Claes Janssens hemsida    
  Hem > Böcker> Vedertaget vansinne > Kapitel X  
 

Vedertaget vansinne

Kap. X Eftertankar

1. Att tänka som »fi«

1.1. Denna bok går mot sitt slut, helt enkelt därför att den annars riskerar att bli för tjock. Samtidigt frustreras jag av att så många exempel på kollektivt vansinne fattas i den.

Vid en sökning på just detta begrepp, eller »collective madness«, fick jag upp en artikel om tortyr i det nutida koncentrationslägret Omarska. Det fattas. Dreyfusaffären fattas, även om mitt begrepp »avslitning av mening« har en fascinerande konkretisering i avslitningen av Dreyfus' epåletter, som skedde på Krigshögskolans gård i Paris den 5 januari 1895 inför uppställd trupp, fyra tusen man. Den orättfärdiga domen mot Dreyfus var inte resultatet av olyckliga tillfälligheter, påpekar Hans Villius. Dreyfus föll offer för »en blandning av antisemitiskt önsketänkande, stupiditet, oförmåga till kritiskt tänkande, hjärtlöshet, feghet och politisk omoral«.

Med ett ord, återigen: konformitet.

Rasförtrycket fattas också. Det känns som en stor brist. Jag rekommenderar Sven Lindqvists Utrota varenda jävel. Det är en hemsk bok. Den visar att Adolf Hitler egentligen inte var ensam om vad han gjorde. Han gjorde det bara sällsynt öppet, i Europa och med européer, judarna.

Berlinmuren fattas, detta försök att med våld kvarhålla människor i ett system, som samtidigt gjorde anspråk på att betraktas som gott. (En anmärkningsvärt förhållande vid murens fall, eller rasering, och Tysklands enande fattas också. Politikerna påstod att detta sistnämnda inte skulle kosta något, ens på kort sikt, och de blev inte utskrattade: folk trodde på det – alltså på att man kan slå ihop ett rikt land med ett fattigt, så att det fattiga blir rikare utan att det rika fördenskull blir fattigare, ens på kort sikt.)

Och detta är bara ännu några exempel.

Men – mitt syfte har aldrig varit att katalogisera vansinnet. Om min apostrofering av Carl von Linné i början gav det intrycket, var den vilseledande. Jag hoppades att en bredvidställning av exempel på kollektivt vansinne av olika karaktär, från olika tidsepoker, skulle visa på gemensamma drag, som vore användbara för att identifiera dolt, nutida vansinne och tolka det. Med det kollektiva vansinnet är det ju så, i stort sett, att det som förekom för några få år sedan är nyheter (som det i Omarska), det som förekom för femtio år sedan är uppslagsbokskunskap (som det i Auschwitz) – men det som förekommer idag är definitionsmässigt dolt.

Själv hade jag anmärkningsvärt nog nästan glömt det nutida exempel som behandlades i denna boks åttonde kapitel, räntesystemet och den absurda samhälleliga målsättningen, tillväxt, när jag började denna bok.

Noam Chomsky kände jag till, däremot inte hans tolkning av journalistikens dolda, men egentliga uppgift, frilagd: att markera konformitetsgränsen. Den tolkningen har gett mig bokens sista pusselbit.

Jag tycker att bredvidställningen av vansinnigheter har gett åtskilligt. Att gå ifrån den ena galenskapen till den andra har gett omväxling, om inte annat, och det har gjort hemskheterna uthärdligare. Och definitivt har det befriat tänkandet. Man kan fråga sig, varför man numera gång på gång skildrar vansinnet i Nazi-Tyskland, till exempel, som görs i den ena dokumentären efter den andra, utan att man drar några paralleller till annat vansinne annorstädes och i synnerhet aldrig, aldrig väcker frågan om något liknande möjligtvis sker nu. Då riskerar ju den »historiens varning« man säger sig åsyfta att förvandlas till en lömskt lugnande försäkran. Det var då. Det var någon annanstans, en annan gång. Once upon a time there was an evil man of the name of Adolf Hitler...

1.2. Jag går tillbaka i min bok och samlar ihop avsiktsförklaringar, iakttagelser, förhoppningar och farhågor.

Viljan att förstå, att tänka som »fi«, har nog inte gett vad jag hoppats. Kanske är det en tidsfråga. Jag tycker mig någorlunda förstå Adolf Hitler, men honom har jag tänkt på sedan jag började tänka, ungefär, eller sedan jag var sjutton år och började läsa om koncentrationslägren. Dessutom har jag haft hjälp av Rudolf Vrba, som rymde ur Auschwitz.

Fångarna tvangs alltid springa, när de arbetade i Auschwitz. Vrba sprang en tid med resväskor, de förintade judarnas väskor. Det var ett bra arbete, för en försiktig fånge kunde hitta mat i väskorna och på så sätt äta sig mätt. Det kallades »stjäla« och straffades med livsfarligt prygel, om det upptäcktes – men det gick. Emellertid var man tvungen att springa. Kanske var det för att göra det svårare att tänka. Men Vrba var ung och stark (särskilt när han fick något att äta). Han tänkte springande. Och bland annat tänkte han på Adolf Hitlers syfte med judeutrotningen.

Långsamt blev väskorna och kläderna och maten och de sorgliga, leende fotografierna människor för mig; barnvagnarna blev nyfödda och högarna av omsorgsfullt åtskilda par skor blev barn, som min kusin Lici i Topolcany. Jag visste nu att de misstankar jag förgäves hade försökt undertrycka var sanna.

Jag var i en dödsfabrik; ett förintelsecentrum där tusentals och åter tusentals män, kvinnor och barn gasades och brändes inte så mycket beroende på att de var judar /.../utan för att de med sin död gav ett bidrag till Tysklands krigsansträngningar.

Dagligen såg jag [de tomma] godstågen anlända. Jag såg dem lastas med prima hersskjortor på måndagen, med mink på tisdagen, med barnunderkläder på onsdagen, med överrockar eller andra textilier enligt [Scharführer] Wigleps direktiv. Jag insåg att de gick till ett Tyskland i blockad för att höja stridsmoralen hos de civila som hela tiden uppmanades dra åt svångremmen ett hål till.

/.../Lillen i Berlin behövde skor, till exempel. Hitler hittade skor i Auschwitz och Mamma skrev till Pappa vid ryska fronten och prisade sin Räddare med den lilla svarta mustaschen.

Georg Klein kompletterar i sin bok Pietà:

I en rapport som skickades till Himmler den 6 februari 1943 meddelas att man till dags dato från Auschwitz till das Reich sänt 825 lastvagnar som innehöll 97.000 kostymer, 76.000 klänningar, 132.000 skjortor, 155.000 kappor och 3 ton kvinnohår. Vidare hade man samlat ihop ofantliga mängder barnkläder, 56 000 US dollar och guld till ett värde av 116.420 dollar.

»Vrba såg vinningslystnad och strävan efter ett bekvämt liv som den vanligaste drivfjädern inom nazistorganisationen«, skriver Klein och exemplifierar det sistnämnda med en dagbok, som framlades vid Nürnbergrättegången, skriven av professorn och läkaren Paul Kremer.

