftet, framkallar motstånd; detta är till synes motsatsen till efterfrågan.

Men just den omständigheten befriar oss från den kortsiktiga realismen (som något förenklat kan brytas ner till ekvationen: pengarna = verkligheten) så att den tänkta utbildningen i stället kan prioritera en långsiktig realism. Den långsiktiga realismens syfte är enkelt: att främja mänsklighetens överlevnad, helst under någorlunda drägliga villkor, och följaktligen att utbilda politiker, som koncentrerar sig på detta.

Är inte det syftet realistiskt?

Janssen upptäcker att hans nedstämdhet har hävts och ser en trolig förklaring i att han oavsiktligt, eller i vart fall oreflekterat, har följt Robert Fritz' »viljerecept«. Medvetande-gör dels (1) var du är, hur din nuvarande verklighet ser ut, dels (2) vad du vill, vart du vill komma, utan att bry dig om att du kanske inte vet hur eller om det ens är möjligt, realistiskt sett.

Janssen fortsätter sina reflektioner från den utgångspunkten och ser att det i själva verket önskvärda är ett alternativt universitet, som uttalat prioriterar den långsiktiga realismens syfte. Ett utkast till programförklaring för detta presenteras.

I syfte att förklara varför Fritz' viljerecept är så bra återvänder Janssen till hans beskrivning av vad han kallar den reagerande/parerande attityden och identifierar denna som en överjagsidentifikation. Fritz' bakgrund är musikerns, inte psykologens. Som Janssen ser det har Fritz', möjligen utan att veta om det, i vart fall utan att säga det, åstadkommit en lysande karakteristik av överjagsidentifikationen som förhållningssätt.

Kapitlet (och boken) avslutas med några reflektioner om vad det kan vara att »överjaga sig lagom«.

Upp

 
  © Copyright Claes F Janssen, 1996-2011. Alla rättigheter reserverade.  
  05429