Claes Janssens hemsida    
  Hem > Böcker> Sovande Venus > Översikt  
 

Sovande Venus, översikt

Sovande Venus är en roman, som emellertid börjar med en programförklaring, vars nödvändighet jag framhåller. En bok som inte passar in i en vedertagen genre är tvungen att presentera sig avsevärt utförligare än en som gör det, eftersom genren styr läsarnas förväntningar. Jag förklarar varför jag kände mig tvungen att skriva boken som till hälften roman, till hälften psykologisk essä om kärlek.

Jag såg svårigheterna med detta. De tycktes mig formidabla, inte minst i betraktande av att jag aldrig hade skrivit fiktion och tvivlade på att jag hade någon fallenhet för det.

Antagligen skulle få andra, om ens några, förstå att detta var ett vetenskapligt projekt. Det insåg jag också.

Min töntiga tid hade fått detta med vetenskaplighet alldeles om bakfoten. Vetenskap, sa 1800-talspsykologen William James, »är helt enkelt ett obstinat försök att tänka klart«. Just det! Jag försökte tänka klart om kärlek, så enkelt var det. Jag försökte »tyda kärlekens lagar«, något som den ena visan efter den andra försäkrade mig var omöjligt. Visorna tycktes hävda att i kärlekens farvatten seglade man nödvändigtvis utan sjökort, ty dessa inte bara saknades, de gick inte att rita. Det var för mig som att kasta in handduken med en gång - i livet självt, åtminstone i det viktigaste. Varför avstå från att segla rätt i kärleken, av allting?

Om jag kunde tyda kärlekens lagar, skulle jag därefter lyda dem, naturligtvis, som alla naturlagar. Då skulle mitt liv gnistra, eftersom livet i kärleken gnistrade. Om inte skulle det bli tämligen avslaget: ett »normalt« liv. Så var det bara. Men det var ju inte fråga om något antingen/eller utan om ett delvis. Antagligen skulle jag delvis lyckas, delvis inte, som det brukar vara med vad som helst som en människa gör. Då skulle mitt liv delvis gnistra.

Det var vad jag hoppades. Det kändes förhållandevis realistiskt.

Och det visade sig, att i det syftet var det nödvändigt att skriva en kentaur av en bok, hälften psykologisk essä, hälften roman.

Efteråt tyckte jag också att min möjligen halvdana roman antagligen kommunicerade mitt budskap effektivare än en konventionell, psykologisk framställning skulle ha gjort.

Varje kapitel börjar som kommentarer till en ung kvinna, som jag kallar Lucie. Det första beskriver min idé att skriva boken till henne, som en följetong. Jag försöker ge henne en uppfattning om vad det är för slags bok.

You are my book's end, too, Princess.

Med dig, och tack vare dig, kan jag sluta. Det gör dig antagligen perplex. Jag talar i gåtor. Gåtor för mig själv också - jag kan egentligen inte förklara detta, men jag känner intuitivt att det är så, och att intuitionen bär.

Boken handlar om tankar. Tankar är vilda, vildare än hästar. Min historia handlar om en lätt galen psykolog, som upptäcker detta, när han försöker göra en teori om kärlek. En teori, som förklarar kärleken. Han lyckas inte - nej, troligtvis inte, och att lyckas med en kärleksteori vore väl för övrigt oförsvarligt.

Boken slutar med dig. Du ger den också ett nu, som måste finnas, fast perifert. Du med dina vackra ögon, ditt hår som är som guld och din fascinerande vana att dra in din kropp i konversationen, dina bröst till exempel, alltid lugnt och liksom i förbigående - du kommer att vrida dig vällustigt boken igenom, en fresterska. Det kommer du att tycka om, eller hur?

Första kapitlet är ett slags vinjett.

Utvikningstjejen

Hans far dog som han levat, utan kommentarer.

Fredrik, som inte visste något om sin fars död, tänkte i samma ögonblick på ett egendomligt minne, antagligen inte av något speciellt skäl, förutom att det var sent på hösten alldeles som det hade varit när den här episoden inträffade. Fredrik, 24, hade bjudit ut en flicka på middag. Det var i hopp om att älska med henne efteråt. I stället somnade hon i armarna på honom. Och hon sov djupt. Han försökte väcka henne, till att börja med på väluppfostrade sätt. Hon vaknade inte. Vartefter blev hans smekningar allt djärvare. Det verkade som om hon inte tänkte vakna vad han än gjorde med henne. Han hade fått sig en livs levande docka i naturlig storlek, vad det nu var värt. En utvikningsflicka var hon också. Naken var hon slående vacker. Han funderade på att ta henne sovande... men han märkte att han kände sig avtänd av vad det nu var som åstadkom en så egendomlig känsla. Antagligen hennes frånvaro, hennes fullständiga frånvaro som person, som intellekt, vilja.