Han började sin tjänstgöring i Auschwitz när han redan var femtionio år. Han stannade där endast ett par månader men hann då med att bestämma över och aktivt deltaga i avlivningen av 10.717 människor mellan den 2 september och den 8 november 1942. Gastroenterolog till yrket, misslyckad forskare med tvivelaktiga teorier som inte hade vunnit något gehör i den tyska akademiska världen var han frustrerad och bitter. Men han älskade att äta gott, njuta av en god konjak och konversera med bildade vänner. Allt detta fann han i Auschwitz. I sin med stor omsorg förda dagbok berättar han ofta om livets små glädjeämnen och det trevliga sällskapet i SS Führerheim invid koncentrationslägret. Endast i förbifarten talar han om de »Sonderaktionen« – det officiella täcknamnet för avrättningarna – i vilka han deltog. Dantes inferno är ingenting i jämförelse med detta, skriver han på ett ställe. I en annan anteckning kallar han Auschwitz för världens ändtarm. »Sonderaktion« mot s.k. »musulmaner«, det vill säga helt utmärglade fångar, betecknar han som »das schrecklichste der Schrecken«. Men han tillägger att SS-männen gärna deltar i dessa aktioner eftersom de får en stor extra tilldelning av snaps, cigarretter och korv.

Kremer skriver mycket mer om sina småkrämpor än om sitt »arbete«. Han återkommer ständigt till sin »auzgezeichnetes Mittagessen«, vars meny han antecknar så gott som dagligen. Han är noga med mineralvattnet och berömmer efterrätter till exempel »das herrliche Vanilleineis« alldeles särskilt. I nästa penndrag skriver han om nakna judekvinnor som förgäves ber för sitt liv – »entsetzlich!«

Jag är benägen att hålla med Vrba, som vet vad han talar om, vilket som Georg Klein påpekar ingen annan än »helvetesresenärerna«, de som varit där, kan göra. Det är heller inte likgiltigt, vilken förklaring vi stannar för. När vi tillskriver någon »judehat«, som om det var någon slags känsla, någon slags realitet, möjlig att uppleva, i stället för blott fiktiv konstruktion och förevändning, väljer vi att avstå från att förstå, avstår från att identifiera oss. På så sätt blir förintelsens egentliga natur maskerad inte blott när den pågick utan postumt också.

Men vaniljglass är gott. Det kan vem som helst tycka. Och ett anständigt kök vill väl alla ha.

En icke-judisk kvinnlig läkare, Ella Lingens-Reinert – efter kriget biträdande hälsominister i Österrike – hamnade i Auschwitz efter att ha gömt en jude i sitt hus i Wien. Som icke-judisk fånge hade hon en privilegierad ställning och respekterades även av SS-kvinnorna. En dag stod hon med en SS-kvinna, vars man också tjänstgjorde i Auschwitz, och såg på när en låg rad barn, kvinnor, gamla och icke arbetsföra män köade framför ingången till gaskammaren. Hon frågade SS-kvinnan: »Tycker ni om att arbeta här?« – »Nej, Frau Doktor«, svarade kvinnan, »det gör jag faktiskt inte«. – »Men varför gör ni det då? Ni kan ju bli förflyttad om ni vill?« – »Jo, men det är så här: min man och jag kommer från mycket enkla familjer. Vi är arbetsamma människor och har i många år strävat efter att få bo i ett bättre område. Vi vill ha trevliga och respektabla grannar och vänner. Först nu har vi köpt en villa i en vacker förort. Huset är nästan färdiginrett men köket är långt ifrån klart. Om vi bara arbetar här sex månader till, kan vi göra det klart och bjuda hem våra grannar. Då tänker vi sluta här.«

För att förstå Auschwitz, är det nödvändigt att identifiera sig med bödlarna också. Det bär emot, givetvis. Det är behagligare, om jag kan göra tvärtom, avidentifiera mig. Det kan jag, om jag föreställer mig att Adolf Hitler och hans anhang »hatade judarna«. Detta är något för mig obegripligt. Jag går fri! Heureka!

Upp

2. Svårigheter att förstå

Oviljan att förstå, eftersom det är otäckt, är en sak, svårigheterna att göra det en annan. De är också stora.

Jag förstår att Ludendorff bytte regler för skyttegravskrigets rätta bedrivande 1918. Jag förstår inte varför han inte gjorde det redan 1915, till exempel, tre år och hundratusentals döda dessförinnan. Det hade väl gått att börja i liten skala, som experiment på något frontavsnitt?

Jag förstår att Walter Freeman hatade det omedvetna och gladde sig åt sitt effektiva sätt att tysta det för gott med lobotomi. Jag har svårt att förstå det gensvar idén fick. Men det är sant, de människor som lobotomerades var djupt plågade av det omedvetnas röster, som de inte förstod. Deras släktingar var plågade. Psykiatrikerna var plågade. Alla som hade med dessa människor att göra var plågade, vanmäktiga gentemot existensen av dessa det omedvetnas röster, som de inte fick tyst på, och som de inte såg någon mening i (okänsligt kanske, eftersom meningen, dechiffrerad, antagligen skulle ha innehållit kritik mot dem – men dock).

Jag har svårt att förstå Joe McCarthy och alla de andra, som drev HUAC:s verksamhet. Arthur Miller liknar dem vid maniskt upphetsade barn, som sliter vingarna av insekter. En Shakespeareparallell skymtar; troligtvis har Miller avsett den. Just så leker gudarna med oss människor, står det någonstans hos Shakespeare. HUAC-byråkraterna lekte gudar, rusiga av sin makt? Det är tänkbart. Någon motsvarighet till SS-männens extratilldelning av »snaps, cigarretter och korv« fick de väl också.

Jag förstår inte det religiösa vansinnet, egentligen inte ens det godartade, långt mindre det elakartade. Hur tänkte egentligen Bernard av Clairvaux, när han föreställde sig att Kristus skulle känna sig »ärad« av alla dessa hedningars blodiga död? Hade han inte läst Bibeln? Det är som om han och jag byggt vår Kristusbild på helt olika källor, milt uttryckt. Vad man än må tycka om Jesus, emot våld var han väl ändå?

Hur tänkte egentligen Karl XI? Det är också en fråga. Kände han sig faktiskt omtänksam mot häxorna, när han rekommenderade uppfinnandet av något sätt att ge dem en försmak av helvetets plågor? Eller var det bara som han sa? De eviga straffen var officiell verklighet på Karl XI:s tid, och som kung var han denna officiella verklighets upprätthållare. Alltså uttalade han sig som om han tänkte så. Det kan jag förstå. Det var hans persona. Men tänkte han så? Jag utesluter det inte, men jag kan inte ta mig in i en hjärna som är programmerad på det sättet; den är helt enkelt inkompatibel med min.

Det eviga livet, den eviga saligheten, är en möjlighet, ja, rent principiellt. En mycket spännande möjlighet, som jag absolut inte har något emot att tänka mig. Men en annan möjlighet är att det blir svart, bara, tomt, eller som hos Cornelis Vreeswijk: »Jag väntar på slutsignalen.../På att inga underverk sker./ 'Res på dig, lämna lokalen...' /– Och så är det just ingenting mer.«

Den här ärkebiskopen i Sverige 1757, för vilken levande människors sannolika oskuld förvandlades till »vissa konsiderationer« – hur tänkte han? Var det hans ärliga uppfattning, att den eviga saligheten egentligen var viktigare, så att en oskyldigs avrättning ändå hade marginell betydelse? Ungefär som en refusering, kanske? Av en bok, som möjligen är en Pippi Långstrump, men troligtvis inte? Ett fel är tänkbart, men det »försvinner i statistiken«? Och det var ju övergående. Häxorna halshöggs och brändes, ja, men sedan vidtog även för en häxa »det skrattande hjärtats långa frid«, som Rupert Brooke uttryckte det – blott hon inte framhärdade i sin obotfärdighet.

Om den eviga saligheten existerar, och om den skulle gå förlorad vid obotfärdighet, är ju saligheten viktigare, helt enkelt beroende på sin varaktighet. Livet i denna jämmerdal är då blott en förberedelse, ett slags Guds »propp« (=propedeutisk kurs, förövning).