Innan han gick skrev han som avsked till henne två strofer ur en dikt han älskade, av Hjalmar Gullberg.

Sovande Venus, funnen i det skick
du har på målningar från renässansen,
med hand på naket sköte, utan blick...
Vad drömmer du, vad skymmer ögonfransen?
Sovande Venus, född åt mig av skum
här är din kropp, om jag din kropp behöver.
Men blick och dröm är utanför mitt rum...
Blott dina lemmar kastar jag mig över.

På gatan var allt vitt, och egendomligt tyst. Den första snön hade fallit.

Detta var en vinjett, Lucie, ett sätt att tala om för dig vad boken ska handla om.

Jag vet inte om det finns någon översättning av dikten. Jag hoppas det, för poesi har sällan rört mig så djupt. Under tiden översätter jag för dig, men jag måste nöja mig med prosa: Venus asleep, discovered in the same condition/ as you are shown in paintings from the Renaissance/with hand on naked womb, without the gaze.../ What do you dream? What does the eye-lash hide? / Venus asleep, born to me of spray/ here's your body, if your body I do need/ But gaze and dream are outside of my room/ It's but your limbs I seize upon.

Missförstå mig inte. Tänk dig inte att din roll i boken är passiv, nödvändigtvis, som Rose-Maries. Tvärtom. Jag säger helt enkelt att allt du behöver göra är att läsa vad jag skriver; det är tillräckligt. Jag hoppas på en dialog. Jag hoppas du får lust att göra kommentarer - tankar, känslor, fria associationer, frågor, vad som helst. Men med eller utan den dialogen kommer jag att inspireras av att skriva boken till dig.

II

Den första snön föll i Stockholm samma dag som jag flög därifrån till London för att träffa Lucie. Jag bjöd henne på middag. Hon tyckte om tanken att få en bok som present. Händelsevis var det hennes födelsedag, det gav idén en extra lyster. Hon tyckte om första kapitlet. Egendomligt nog identifierade hon sig med Rose-Marie, flickan som somnade. Det kändes som om jag hade skrivit om henne, sa hon. Det kändes märkvärdigt, men definitivt som en bekräftelse. Tydligtvis var det en bra idé att skriva boken till henne.

Två eller tre kvinnor, en vän och en bra häst

Detta kapitel presenterar scenen och huvudpersonerna. Fredrik har brutit med en kvinna, Kristina, och lever nu med en annan, Monika. Ibland träffar han ändå Kristina, älskar med Kristina. På sin fars begravning reflekterar han över en likhet mellan Kristina och sin mor.

Fredrik bor i ett hus på landet, med stall. Stallet har stått tomt. Nu köper han en häst av en väninna, Eva. Det är en hingst. Hans vän Mikael känner sig lätt svartsjuk, som om Eva hade skänkt honom hästen.

III

Jag skriver till Lucie att tankarna på henne, på en kärlek med ett »no fucking agreement«, men ändå en kärlek, befolkar min ensamhet, som det känns.

Det var höst, innan jag var säker på vad detta var: animakontakt. Du katalyserade den. Lyckliga drömmar om kvinnor, kända och okända, ackompanjerade den. Jag hade aldrig tyckt så mycket om att vara ensam. Jag var i kontakt med här och nu. Jag kände mig intresserad, av och till, av nästan vad som helst. Jag var inspirerad. Jag var öppen för musik. Och så fick jag idén att skriva boken till dig.

Ett sto, som heter Skräcken, är gäst på Fredriks gård. Han ger hästen ett äpple och känner i samma ögonblick att detta ger honom en bra titel på en essä om kärlek han har i huvudet.

Ett äpple åt Skräcken

I kärleken går vi ut i en osäkerhet. Könsrollerna är ett skydd mot osäkerheten, själsliga kondomer.

Så börjar Fredriks essä.

Han har en bra tanke, som är att en man känner några olika kvinnor, dem han har varit ihop med, inifrån och en man, sig själv, inifrån. En kvinna känner några män utifrån och en kvinna, sig själv, inifrån.

Kvinnor tycks uppleva att »samhället« skapar könsrollerna, något han tycker är egendomligt. Ty Fredriks erfarenhet som ung (och den var överväldigande) var att han var tvungen att spela könsrollen rätt för att få flickor. Han beskriver detta som en fråga om att dölja sina känslor.

För att vara sig själv var att visa osäkerhet, sårbarhet, att vara svag. Det var att »ha komplex« Det var att »ha komplex« , och det försvagade, ja så gott som förintade ens dragningskraft. I åratal kvarstod för Fredrik känslan av att det var som en avrättning, när en flicka sa: »Kan vi inte vara vänner i stället?« Och sättet att förebygga dessa ord /.../ var att dölja sina känslor. Att låtsas vara stark. Att skapa sig en mask av lugn självsäkerhet, av överlägsenhet, om möjligt av likgiltighet. Likgiltighet var särskilt effektivt.