I en av Hjalmar Söderbergs historietter, Kyrkofadern Papinianus, förekommer »en andlig« som försvarar domen mot Dreyfus, även om denne skulle vara oskyldig. Han argumenterar på ett rätt likartat sätt, ehuru med tyngdpunkten på jordiska makter: ungefär armén, Frankrikes ära, samhällsordningen, andra liknande abstrakta storheter är viktigare än den obetydlige Dreyfus och hans öde (och för övrigt var han ju jude). Det var egentligen själviskt av Dreyfus att så halsstarrigt hävda sin oskuld. Historiettens klimax är den tänkte kyrkofaderns resonemang, som allvarligt refereras. Papinianus ansåg att det vore ägnat allt alltför mycket rubba förtroendet för den jordiska rättvisan, om den ideligen rättades av en himmelsk. Därför vore det rimligare att en oskyldigt dömd också efter döden bleve fördömd...

Intressant nog blir effekten, samhälleligt sett, exakt densamma vare sig ens omtänksamhet rör häxornas eviga salighet eller Frankrikes ära/samhällsordningens bestånd. Det är intressant. När det gäller häxbränningarna förefaller alla kommentatorer också ense om syndabockstolkningen.

Jag förstår inte. Men jag förstår åtminstone min icke-förståelse avsevärt bättre än jag gjorde i utgångsläget.

Kollektivt vansinne liknar ett positiv, som vevas av makthavare, vilka av ett eller annat skäl har kollektivet med sig. Dessa makthavare bryr sig inte om sanningen, misstänker jag. De bryr sig om konsekvenserna. Därför säger de heller aldrig vad de tänker på samma sätt som till exempel Hjalmar Söderberg gör när han säger vad han tänker. Söderberg älskade sanningen, och den försökte han uttrycka så klart, enkelt och slagkraftigt han förmådde. Frapperande ofta lyckades det: därför har hans verk överlevt. Hur Hjalmar Söderberg tänkte står följaktligen att upptäcka i alla hans böcker; det är bara att läsa. Tänkandet hos makthavarna, som i stället älskade konsekvenserna (de sannolika konsekvenserna, som de föreställde sig dem) kan vi inte komma åt på samma enkla sätt. Det måste vi rekonstruera. Rekonstruktionen är alltid hypotetisk.

Emellertid kan vi lyckligtvis begagna oss av Freuds princip vid rekonstruktionen. Se till effekten! Vi har skäl att misstänka att effekt och omedveten avsikt sammanfaller, hävdade Freud. Just den åstadkomna effekten har omedvetet eftersträvats. Med den tolkningen förstod Adolf Hitler någonstans dunkelt, kanske ända från början och med säkerhet åtminstone vid tiden för Stalingrad, att han drev Tyskland i fördärvet, och han ville detta. Erich Fromm tolkar honom så i sin lilla skrift om biofili och nekrofili, om kärlek till döden, till det döda och det mekaniska, versus kärlek till livet och allt levande. Adolf Hitler drevs av nekrofili. Han ville åstadkomma ett maximum av död, av ruiner och förintelse. Det lyckades han med.

Jag förmodar att Freud avsåg (kanske också skrev: jag minns inte var han skrev det), att antagandet att effekt och avsikt sammanföll var berättigat, när andra tolkningsmöjligheter saknades. Jag förmodar att han inte menade att Titanics befälhavare omedvetet ville köra på ett isberg den där vindstilla kvällen 1912. Men onekligen är det anmärkningsvärt att han inte sänkte farten, där i mörkret... Antagligen skulle Freud för säkerhets skull ha påpekat, att omedveten avsiktlighet heller inte kunde uteslutas, men att det psykoanalytiska tänkandet ju inte var något domslut med ty åtföljande straff.

Mot den bakgrunden förefaller Urban VIII:s handlande gentemot Galilei någorlunda begripligt. Hur det förhöll sig med jorden var helt enkelt inte så noga för Urban VIII. »Ah, vad fan, låt den röra sig, om den nu gör det...« Att säkra kyrkans maktställning var för honom den prioriterade konsekvensen (helst om man kunde åstadkomma det utan att tortera sin gode vän, den gamle Galilei). Det lyckades också. Sjöfartens utveckling, de stora världsomseglingarna, hade inte gjort plattjordstänkandet alltigenom oförsvarbart, inte än: ett uppehållande försvar av den gamla åsikten tedde sig fortfarande realistiskt. Det såg Urban som sin uppgift.

McCarthys försvar mot kommunismen var också effektivt. Bortser vi bara från de oskyldigt drabbades lidanden, från alla de om häxförföljelserna erinrande samhälleliga »biverkningarna« eller vad vi ska kalla dem, var försvaret effektivt. Kommunistsympatisörerna tystnade.

Makthavarnas makt är förbunden med det vedertagna. Så är det alltid, och så kommer det alltid att vara. Det man lär sig i maktens korridorer är alltid att censurera (förhoppningsvis annat också, men åtminstone och nödvändigtvis detta). Man lär sig vad som får sägas, vad som inte får sägas, och hur det som får sägas ska sägas. Det är antagligen en i stor utsträckning tyst kunskap, för censuren kommenterar sig ju aldrig som censur. Men att Winston Churchill hade lärt sig det, såg vi ett exempel på.

När den arrangerade verkligheten väl är vedertagen, har den status som verkligheten, punkt. Räntan växer. Ett träd växer. Trädets växt är naturlig, räntans växt är onaturlig men överenskommen. Detta är den skillnad makthavarna vill dölja, och det enklaste sättet de kan göra det på är att inte ge sig in i någon diskussion om saken.

Den aspekten, i synnerhet, har jag fått ökad förståelse för.

Sammantagna förklarar nog de här faktorerna varför det är så svårt att förstå hur de drivande beslutsfattarna bakom olika utbrott av kollektivt vansinne egentligen tänkte. De säger det aldrig i klartext.

Vi får anta att de eftersträvade de effekter de faktiskt åstadkom (olyckshändelser som Titanics undergång möjligen undantagna).

Upp

3. Vidals hypotes

Gore Vidals hypotes, som jag återgav i kap I, är en syndabockstolkning. Det ser vi utan svårighet.

Vetenskapligt sett bör man undvika absoluter, typ »enda sättet«, »vilken härskande klass som helst«. Dessa kan aldrig beläggas empiriskt; därför är de ovetenskapliga. Vi kan emellertid omformulera Vidals hypotes utan att det väsentliga innehållet går förlorat. »Ett sätt för makthavare att försvara sin ställning, när den hotas av missförhållanden, är att skapa ett tabu (= förbjuda något) och vända de fyrkantigas (= de normalas, de välanpassades) uppmärksamhet och raseri mot dem som bryter mot det.« Så ungefär.

Så formulerad har hypotesen en organisatorisk motsvarighet, och den torde numera vara rätt vedertagen. Så snart OU-konsulten hittar en syndabock, kan han/hon utgå ifrån att det förekommer dolda missförhållanden i organisationen. I den meningen kan man alltså säga att Vidals hypotes är högst undersökbar, »miniatyriserad«. Att den i själva verket prövas var gång en OU-konsult konfronteras med en syndabock och har möjlighet att gå vidare och avtäcka de missförhållanden i organisationen han/hon följaktligen misstänker.

En starkt kontroversiell uppfattning, som Vidal framkastar som något tänkbart, kanske sannolikt, kan omformulerad uttryckas så att narkomanerna utgör ett slags »den västerländska kulturens syndabockar«. Han är ingalunda ensam om den tolkningen: andra har efter honom formulerat samma tanke mer vetenskapligt.

Hypotesen har en tredje motsvarighet i en systemteoretisk tolkning av schizofreni. Den schizofrene är en syndabock, bärare av familjens samlade galenskap.

Och de som kommenterade häxförföljelserna, för att ge ett fjärde exempel, gjorde det alla utifrån syndabockstolkningen.

Följaktligen tycks mig Vidals hypotes rätt väl underbyggd. Det var kanske mest hans stöddiga sätt att formulera sig som gjorde att den föreföll mig tvärsäker. Vid en sökning på Altavista fastnade jag för en annan reflektion av Vidal. En författare har en begränsad uppsättning karaktärer, skriver han. Dem ställer han på scenen gång på gång i olika förklädnader. Shakespeare hade tjugo. Tennessee Williams hade fem. Själv tycker han sig ha ungefär tio.

Vilket skrävel! tänkte jag.

Upp

4. Eftertankar om konformiteten

Jag är förtjust i min definition av konformiteten som det onda.

Samtidigt slås man med överväldigande kraft av hur makthavarna historien igenom, med kyrkan bakom sig, har prioriterat just konformiteten, som det tycks för att överhuvudtaget kunna hålla folk i »Herrans tukt och förmaning«. Ju större nöden har varit, ju allvarligare missförhållandena, desto nödvändigare tycks detta ha tett sig för dem. Sanningen har fått stryka på foten, rättvisan likaså. En misstanke som väcks hos mig är om inte kristendomens seger har skett inte minst tack vare dess manipulativa möjligheter. Evig salighet utlovas åt den lydige, men ingen kan kontrollera att löftet uppfylls, eftersom detta skall ske först efter döden: vilket drömläge för en säljare!

Min misstanke får stöd av Crawshay-Williams:

Det faktum att den härskande klassen vanligtvis har haft sin maktställning länge och har kämpat vilt när den slutligen hotades, betraktar jag som ett tecken på att dess föreskrivna kodex har byggt på en föreställning om Det Goda vilken i verkligheten var den härskande klassens »goda« /.../.

En sådan kodex blir naturligtvis ofantligt mycket effektivare om den inkorporeras i en religion. Ty (a) den blir stelare; (b) straffen för att ifrågasätta den eller bryta mot den trappas upp genom att utsträckas från denna timliga värld till evigheten i nästa; (c) det yttersta Goda identifieras så starkt med övernaturliga intressen att man inte behöver oroa sig för att någon ska misstänka att han offrar sina egna intressen för en liten grupp andra människors; (d) om världen är som Gud skapade den, betyder det att det sätt varpå den är arrangerad varken kan eller bör ändras; och (e) människor bör inte förvänta sig lycka i denna värld utan i nästa.

Oavsett vilka andra funktioner en religion kan ha och hur välgörande dessa än må vara, visar denna korta, ofullständiga lista över typiska religiösa föreställningar att religionen i praktiken är ett högst användbart instrument i händerna på en härskande klass. Det verkar högst osannolikt att någon härskande klass i historien kan ha varit så dåraktig att den försummat att begagnat sig av den möjligheten. Och historien visar att härskande klasser i själva verket inte har varit så dåraktiga.

Islam har samma möjligheter, överflödigt att påpeka. Dess paradis är möjligen ännu mer lockande, åtminstone för män, än det kristna med sin abstrakta, lätt ihoptorkade karaktär, beroende på de sköna kvinnor, houris, som förekommer i det.

Först nu har det tett sig möjligt att börja uppmärksamma konformitetens avigsidor, åtminstone i väst, i de rika länderna – men även här har det skett med stor tveksamhet. Det var först i början av 1960-talet som Abraham Maslow ifrågasatte anpassningsbegreppets centrala ställning i psykologin och påpekade att »the well adjusted man without conflicts« var ett rätt ihåligt kulturellt ideal. Blott få år dessförinnan hade Arthur Miller med bitterhet upptäckt sig vara »ounderhållande« och därigenom känt sig nästintill som en avart av människa i sin kultur, USA.

Men, och det är ingen tvekan om det, konformitet är farligt

  • för konformisten, eftersom den hindrar autenticitet och fortsatt, personlig utveckling: dess bottensats är förtvivlan
  • för andra, de utsedda syndabockarna
  • och för samhället, som utarmas kreativt/idémässigt.

Anpassning är ett farligt ord därför att anpassningen utifrån inte kan skiljas från konformitet. Genuin anpassning, eller nöjdhet, är i sig ingenting farligt, naturligtvis. Tvärtom. Dess essens är att jag gör ungefär som andra, eftersom jag tycker att de gör rätt, och jag gör det med glädje eller åtminstone med jämnmod, inte av rädsla för konsekvenserna, om inte.

Vi ska aldrig glömma att Adolf Eichmann diagnosticerades av psykiatriker och befanns normal. Det är ägnat att väcka misstankar, starka misstankar, mot normalitetsbegreppet.

Kulturer håller ihop sig med skam, konstaterade jag. Jag urskilde tre nödvändiga betingelser för att censurera en erfarenhet – varigenom konformiteten vidmakthålls – nämligen nedtystande, skambeläggning och »avslitning av mening«.

I radion hörde jag en gång en kvinna tala om en gammal karta. Den föreställde ett tänkt, självständigt Makedonien. Hon förvånade sig över att hon hade den – över att hennes far och före honom hennes farfar hade vågat spara den, trots att man i dåtidens Jugoslavien kunde ha fängslats »eller värre«, om det hade upptäckts. Självständighets-drömmar var förbjudna.

Det är vanligt att olika upplevelser, förehavanden och åsikter, som är naturliga och/eller kan inrangeras bland de mänskliga rättigheterna, är förbjudna. Antagligen är detta förhållande – kränkningen av naturliga känslor och förehavanden, kränkningen av rättigheter (inalienable rights kallas de i USA:s oavhängighetsförklaring) – vanligare än sin motsats, globalt sett. Åtskilliga av människans i teorin oförytterliga, lika med icke ifråntagbara (inalienable) rättigheter visar sig i praktiken lätt ifråntagbara.

Och detta är allmänt känt. Trots det har det avsatt få om ens några spår i psykologin.

Upplevelser som dessa har trots sin vanlighet inte i detalj utforskats. Det är märkvärdigt. Psykologin skrivs mestadels som om kollektivet hade rätt – med en attityd av »vad far gör är alltid det rätta«, ungefär – trots att det tycks vara vanligare att det på ett eller annat sätt har och/eller upplevs ha fel.

Antagligen är förklaringarna flera, men en av dem är naturligtvis enkel. Det förbjudna, upplevelsen av att leva med eller (som Marilyn Monroe) »vara« det förbjudna, kan inte utan stora svårigheter utforskas förrän det har upphört att vara förbjudet, antingen därför att tiderna har förändrats (men då kan upplevelsen av att känna och/eller göra det förbjudna bara studeras retrospektivt) eller därför att människorna som har dessa upplevelser har flytt och beviljats asyl, eller åtminstone flyttat, någon annanstans (men där är intresset för att utforska upplevelserna tyvärr som regel måttligt; dessa är i denna annorlunda verklighet inte »aktuella«, och annat förefaller angelägnare).

Att hålla något heligt när kollektivet förbjuder det och vill ha det skambelagt, är säkert mycket svårt.

Igår såg jag ett dokumentärprogram om de amerikanska desertörerna under Vietnamkriget, som Sverige gav flyktingstatus. Det slog mig att alla de flyktingar vi tagit emot genom åren ger Sverige en fascinerande möjlighet: att bli ett föregångsland i nonkonformitetsforskningen. Om vi talar med alla dessa människor, frågar dem om deras erfarenheter (i stället för att som nu göra ungefär motsatsen), kommer det säkert att visa sig att vi i dem har en rik kunskapskälla vad gäller upplevelser av, som Arthur Miller uttrycker det, »att hysa förbjudna, undertryckta känslor av alienation och fientlighet gentemot det gängse dagsljussamhället som detta definiera(de)s av sina mest ortodoxa förespråkare«.