All hans erfarenhet sedan dess har stärkt hans övertygelse att män och kvinnor tvingar varandra att spela könsrollerna - i kärleken, vill säga. Fredrik koncentrerar sig på kärleken, skriver inte om något annat, för det är i kärleken könsrollerna plågar honom.

Så vi delar upp livet mellan oss (officiellt, vill säga) ungefär som lagkaptenerna för två fotbollslag i gymnastiken. Jag tar ilska. Du tar rädsla och ledsenhet. Det var orättvist, du fick två känslor och jag bara en! Men OK, det är hur som helst dåliga känslor. Du gråter, du känner dig rädd (och om du är rädd för något, är det för dig ett godtagbart skäl att inte göra det! Märkligt!) Nu är det min tur. Jag tar lust, kåthet. Hårda bud för dig, nu när lusten är tagen. Du tar känslighet. Det var tråkigt. Jag kommer att sakna känsligheten, vet jag. Jag tar vilja. Nu är det du som tycker det är orättvist - vi turas ju om, men varför ska jag alltid börja? Du tar barnen. Minst 51% av allt som har med barnen att göra vill du ha, och den beslutsfattande makten som följer med den procenten. Det var inte rätt, känner jag. Det var inte en sak. Det måste vara mot reglerna. Men låt gå, eftersom det är du som har livmodern. Min tur. Jag tar tänkande. Du tar genast känsla. Min tur igen. Styrka! Jag tar styrka, det är ett bra val. Surande tar du svaghet. Några ideal är kvar. Vi är nere vid medelmåttorna nu. Jag tar fair play, det passar till tänkandet. Du tar empati och barmhärtighet. Där tog du två igen!

Så fortsätter det. Till sist är det bara några dåliga känslor kvar. Speciell de här både gediget usla spelarna, sadism och masochism. Ugh! Ja, jag blir väl tvungen att ta sadismen då, säger jag. Så du tar masochismen.

Så kan det trista spelet börja.

Det är nu Fredrik, som fortsätter tänka, kommer till en sak som gör honom rakt på sak rädd. Det är att könsrollerna antagligen är uppkåtande.

De tycktes främja åtskilliga sköna knull, ja åratal av sköna knull. Han förstod inte varför, men så var det, kändes det som.

Han tänker på en visa han har hört. »Kärleken kommer, kärleken går/ingen kan tyda dess lagar...« Det var kanske för att de var så hemska att man blev rädd för tydningen innan den ens var halvfärdig?

Han samlar sig och fortsätter.

Om det är lättare att knulla och/eller knulla skönt när man könsrollar - eller om det ser ut att vara det i ett år, två år, tre år - är detta förmodligen förklaringen till att könsrollerna fortfarande lever, att vi är i våldet på dem lika starkt som alltid (i kärleken vill säga: i periferin förändras saker). Det är svårt att se att de har någon annan uppgift idag. Mäns längtan efter öppenhet, efter att kasta masken av styrka, bänder inom dem, liksom kvinnors längtan efter självständighet. Kvinnorna är förbannade, det kan man ju förstå.

Sedan äntrar Fredrik intuitivt en erotisk episod, beskriven av en kvinna, Agneta Klingspor, i Kvinnodagbok. Han ser episoden omväxlande från mannens perspektiv och kvinnans och upplever sig särskilt nöjd med skildringen av det sistnämnda.

IV

Fredrik's essä är bra, känner jag. Den fortsätter, och kom ihåg att dess författare är Fredrik, 37, för jag vet inte om hans kärleksteori är tillräckligt bra. Jag vet att den är bra, men kanske inte tillräckligt bra. Jag känner att det är något fel på den med inte vad (och följaktligen kan jag inte rätta till det). Gud vet att inte allt är fel.

Kärlekens jämviktssystem

Fredrik presenterar sin teori.

Dess uppgift var att förklara varför ett förhållande funkade och ett annat inte gjorde det. Med funkade avsågs: att förhållandet fortsatte, att båda tyckte sig kära i varandra (och åsyftade i visor om älskandes spår i sanden) eller åtminstone upplevde häftiga känslor, inte hade tråkigt och var kåta på varandra.

Huruvida det var ett »bra« förhållande - öppet, jämlikt, levande, autentiskt - det uttalade sig teorin inte om.

Han kallade teorin Kärlekens jämviktssystem.