Upp

5. Ordets makt

»Jag upprepar: den som namnger något har makten,« säger Frederick Mann.

Den aspekten har tett sig allt viktigare boken igenom. Vi såg hur en »dubbelspråklighet«, med Olof Lagercrantz' uttryck, härskade i första världskriget, där skyttegravarnas verklighet systematiskt censurerades. Det är tänkbart att dubbelspråkligheten var en nödvändig förutsättning för kriget, åtminstone för dess utdragna fortsättning. Vi såg hur Ulrika i Västergöhl, som inte brydde sig om att vara väluppfostrad, avslöjade sin tids dolda förtryck genom att säga »kuk« i rätt ögonblick. Vi såg att människan lever i två verkligheter, en omote-verklighet svarande mot Jungs begrepp persona, rollen eller masken, och dold bakom denna en ura-verklighet, som står för det egentliga, hjärtat, subjektiviteten, och att den västerländska kulturen tycks vilja dölja detta förhållande, åtminstone tona ned det.

Jag framkastade att »svammelkoefficienten« i olika länders konstitution vore intressant att beräkna. Den föreföll stor i Irans konstitution, full av ord utan sakinnehåll, blott syftande till att fastslå de »rätta« åsikterna. Likartade iakttagelser gjorde George Orwell, som talade om B-språket, vilket blott hade till uppgift att framkalla en särskild »mental attityd« attityd hos den som begagnade det, och om den invärtes censuren, »crimestop« som hindrade ifrågasättande av det genom att avbryta tänkandet. C.S. Lewis framhöll att ord ibland enbart vill vara säljande.

Slutligen konstaterade vi alla status quo-försvarares starka intresse i att hindra diskussion.

Upp

6. Den konformistiska journalistiken

Jolos bok om första världskriget innehåller också exempel på journalistikens roll i det. Ett av de oskyldigare är när han konstaterar att det i alla skildringar av slaget vid Tannenberg på östfronten, »till övermått« har stått att de två stora ryska arméerna dränktes i »träsken«. Livfullt har det skildrats hur ryssarna »med stegrande, skriande hästar och fasa i ögonen« trängdes ned i träsk. Men där finns inga träsk i trakten! Jolo äter frukost, blickande ut över ett av dessa föregivna träsk och ser »en täck, blå insjö«.

Jag är tacksam för denna anmärkning och konstaterar samtidigt att den är sällsynt. Trots att journalister torde vara de enda som egentligen kan förklara orsakssammanhangen bakom journalistisk »vinkling« av verkligheten har de som regel avstått från att ens exemplifiera den.

Ett spännande, regelbekräftande undantag utgörs av en artikel av Oivvio Polite, som beskriver hur invandrarjournalistik görs.

Artikeln stod i Expressen 15/8 1996; den heter »Vi komma från pepparkakeland«. Oivvio Polite har intervjuat Ylva Brune om invandrarjournalistiken. Brune, själv journalist, har skrivit mycket om invandrarfrågor och förutom det forskat om hur journalister skriver om invandrare. Det visar sig att invandrare

... mycket sällan framträder som subjekt i nyhetsmedierna, och deras subjektivitet reduceras ytterligare genom att vad de säger, när de väl får säga något, filtreras genom färdiga formler.

Genast är jag på bettet.

Dessa formler har inte så mycket med den enskilda journalisten att göra som med de trovärdighetshierarkier som alla medier arbetar med.

»Trovärdighetshierarkier«, vad är det?

Invandrarna får stå för känsloutspelen. En svensk politiker, tjänsteman, Amnestyrepresentant, läkare eller advokat står för analysen.

Så »trovärdighetshierarkin« är tydligen en bland annat en hierarki där invandrarna står lägre än svenskarna. Det är egendomligt – speciellt när man betänker att sammanhanget är invandrarfrågor, där ju invandrarna talar utifrån direkt erfarenhet, svenskarna utifrån indirekt – alltså om något de definitionsmässigt inte till fullo begriper, väl?

Journalistens arbete består ofta i att hitta »storyn« i ett material, finna den vinkel som ger dramatik och som känns angelägen för läsaren. Verkligheten berättar inte sig själv. Den måste redigeras. I den processen skapas en häpnadsväckande likformighet.
– Mängden av nästan identiska artiklar är häpnadsväckande. Det är mycket möjligt att alla som får asyl fäller glädjetårar och säger »Tack Sverige!« /... / men jag tror de säger mycket annat också, som faller bort när mallen läggs på.

Ylva Brune har skrivit en forskningsrapport om »fallet« i Vålberg, när en familj L. attackerades. I rapporten

... frammanas efterhand bilden av en fullkomligt maktlös journalist. I avsaknad av egen initiativförmåga och utlämnad åt olika myndighetspersoner...

(som alltså står högre i den där trovärdighetshierarkin, reflekterar jag)

... upprepar journalisterna berättelser vars ursprung och konformitet med ett större mönster de själva är omedvetna om.

Just det! Jag trär upp ord som smultron på ett grässtrå: filtreras... mallen... likformighet... konformitet med ett större mönster...

Mönstret ifråga är »drömlandet Sverige«. Detta är »den kontrollerande metaforen« för flyktingjournalistiken i Sverige. Och vad var motsvarande »kontrollerande metafor« när man skrev om första världskriget i England, Frankrike – respektive Tyskland? Vad är den nu, i Sverige, när man skriver om vad som helst annat? Det centrala tycks mig vara existensen av dessa kontrollerande metaforer. Denna råkar bara synas ovanligt tydligt.

- Det som hände i Vålberg var för komplext för att få plats i nyhetsförmedlingens mallar.

En mall, den man först begagnade sig av, framställde L:s som oskyldiga offer för en lynchmobb. De var strävsamma, hade aldrig tagit emot socialbidrag och bodde i en vit mexitegelvilla som de sparat ihop till under många år.

- Journalisterna valde att fokusera de drag hos familjen som antas ge hemortsrätt i en svensk gemenskap. Det som inte kunde »göras svenskt« i familjen L. reducerades.

Sedan visade det sig att sanningen inte var så enkelt. Vålbergsborna själva tyckte att L:s uppträtt »provokativt och osvenskt«; i deras förklaring blev det »invandrarna som hamnade ute i kylan och förövarna blev kvar i gemenskapen«. De var inga rasister utan »bara vanliga bråkiga killar«.

- Men de journalister som stått för den första konstruktionen, där L:s hörde till »oss« och rasisterna till »dem«, hade lagt krokben för sig själva. När L:s inte längre framstod som fullständigt assimilerade och oskyldiga offer föll hela den första konstruktionen. Flera journalister jag intervjuat sa att historien efter hand blev »oren«. Man tyckte inte att det gick att förklara att även obekväma människor kan utsättas för våld som är just rasistiskt motiverat.

Det var märkvärdigt.

Det »större mönstret« är illa nog, när det gäller nyhetsmedias bild av invandrare.

Det blir tydligt att invandrarna själva spelar en helt marginell roll i det offentliga samtalet om invandring, att de bara kan skildras positivt om de antas ha raderat ut sin skillnad, att de oftast skildras när de befinner sig i konflikt med svenskar.

Och det blir tydligt att detta bottnar i en okritisk attityd till makteliten.

- Fler invandrare i makteliten skulle kanske göra större skillnad i det offentliga samtalet om invandrarfrågor.

Den bristen, på invandrare i »makteliten«, är illa nog. Men verkligt skrämmande blir det när man tänker på att andra sektorer av verkligheten, kanske alla sektorer av den, skildras på samma sätt, med förenklande mallar. Är inte verkligheten nästan alltid »oren«, lika med motsägelsefull? Är det inte dags att journalisterna medvetandegör de »större mönster« som styr vad de skriver och tar ställning till den övergripande frågan om vad deras uppgift egentligen bör vara?

Bör den inte för övrigt vara just att avslöja dessa större mönster? Åtminstone bland annat detta? Kanske detta i synnerhet?

Jag misstänker att verklighetsförfalskningen som detta är ett exempel på – jag tvekar inte att kalla den så – sker i konformitetens tecken. Annorlundaheten reduceras, och detta är det »större mönster« journalisterna oreflekterat gör sig till det lydiga redskapet för.

Upp

7. Det nutida vansinnet är annorlunda

Det enda vi lär av historien är att vi aldrig lär något av historien, har någon sagt – jag tror det var G.B. Shaw.

En tänkbar anledning härtill är att historien visserligen upprepar sig, men bara abstrakt, sällan eller aldrig i sina konkreta detaljer. Inga soldater kommer än en gång att »klafsa till anfall« just vid Ypres. Inga häxor kommer återigen att dömas till döden, i vart fall inte i Salem, Massachusetts, eller i Sverige. Auschwitz är numera museum, och verksamheten där kommer inte att återupptas.

Jag säger inte att det är osannolikt, att någon återigen vill anlägga en dödsfabrik. Det är det nog inte, tyvärr. Jag säger bara att i så fall kommer vederbörande att göra det någon annanstans, och ingenting av vad som försiggår där kommer nödvändigtvis att påminna om Auschwitz, utom döden, naturligtvis, och utom personalens mottaglighet för (motsvarigheten till) extra ransoner av snaps, cigarretter och korv.

Det nutida vansinnet är annorlunda. Några hundra rika har aldrig förr ägt halva jorden. Därför står mänskligheten handlingsförlamad, som så många gånger förut (eller reagerar mer precist uttryckt med antingen Censur eller Förvirring). Vi vet inte vad vi ska göra. Historien visar inte hur man åtgärdar just detta problem. Det är nytt.

En sökning på The Crucible visar på ett berömvärt försök att öka historiens inlärningseffekter genom pedagogisk bearbetning.

Det är en genomarbetad »sajt«, tydligtvis avsedd för arbete i skolan. Den syftar till att med Arthur Millers pjäs som utgångspunkt förmedla inte bara en djupförståelse av dramat utan också: utblickar mot livet i Salem vid 1600-talets slut, utblickar mot häxförföljelserna där 1692, de som bildade Millers utgångspunkt, mot häxförföljelserna annorstädes (med ett utdrag ur Häxhammaren), mot annorlunda förföljelser av människor, t.ex. McCarthy-epokens, men förutom dem också andra, däribland några jag inte ens kände till. En enorm »tankekarta« växer fram. Jag har tillbragt åtskilliga givande timmar med den.

Det vore ett svårt fel att söka värdera ett dylikt projekt vid skrivbordet. Värderingen måste vara empirisk och bygga på dess effekter på de skolungdomar som deltar i projektet. Väsentligen blir den för mig en fråga om i vilken utsträckning deras tänkande tänjer sig till att omfatta paralleller här och nu till alla de häxjakter i det förflutna och/eller någon annanstans, som så detaljerat kartläggs här. Svårigheten är givetvis att de parallellerna i så stor utsträckning måste förbli outtalade, beroende på nödvändigheten att undvika det alltför kontroversiella i skolan.

Så till exempel skildras apartheid i Sydafrika i detalj, och en arbetsuppgift är att konstruera en tidslinje, där dess historia förslagsvis skrivs in med en färg och händelser i medborgarrättsrörelsens USA med en annan. Men medan man effektfullt sammanfattar ojämlikheten mellan raserna i Sydafrika genom statistiska jämförelser mellan relevanta variabler – t.ex. andel av nationalinkomsten (svarta < 20%, vita 75%), »tilldelad« landyta (svarta 13%, vita 87%), genomsnittlig inkomststorlek i förhållande till varandra (1/14), antal läkare per individ i befolkningen (svarta 1/44.000, vita 1/400), barndödlighet (svarta 20-40%, vita 2.7%), samt utgifter för utbildning räknat per barn och år (svarta $45, vita $696) – återfinns ingen motsvarande sammanställning för svarta och vita i USA. Kanske kan man hoppas att det ligger så nära till hands att fråga efter en dylik, att någon gör det och att läraren då har ett svar att ge. Den sammanställningen skulle inte visa lika stor skillnad, utgår jag ifrån. Men den skulle visa en skillnad.

Men just möjligheten att »gå ända fram« till gränsen representerar kanske en stor landvinning.

Mest tycker jag nog om en artikel av Ellen Schrecker, som diskuterar kvarstående effekter av McCarthyismen i USA. Schrecker börjar med att dra en tankeväckande parallell. Kanske 10.000 personer miste sina arbeten denna tid. Är det mycket? Till synes få piskningar skedde under slavtiden, vilket historiker har framhållit. Men det kanske inte var nödvändigt att piska särskilt många slavar för att få alla att tystna?

Allvarligast skadades den amerikanska vänstern, skriver Schrecker. Kommunistpartiet så gott som försvann, liksom alla de organisationer som var associerade med det. Därmed försvann ett diskussionsutrymme för alternativ till det samhälleliga status quo i USA. Om Schrecker har rätt lyckades McCarthy varaktigt vanställa åsiktsbildningen i Amerika. Han lyckades (med min metafor) skära bort ett stort stycke av den demokratiska åsiktsbildningens normalfördelning med resultat att högern därefter gjorde sig bred och mittenåsikter (= vad som i till exempel Sverige torde betraktas så) kom att uppfattas som »radikala«.

Schrecker påpekar också att den djupaste påverkanseffekten kanske är osynlig – de samhälleliga reformer, som aldrig genomfördes, de diplomatiska initiativ som aldrig togs, de arbetare som aldrig organiserade sig, de böcker som aldrig skrevs och de filmer som aldrig gjordes.

Rädslan, med andra ord, är osynlig. Den har aldrig undersökts. Rädslan i det förflutna är svår att undersöka systematiskt, men rädslan i nuet skulle man kunna kartlägga genom att fråga (anonymt, självfallet) vad människor censurerar, här och nu. Vad uppfattar du som sant, som du tvekar att säga? Hur skulle du vilja säga det, om du tordes? Vad föreställer du dig skulle drabba dig, om du gjorde det?

Efterräkningarna är som alltid svåra att i detalj föreställa sig.

Upp

8. En enkel idé

... och min rädsla för att uttrycka den.

Effektiviteten av denna bok torde (analogt med The Crucible project) vara beroende av i vilken utsträckning friläggandet av det kollektiva vansinnets abstrakta mekanismer – nåja: några av dem – visar sig användbart för att dra paralleller med och i förlängningen åtgärda vansinnet här och nu och särskilt kanske dess påtagligaste exempel, penningsystemet. Annorlunda uttryckt, i vilken utsträckning mitt arbete minskar den rådande handlingsförlamningen. Det är en empirisk fråga (som min gamle psykoanalytiker brukade säga). Allt jag kan säga idag är att det åtminstone har skapat en avsevärd klarhet hos mig.

Lämpligen börjar vi med att diskutera problemet.

Tyvärr utmanar denna sistnämnda, skäligen enkla idé journalister överallt Jag anklagar dem för att inte ta sitt ansvar, när de inte drar igång diskussionen ifråga. Jag anklagar dem inte för ofrihet, men väl för att dölja, i stället för att kommentera, sin ofrihet, om den förekommer (som jag misstänker) och försåvitt vilseleda oss andra, allmänheten. Jag anklagar journalisterna för att ha gjort sig till konformitetens gränsmarkörer, som Noam Chomsky hävdar, i stället för att vara oberoende, sanningssökande, kritiska, som de ger sig ut för – och konformiteten har jag också kallat det onda.