Han tänkte sig en person, man eller kvinna, som symboliskt jämförbar med en balansvåg, ehuru en med tre vågskålar, inte två. Han kallade vågskålarna Styrka, Svaghet och Skydd. Jämviktssystemet förutsatte hypotetiskt en önskad jämvikt mellan vågskålarna. Den önskade jämvikten var personlig. Med andra ord, den »vikt« på var och en vågskålarna som gav den sökta upplevelsen av jämvikt i kärleken, så att man kände sig väl till mods, komfortabel, var olika för olika människor. Om en person, till exempel kvinnan, önskade vikten 7 på Svaghet, och vikten 3 på Styrka, kände hon sig i jämvikt med en annan, till exempel mannen, som omvänt önskade vikterna 3 på Svaghet och 7 på Styrka.

Förutsatt att bådas önskade vikter på Skydd var lika.

Men - ett förhållande rörde sig på två spår, ett medvetet eller »officiellt« , ett annat inofficiellt, halvt omedvetet, skuggigt och sällan kommenterat. På »skuggspåret« var allt tvärtom, som speglat i vatten. Om mannen officiellt var stark, den överlägsne, var han på skuggspåret lika mycket den underlägsne.

Det var teorin. Fredrik brottades med den som Lakoon med ormarna. Han stötte på formidabla svårigheter redan när han försökte tolka förhållandet mellan Scarlett O'Hara och Rhett Butler med teorin (det var antagligen för att Scarlett inte var överens med sig själv om vikterna - hon kunde inte ta in någon Svaghet alls, utom den där natten, när Rhett nästan våldtog henne). Inte heller fick Fredrik ihop teorin med Freuds tankar 1912, som de presenterades i artikeln The Most Prevalent Form of Degradation in Erotic Life.

Men faktum är, att fast han aldrig fick till teorin så att den inte såg ut som ett fall av incipient schizofreni hos en (blivande) psykolog, hade han släpat den med sig genom åren som en ofullbordad gestalt, ett ofärdigt pussel. Ibland när han inte hade något annat att göra hade han tagit fram den och försökt igen, som med ett sådant där klot, intrikat hopsatt av träbitar, som man kan ta isär och (hoppas man) sätta ihop igen.

Fredriks teori vilade på en hypotes och ett axiom.

Hypotesen var att en man och en kvinna som älskar varandra är jämlikar, av ungefär samma »existentiella storlek« . Var det nödvändigtvis så? Ibland kände han sig osäker på det. Men han ville inte ge upp hypotesen.

Axiomet var någonting Freud sagt, var Fredrik övertygad om, fast han inte nu kunde minnas var. Han hade förmodligen levt med det för länge just som ett axiom, som något självklart. Som hans lexikon förklarade, var ett axiom »en grundsats, antagen utan bevis i syfte att studera dess konsekvenser« , och det var just så han tänkte. Den antagna grundsatsen var att en vilken som helst persons sadism var likvärdig med hans/hennes masochism, så att även om någon kanske betraktade sig som »sadist« , men inte »masochist« , och någon annan tyckte sig vara »masochist« men inte »sadist« , var i verkligheten alla sadomasochister.

Vad förstås med Styrka, Svaghet och Skydd?

Styrka kan vara till exempel:

självförtroende, överlägsenhet, mod, hårdhet, likgiltighet, kyla, vilja, initiativ, kompetens, makt och rikedomar (av vad slag som helst), självcensur (av personliga känslor, tvivel och svagheter), stolthet sadism, att anpassa andra till sig själv.

Svaghet kan vara till exempel:

osäkerhet, underlägsenhet, sårbarhet, känslighet, öppenhet, obesvarade känslor, beroende, anpassbarhet, ett mindervärdeskomplex, självuppoffring, ödmjukhet, masochism, att anpassa sig själv till andra.

Skydd kan vara till exempel:

ett privat rum, hemligheter, masker, sektorer av ens liv den andra är utanför; den andras likgiltighet, den andras egocentriska attityd; det förhållandet att den andra är gift, ifrån en annan kultur eller bor långt bort, liksom alla personlighetsskillnader med ty åtföljande svårigheter att förstå varandra.

Skydd står för det relativa avståndet, i alla sina aspekter, den relativa tid man tillbringar ensam i stället för i varandras sällskap, de sektorer av verkligheten som är privata i stället för infogade i förhållandets »vi« av delade glädjeämnen, ansvarigheter och frustrationer, liksom tankar man inte säger, känslor man inte visar, önskningar man censurerar. Mitt önskade Skydd känns för mig inte som avstånd. Det känns helt enkelt naturligt, behagligt. Och det kan vara en förutsättning för en upplevd närhet.

Men om, försåvitt som, det ger mig en känsla av att inte vara sedd är det en själslig kondom.

Att könsrolla nödvändiggör avstånd. Det var därför den sökta vikten på Skydd föreföll Fredrik svara mot skillnaden mellan de sökta vikterna på Styrka och Svaghet, eller med andra ord mot könsrollernas ojämlikhet.