Det är en allvarlig anklagelse. Självklart är jag rädd, när jag framlägger den.

Upp

9. Sista ordet åt Soros

9.1. George Soros begriper sig på pengar. Den saken är säker. »Livet är ett penningspel«, sjöng en gång Cornelis Vreeswijk, och om någonting alls kan sägas med säkerhet om det spelet idag så är det väl att George Soros begriper sig på det. Det har han demonstrerat på oemotsägligast tänkbara sätt: genom att bli mycket rik.

Jag har en tumgreppsmetod att välja böcker. Jag slår upp dem på måfå på tre, fyra ställen och läser vad som fångar min blick där. Om det som står där känns självständigt tänkt, originellt, betraktar jag boken som läsvärd. Metoden känns enkel och praktisk. Om någon tänker självständigt märks det nästan alltid omedelbart. Så till exempel har han/hon nästan alltid nybildat några ord, därför att det självständiga tänkandet har krävt ett självständigt uttryckssätt.

Det hävdas att det gemensamma intresset tjänas bäst av att tillåta alla att följa sina egna intressen, och att försök att skydda det gemensamma intresset med kollektivt beslutsfattande bara förvränger marknadsmekanismen. Den idén kallades för laissez-faire på 1800-talet, men det kanske inte är en så bra beteckning idag, eftersom det är franska och de flesta människor som tror på marknadens magi inte talar franska. Jag har hittat på ett bättre namn på den: marknadsfundamentalism.

Så står det i Den globala kapitalismens kris. Soros har också gåvan att fatta sig kort.

Det är, hävdar han, marknadsfundamentalismen som har gjort det kapitalistiska systemet ohållbart. Ohållbart: det ordet har särskild mening för mig. Det markerar uppbrottet från ett status quo-läge. Så talar den som ser att en förändring är absolut nödvändig.

Det som gör systemet ohållbart, hävdar Soros, är dels att marknadskrafterna i sig skapar ett kaos, som kan leda till kapitalismens sammanbrott, dels att de har tillåtits tränga in på områden där de egentligen inte hör hemma. Som medborgare bryr jag mig om samhälleliga värden: fred, frihet, rättvisa, till exempel. Men i min egenskap av marknadsaktör kan jag inte ge uttryck åt dessa värden. »Upphöjandet av egenintresset till moralisk princip« har korrumperat politiken.

Marknadskrafterna leder inte till jämvikt, som nationalekonomisk teori fortsätter att påstå i strid med fakta. Tvärtom har systemet en inneboende »potential för ojämvikt«, och national-ekonomernas försök att bortförklara fenomen som inte stämmer med teorin påminner Soros om »de sinnrika knep med sfärer inuti sfärer som astronomerna före Kopernikus använde för att förklara planeternas läge, istället för att acceptera att jorden rör sig runt solen«.

Men Soros vill inte avskaffa kapitalismen, som han tycker trots sina brister är bättre än alternativen. Han vill bara hindra systemet från att förstöra sig självt.

9.2. Jag konstaterar att Soros' tänkande åtminstone inte omedelbart motsäger den bild av förhållandena jag gett i åttonde kapitlet av denna bok. Det nuvarande systemet är ohållbart och ett sammanbrott hotar. Men läget är fördenskull inte hopplöst.

Soros bygger sitt tänkande på tre nyckelbegrepp: ofullkomlighet, reflexivitet och ett öppet samhälle.

Ofullkomlighet betyder att vår förståelse av den värld vi lever i ofrånkomligen är ofullständig. Reflexivitet betyder att vårt tänkande aktivt påverkar händelserna som vi deltar i och som vi tänker på. /.../Idén om ett öppet samhälle bygger på insikten om vår ofullkomlighet. Ingen äger den absoluta sanningen.

Det ser kanske inte så märkvärdigt ut. Men Soros tillägger: »Detta kan tyckas uppenbart för vanliga läsare, men det är ett faktum som politiska och ekonomiska beslutsfattare, och även akademiska tänkare, ofta är ovilliga att acceptera.«

Mycket sant. Det kommunistiska systemet, till exempel, byggde ju på att makthavarna tyckte sig äga den absoluta sanningen.

Jag upplever reflexivitetsbegreppet som det mest spännande, intellektuellt sett. Soros' presentation av det börjar rätt abstrakt. Låt mig därför inledningsvis ta ett exempel själv. Om folk förlorar förtroendet för en bank, av vilket skäl som helst, och alla på en gång rusar dit för att ta ut sina besparingar, går banken omkull (om den inte återförsäkrat sig mot detta, vilket kanske går numera; det vet jag inte). Jag förstod detta utan svårighet när jag en gång läste Alex Haileys roman The moneychangers (Banken heter den väl på svenska). Jag förstod också att fenomenet hade fascinerande paralleller på till synes helt andra fält – exempelvis gruppterapins. Jag var den tiden verksam som gruppterapeut. Jag såg att jag arbetade helt analogt med en bank. Gruppdeltagarna gav mig sitt förtroende, och tack vare det, tack vare deras samlade »förtroendekapital« (som det ju faktiskt heter) kunde jag ibland åstadkomma avsevärda ting, högst påtagliga insiktsgenombrott. Skulle de emellertid dra tillbaka sitt förtroende, vore jag ingenting, en punkterad ballong. Att reflektera över detta gav mig en egendomlig känsla. Jag kanske skulle ha kallat det en overklighetskänsla, om inte overklighetsupplevelsen sedan länge haft en specifik, något annorlunda mening för mig.

Om andra människor drog tillbaka sitt förtroende för mig, skulle min verklighet falla ihop, såg jag. Jag hade häst den tiden. Hästen var för mig det påtagligaste, det om man så vill verkligaste av allt. Men jag hade råd med honom tack vare människors förtroende. Jag hade råd med det stora torp med tillhörande stall, där hästen stod, tack vare människors förtroende. Min kvinna, älskade hon mig kanske också tack vare människors förtroende? Ja, så var det väl, åtminstone indirekt, för utan det skulle jag förlora självförtroendet, och då skulle hon väl gå ifrån mig?

Åtminstone var det tänkbart.

Så alltihop var luft, på ett sätt? Ja, utan tvivel. Och ändå red jag hästen, älskade kvinnan, ledde grupperna med avsevärd säkerhet, väsentligen utan det jag hade kallat (och fortfarande kallade) overklighetskänslor.

Men om människorna hade dragit tillbaka sitt förtroende, skulle jag inte ha haft någonting, inte ha varit någonting.

Detta till skillnad från George Soros: han har ju alltid kvar själva pengarna. De representerar en egendomligt överordnad verklighet, ser jag nu. »Vad rätt du tänkt, vad skönt du drömt, vad du i kärlek vill«, allt det är förgängligt, men rikedomen, kunde man travestera Tegner, den »hör evighetens rike till«.

Hårda bud.

9.3. Men åter till reflexivitetsbegreppet. Folks föreställningar om verkligheten påverkar verkligheten. Det är det centrala. Det mest närbesläktade begreppet bland andra, mer kända, är den självuppfyllande profetian.

Våra förväntningar om framtida händelser väntar inte på händelserna själva; de kan ändras när som helst och därmed ändras resultatet. Det är vad som hela tiden sker på finansmarknaderna. Kärnan i investeringar är att föregripa eller »diskontera« framtiden. Men det pris investerare idag är villiga att betala för en aktie (eller en valuta eller en vara) kan påverka företagets lycka på en rad olika sätt. Alltså påverkar ändringar i förväntningar idag den framtid de diskonterar. /.../ Men reflexiviteten begränsar sig inte till finansmarknaderna; den är närvarande i varje historisk process. Det är förvisso reflexiviteten som gör en process sant historisk.