Förtjänsterna med hans teori, var, tyckte han själv

(1) att den arbetar med begrepp den inte definierar. Vi sysslar med subjektiva verkligheter. Någons vikter på Styrka, Svaghet och Skydd i ett givet förhållande kan bara kännas, upplevas, definieras av vederbörande själv. Detta är svårt, otvivelaktigt - men det finns inget alternativ.

Vikterna kan emellertid exemplifieras: jag skall strax göra det.

(2) idén att den nödvändiga vikten på Skydd är proportionell mot en persons ojämvikt mellan Styrka och Svaghet;

(3) idén om det omedvetna eller »skuggiga« spåret i förhållandet, där viktförhållandena är spegelvända;

och (4) att teorin drar in den vardagliga sadomasochismen i bilden.

I Fredriks uppräknade exempel blandar sig »bra« känslor, attityder, upplevelser, urskillningslöst med »dåliga« . Som vikter i kärlekens jämviktssystem är de likvärdiga. Det antyder en femte förtjänst med teorin, nämligen

(5) att den förutsäger, att om någon inte kan upprätthålla sin personliga, sökta jämvikt med bra vikter, kommer han/hon att känna mig tvungen att använda dåliga - vilket visar hur sadomasochismen kommer in i bilden.

Könsrollerna undanträngde kärlek, öppenhet, ärlighet, tänkte Fredrik, precis som Arkimedes kropp undanträngde badvattnet. Om någon, till exempel mannen, visade all sin svaghet, all sin så kallade svaghet, som egentligen inte var något annat än längtan att vara sig själv, ocensurerat, att helt enkelt vara (som om det var enkelt), och om en annan, till exempel kvinnan, visade all sin styrka, skulle de inte undantränga någon kärlek. Men om han som man var tvungen att låtsas vara starkare än han var för att kåta upp Agneta Klingspor (hon såg rätt åtråvärd ut på bilden bakpå boken) eller vem som helst, och om hon var tvungen att låtsas vara svagare... då måste de ha Skydd.

Fredrik kände sig ambivalent mot sin kärleksteori. Dess sanning (om det var en sanning) gav honom ingen stolthet. Den väckte ingen dröm, ingen förhoppning. Den hade en kärv och bitter smak, och den skapade samma stämning som den gamla krigsdikten:

KALLA STJÄRNOR VAKTAR OSS, KAMRAT

KALLA STJÄRNOR OCH HORORNA ...

Monika sa, när hon hade läst så här långt: »Om det är kärlek, då försvinner ju sagan. Träden slutar blomma ... » Hon tystnade. Hon tittade ut genom fönstret, och det var som om hon såg det gamla äppelträdet utanför torka ihop och dö, som om hon såg fåglar falla vingbrutna till marken, rådjuren de skrämde upp ibland när de red störta sig i vild, vitrumpad flykt genom skogen och den lilla räven de sett från köksfönstret samma morgon söka sig andra jaktmarker.

Skriver jag från vildare, ödsligare känslotrakter än jag lever? frågade sig Fredrik.

V

Jag tänker avsiktslösa tankar i natt, Rosinante. Om skrivaren är en ryttare, är läsaren hans goda häst. Som min häst vill jag kalla dig Rosinante.

Skrivaren stör sitt förhållande till andra, till sig själv och till tiden.

Jag förklarade att min bok var en historia om tankar. Man kan säga att den beskriver karaktärer för att göra tankarna levande, inte tankar för att presentera karaktärerna (som är vanligt i romaner). Jag såg helt enkelt att det var ett fel och en återvändsgränd att abstrahera tankar om kärlek från tänkaren. Så jag har beskrivit Fredriks situation. Saker kommer att hända honom. Jag hoppas göra karaktärerna också levande för dig vartefter.

Om fall från hästryggen och andra saker

Monika skrattade.

- Är det inte lättare att se sadomasochism i förflutna förhållanden? fortsatte hon. Jag kan inte se sadomasochismen i vårt förhållande, ifall det finns någon.

- Vi kan alltid hoppas att det inte gör det, sa Fredrik, som kände att hon hade rätt. Det var svårt att se sadomasochism i sitt nuvarande förhållande.

De seglar ihop. En gång går de in på kärleksteorin igen. Monika ifrågasätter Fredriks jämlikhets-hypotes, att två som älskar varandra är jämnstarka.

Tillbaka igen har Fredrik en peak experience, en höjdpunktsupplevelse, när han lyssnar till Joan Baez, som sjunger Long Black Veil. Efteråt sammanfattar han idéerna den gav honom i nyckelord:

»Det är som i en bok«

Att gå in i sig själv och gå utanför sig själv på samma gång

Att kalla sig Ingen, som Odysseus

Psykodrama

Han deltar i den Sjätte nordiska konferensen i humanistisk psykologi och presenterar där vad han kallar könsrollspsykodrama.

- Jag talar om kärlek, säger han, för könsrollerna börjar i kärleksakten. Det är i kärleken vi könsrollar hårdast. Jag arbetar med ett dialogredskap. Betrakta de här två ordspalterna, som bildar en pyramid:

+
ge & ta emot
 
stolthet
  ödmjukhet  
 
aktiv
  passiv  
 
oberoende
  beroende  
         
 
anpassa den andre till sig själv
  anpassa sig själv till den andre  
         
 
styrka eller överlägsenhet
0
svaghet eller underlägsenhet  
         
subjekt
      objekt
såra
      lida
härskare
      slav
sadism
 
-
  masochism
KÖNSROLLSPYRAMIDEN

- Sadism, fortsatte Fredrik, är perverterad stolthet, masochism perverterad ödmjukhet. Föreställ er en skala, ungefär som en termometer, som går från minus vid sadism och masochism, via en nollpunkt som markeras av nyckelorden styrka och svaghet, till pluspolen. Ge och ta emot är praktiskt taget samma sak i kärlek. Stolthet och ödmjukhet är i verkligheten inte motsatser, de förstärker varandra. Men härskaren och slaven känner inte igen sig i varandra. »Sadisten« är omedveten om sin masochism, »masochisten« är omedveten om sin sadism. Avståndet växer vartefter vi rör oss mot minuspolen, liksom kylan... fast det kan vara is och eld ibland.

Fredrik ritar tecknet för hane över den vänstra spalten och tecknet för hona över den högra.

- Så här ser könsrollerna ut, inte sant? Men är detta sant om män och kvinnor? Nej.

Det centrala i hans budskap är att om vi vill göra oss fria från könsrollerna, måste män kontakta sin svaghet, sin ödmjukhet och sin masochism, och kvinnor sin styrka, sin stolthet och sin sadism. Det är hotande. Kvinnor är rädda för sin styrka. Män är rädda för sin svaghet och för kvinnornas styrka. Kvinnorna är rädda för mäns svaghet.

- Vi är rädda att förvandlas till hans mamma! sa en kvinna.

- Ja, säger Fredrik utan att låta sig distraheras. Jag vill experimentera med den här pyramiden som dialogredskap och med psykodramat som verktyg, kanske inte för att upptäcka några enkla svar men för att gå djupare i frågan, eller frågorna. Dramatisera dem, kartlägga problemet: svårigheter, vilja, möjligheter. Eller bara leka med frågorna, varför inte? Trampa tigern på svansen, som I Ching säger. Jag bläddrade i en bok för att se om jag kunde upptäcka förklaringen till psykodramats styrka. Jag hittade några ord av upphovsmannen, Moreno. Han sa att det var en psykoterapi »för fallna gudar. Vi är alla fallna gudar«.

VI

»Någon sommar skulle jag vilja segla med dig till Inre Ljusskär, Princess, DELIGHTING IN YOUR VERY COMPANY.«

Jag reflekterar över mina känslor för Lucie, för vilka min metafor är att jag har förvandlat åtrån till vitt ljus. På nätterna känner jag att vi kan göra varandra gudomliga, hon och jag, och på morgnarna att mina känslor för henne inte är verkliga (och kanske att inga känslor är det).

One can fuck things up by fucking, tänker jag, förtjust i det faktum att detta är en tanke som låter sig uttryckas enkelt och med stor slagkraft på engelska, som är hennes språk. Emellertid, för en kärlek med ett no fucking agreement finns ingen kulturell beredskap, vilket gör det avsevärt svårare både att uppleva den och att veta vad man ska göra av den.

Fredriks projekt för närvarande tycks vara att skapa kontakt med Den helige ande i kärleken.

Nu kanske Den helige ande är en rätt diffus karaktär för dig, Lucie. Jesus är känd. Djävulen är en annan, välkänd gestalt. Folk kan lätt beskriva Djävulen, om man uppmanar dem att göra det, och det råder en avsevärd samstämmighet i olika människors bild av vederbörande, även om några framhäver hans osympatiska drag, andra hans styrka. Bland de sistnämnda är Monika, som har beskrivit Djävulen som mörk, intelligent (mycket), listig, uppriktig (det råder nog ingen samstämmighet om det, misstänker jag), uthållig och utrustad med en bitsk tunga. Jag vet inte om det är ett sammanträffande, men en uttalad sympati för Djävulen tycks förekomma hos människor som har kontakt med en genuin nöjdhet.

Men Den helige ande - vem är det?

Fredrik tyckte sig veta det. Han var inte religiös, men han var en man som en gång träffat Den helige ande - så tänkte han på sig själv. Det var inspirerande. En sak tycks vara känd om Den helige ande: han är inspirerande. Fredriks upplevelse hade inte jävat detta, bara lagt åtskilliga detaljer till bilden - till exempel hade han fått sitt livs skratt. Det hade man inte hört om Den helige ande, att han var så rolig.

Så för att få dig att förstå Fredriks projekt (eller sökande) är jag tvungen att berätta hur det kom sig att Den helige ande tände sin eld i honom, även om det kan kännas som ett störande avbrott.

Tänka att vad fan

Detta kapitel skildrar hur Fredrik, 28, träffade en man som kallade sig Den helige ande och levde upp till det.

VII

Ett uppmuntrande brev kommer från Lucie. Hon tycker om boken. Det känns fortfarande som om den var skriven till henne, säger hon.

Smultron på ett grässtrå

Det är februari och bitande kallt. En morgon, när han skyfflar ut hästspillning, som alla andra morgnar, har Fredrik en bra tanke, nämligen att skit helt enkelt är energi på fel ställe.

Han tänker på sitt könsrollspsykodrama, som han har genomfört några gånger med en grupp i Norge, som Grete har hjälpt honom samla ihop. Han tänker på detta som det utåtvända psykodramat. Med Monika experimenterar han nu med det inåtvända, privata, ocensurerade psykodramat. En påtaglig skillnad är att i det är de fria att älska. Det gör att känslan av att »trampa tigern på svansen«, som I Ching säger, växer sig starkare.

I Svenska Dagbladet läser han att Hooker Chemicals, Inc., nu skall åtalas för sina utsläpp av gifter i Love Canal vid Niagara. Det ger honom rätt fråga. När »mannen gick med kvinnan han höll av/i dagligt törst till livets vattenkälla«, vad, exakt, var det då som »föll i brunnens djup och gav/en bitter bismak åt det sexuella«?

Könsakten, tänker Fredrik, kan vara (1) mekanisk; (2) symbolisk; eller (3) fri. Han omläser Zen and the Art of Motorcycle Maintenance och reflekterar att om en motorcykel egentligen är ett system av tankar, som Pirsig säger, så gäller samma sak om kärleken. Han har en gång försökt förstå sin gamla affär med Kristina med utgångspunkt från Pirsigs rekommendationer för vetenskapligt tänkande. Det lyckades inte (och det var inte för att han drack whisky, när han tänkte, fast han gjorde det: Black Label). Monika gör honom lugn. En dröm har visat honom att hon är bra för honom på ett sätt som har med skriva att göra, och med den goda ensamheten. I ett psykodrama är han Theseus, hon Ariadne. Han är också Dinonysos, och det verkar som om Monika var vildare, kåtare med Dionysos.

A hooker, säger honom Fredriks lexikon, är en prostituerad. På spaning efter vad det är som ger älskandet en bismak, som är bitter, reflekterar han att sadomasochismen självfallet stinker av »Hooker Chemicals«. Emellertid, bör han också dra andra aspekter inför rätta för säkerhets skull, som »kåthetsprioriteringen«, svartsjukan, monogamins skaklar - eller kanske själva detta att leva ihop, bo ihop, med den symbios detta så lätt skapade?

Fredrik brottas med skrivsvårigheter, och de tycks växa. Han rider till sin vän Mikael och tänker att detta att ha vänner inom ridavstånd, det är den verkliga själspälsen. Han upptäcker ett gammalt brev från Kristina och fängslas av en fras, »masochistiskt nära, sadistiskt borta«.

Tre saker söker vi alla i kärleken; de bildar Kärlekstriangeln: gemensamma projekt, lust, att vara sig själv. Fredrik tänker ömsom på Monika, ömsom på Kristina och minns i detalj sina frustrationer med Kristina. Han drömmer att han ska knulla sin mormor, en 90-årig skönhet. Livet är ett mirakel, men han kan inte skildra det. Att könsrolla eller icke könsrolla, det är frågan, och han är själv en annan Hamlet, när han brottas med den.

Fredrik känner sig som en råtta, en Leg. Experimentråtta. Han har en schizoid upplevelse. I sitt skrivande känner han att han slits mellan drömmen om att skriva fritt, utan självcensur, och sin rädsla för konsekvenserna. Han är rädd att förlora sin persona som en man med Gott Omdöme. Konsekvenserna av det, dem han är rädd för, är att bli fattig, att förlora hästarna och följaktligen alla kvinnor. Skrivaren »sliter sönder sin lögnhud«.

Han upplever glädjen åt de frukostrutiner han har skapat med Monika och reflekterar över det märkvärdiga, att han aldrig skapade några regler, ritualer och rutiner med Kristina. Ett ofullbordat stycke av Stig Dagerman, Tusen år hos Gud (som Fredrik upplever handlar om skrivsvårigheter) innehåller tanken att Gud hade gjort klokare om han skapat »en hemlig spricka« i universum, »varigenom Ni hade kunnat inträda som en av oss«. Fredrik längtar efter just en sådan spricka, efter en möjlighet att liksom gå ut och in ur sig själv.

I Olof Lagercrantz bok om Dantes Divina Commedia står det att »Dante har valt självbiografin eftersom hans liv är ett tecken.« Gud har lagt ut ledtrådar i människans liv och hennes uppgift är att tolka dem. Fredrik frågar sig vad det kan tänkas ha varit ett tecken på, när hans hingst Orient sparkade honom på kuken. En häst var som en mantra. Gjorde Gud, en antagen Gud, saker lättare att beskriva? För att skriva bra var frihet från självcensur ett villkor, så mycket var säkert. Fredrik ser nu att han saknar Kristina. »Vi dansar med varandras känslor« har han sagt om henne till Eva. När han tänker på Kristina nu är det med den gamla lusten, återuppväckt.

Och han träffar henne igen.

VIII

Jag skriver till Lucie att hon är som den där sprickan Gud glömde skapa. »Genom kommentarerna till dig kan jag gå tillbaka in i den bok, varifrån jag för övrigt är försvunnen«.

Monopolygami

Det var sommar igen, och sommaren kändes nästan evig. Fredrik tyckte att Kristina gav sig friare åt honom nu, kändes kåtare eller i vart fall gladare i sin kåthet nu, när han »egentligen« var ihop med Monika. Att slicka sina hemligheter, tänkte han, var kanske inget bra sätt att upptäcka Guds ledtrådar. Men det var antagligen ett bra sätt att kontakta Djävulen.

I ett psykodrama med Kristina var hon Scarlett O'Hara. Nu hade han tid att se på henne. Det var då han såg alla de olika kvinnorna i hennes ansikte. Han såg sin mor och sin syster. Han såg de båda väninnorna han hade kallat Osvalda och Griselda. Han såg flickan som en gång hade gett honom en örfil, när de båda var nio år, utan att ta av sig sin snövåta vante.

Han tyckte att han såg vad det var han kände för Monika, eller vad som fattades. Han upplevde en spänd/uttråkad/avstängd känsla med Monika.

I ett annat psykodrama var Kristina Lilla Rödluvan, han själv Vargen. Kärleken är ett psykodrama, hade han skrivit - men sanningen tycktes vara att den var det, för honom, med Kristina men inte med Monika. Kristina var alla kvinnor för honom, hon var Kvinnan med stort K. Monika drog inte igång några gamla känslor. Hon var inte Kvinnan med stor K, hon var bara Monika.

Han drömde om Kristina. Det var en dröm som visade honom hur allt hade varit mellan dem i det förflutna, på leva ihop-tiden. Drömmen gjorde allt kristallklart genom att begagna sig av en skenbar paradox. Kristina hade bedragit honom - med honom själv. Han hade förvandlats till en annan (symboliserad i drömmen av hans äldre bror). Han hade knullat i vrede. Kristina var kåt, möjligen, men också skamsen och likgiltig.

Svartsjuka, tänkte han, var som rädslan för döden.

Kristina gav honom en bild. Det var en målning som hette Lusten, av Ivar Arosenius. »De hade ingen större«, sa hon.

Som alltid när Fredrik var polygam kände han sig lättare, friare, starkare.

Han seglade med Mikael. De läste för varandra ur Handbook to Higher Consciousness, stirrade på solen, simmade i mångatan, och pratade. »Kvinnor drar sig tillbaka när de älskar«, sa Mikael. »Det är som om de försvann, tände av. De vill ha ett förhållande med en man men sen känner de sig tvungna att dra ut förhållandet i persona. De avprivatiserar förhållandet. Men sex är starkare i skuggan«.

Mannen älskar på kvinnans villkor, hävdade Herb Goldberg, psykolog, som gav en dyster bild av dessa villkor ur mannens synvinkel. Detta skapade en omedveten vrede, som bottnade i mannens (återigen omedvetna) upplevelse av att kvinnan binder honom och frustrerar honom samtidigt som hon djupt inom sig redan har övergivit honom.

Mannen plågas men vet inte om det, tänkte Fredrik. Och kvinnan plågar, lika omedveten. Och alla plågor föll i brunnens djup och gav åt kärleken sin bittra smak.

Könsrollerna gjorde de älskande till främlingar och byggde in en oärlighet och en omedvetenhet i kärleken ända från början, praktiskt taget från första ögonkastet. De älskande hade något att ge varandra som var verkligt, autentiskt, bortom alla mönster, men de visste inte vad det var. Om de lät kärleken vara »och... ja, bara stirrade på maskinen«, kanske de skulle upptäcka det.

Upp

 
  © Copyright Claes F Janssen, 1996-2011. Alla rättigheter reserverade.  
  06690