Äktenskapet, för att ta ett vardagligt exempel, är också genomsyrat av reflexivitet. Alla situationer som har tänkande deltagare är det: med andra ord, reflexivitet genomsyrar den samhälleligt överenskomna verkligheten. I motsats till härtill står naturen, som är som den är, oberoende av vad jag tänker om den. Solen, därom kan vi lugnt vara övertygande, skulle gå upp i morgon även om alla människor av något skäl hade fått för sig att den inte skulle göra det. Månen går likaså sin gång »och aktar ej hundglafs«, som Georg Stiernhielm skrev en gång. Men den överenskomna verkligheten, till exempel pengarnas verklighet, saknar detta oberoende. Den är reflexiv. Samhällsvetenskaperna har försökt efterlikna naturvetenskaperna, och det är möjligen detta som förklarar (men inte ursäktar) att de har försökt bortse från reflexiviteten eller, som Soros skriver, dölja den. Något av ovisshet eller obestämbarhet åtföljer med nödvändighet reflexiviteten, och ovisshet har alltid »ihärdigt förnekats av samhällsvetenskaperna, som påstår sig ha förmåga att förklara händelser med naturvetenskapliga metoder«.

Det är ingalunda någon perifer brist Soros här påtalar. Den är antagligen relevant i alla samhällsvetenskaper. Den är det i högsta grad i psykologin, till exempel. I själva verket ser jag i efteråtperspektiv att mina svårigheter att skriva boken Förändringens fyra rum i avsevärd utsträckning förklaras av min plågsamma medvetenhet om reflexivitetens realitet parad med att jag saknade ett begrepp för den.

De flesta människor erkänner bara motvilligt att de har fel. Ja, enligt Soros' erfarenhet anstränger de sig så hårt för att förneka och dölja sina misstag att dessa »blir en integrerad del av deras personlighet«. Själv säger han sig tvärtom i regel ha glatt sig, när han upptäckt ett misstag, eftersom upptäckten gav honom möjlighet att korrigera det och därigenom bespara sig onödiga förluster.

Det verkar rekommendabelt, tänker man. Men det gjorde samtidigt »oron« till hans »enda kärlek«, erkänner Soros, och man förstår att också den attityden, som man kan kalla den ständigt felsökande, har sina nackdelar.

Detta var kanske att betrakta som en utvikning. Men den är verksam – ty Soros fortsätter med vad som kan tolkas som en rekommendation till samhällsvetenskaperna (-s företrädare) att erkänna att de haft fel, när de gjort anspråk på en auktoritet liknande naturvetenskapernas.

Det är värt att notera att både Marx och Freud högljutt gjorde anspråk på att deras teorier hade vetenskaplig ställning, och de grundade många av sina slutsatser på den auktoritet som kunde härledas från att vara »vetenskaplig«.

Det känns fascinerande att upptäcka ett vedertaget vansinne till, så här i elfte timmen. Wow! Det vedertagna (samhälls-) vetenskapliga vansinnet.

Men, fortsätter Soros, »allt vi behöver göra är att förklara att samhällsvetenskaperna inte har rätt till den ställning som vi beviljar naturvetenskaperna och aldrig kan ha det, oavsett vilka genombrott man kan göra anspråk på«.

Just det: och aldrig kan ha det, beroende på reflexiviteten i en vilken som helst situation som har tänkande deltagare.

Soros övergår till en kritik av den nationalekonomiska s.k. jämviktsteorin, vilken tycks vara ett flagrant exempel på de förödande effekterna av att en vetenskap bortser från reflexiviteten. Jag associerar till John L. Kings tanke om att »dessa människor«, ekonomerna, på något sätt berövats sin tankeförmåga. Ett bra sätt att beröva människor deras tankeförmåga är otvivelaktigt att skola in dem i ett vetenskapligt paradigm, byggt på ett tankefel – nämligen alltså (om Soros har rätt) den nationalekonomiska jämviktsteorin.

»Om Soros har rätt« : Jag begriper mig inte på nationalekonomi, eller ens pengar. Men om George Soros vet jag nu, förutom att han begriper sig på pengar, vilket var min utgångspunkt, också att han kan tänka. Det är uppenbart för mig, när jag har läst så här långt i hans bok. Därför föreställer jag mig att han har rätt.

9.4. Soros har »en skosnöreteori« om historien.

Men historien är en mycket speciell sorts skosnöre. Skons två sidor är inte gjorda av samma material. Faktiskt är bara den ena sidan materiell, den andra utgörs av deltagarnas idéer. /.../

/.../denna skosnöreteori är en sorts dialektik mellan våra tankar och verkligheten. Den kan tolkas som en syntes av Hegels idealistiska dialektik och Marx' dialektiska materialism. Hegel förespråkade dialektiken hos en idé som ytterst skulle leda till historiens slut: frihet. Marx, eller närmare bestämt Engels, levererade antitesen genom att hävda att produktionssätt och produktionsförhållanden bestämmer den ideologiska överbyggnaden. Skosnöreteorin skulle kunna betraktas som en syntes. Istället för att antingen tankar eller materiella förhållanden utvecklas var för sig på ett dialektiskt sätt är det samspelet mellan de båda som ger en dialektisk process. /.../Samspelet mellan det materiella och idéerna är intressant just för att de inte korresponderar med eller bestämmer varandra.

Magnifikt! Använd båda hjärnhalvorna när du tänker, och du kan formulera en respektabel syntes av Hegel och Marx på tretton rader.

9.5. Historiska situationer kan indelas i tre kategorier, fortsätter Soros: statisk ojämvikt, nära jämvikt och dynamisk ojämvikt.

Nära jämvikt är det tillstånd som kännetecknar ett öppet samhälle likt den moderna västvärlden. Ett sådant samhälle är nära förbundet med ett kritiskt tänkesätt. Detta hindrar tänkande och verklighet från att glida alltför långt ifrån varandra. Människor lär av sina misstag.

(Sa han inte alldeles nyss att folk hade märkvärdigt svårt för just detta? Nåja: inte ens S. lyckas vara absolut konsekvent. Det känns nästan skönt.)

Den deltagande funktionen säkrar att den verkliga världen /.../hela tiden ändras, ändå är människorna tillräckligt väl förankrade i en uppsättning grundläggande värderingar för att deltagarnas fördomar inte ska komma alltför långt ur kurs ifrån de verkliga händelserna.

Vid statisk ojämvikt har vi regimer som »försöker tvinga in verkligheten i sin begreppsapparat även om det är helt utsiktslöst«. Under trycket av den förhärskande dogmen kan samhällsförhållandena bli rigida, »men verkligheten är benägen att stanna rätt långt ifrån de auktoriserade tolkningarna av den«. Sovjetunionen är det givna exemplet.

Dynamisk ojämvikt representerar den andra ytterligheten. Händelserna utvecklas så snabbt att deltagarnas förståelse inte kan hålla takten med dem. Soros begagnar inte ordet kaos, men det ger sig nästan självt. Ryssland efter Sovjetunionens sammanbrott representerar det givna, nästan lika självklara exemplet.

Jag associerar ofrivilligt till Fyrarummaren.

Nöjdhet:
nära jämvikt
Inspiration/Förnyelse
Censur:
statisk ojämvikt
Förvirring:
dynamisk ojämvikt

Inspiration/Förnyelse saknar motsvarighet. En förklaring kan vara att detta läge till sin natur är förhållandevis kortvarigt. Inspirationen antingen leder över i nöjdhet, när idéerna förverkligas, eller går förlorad. De övriga lägena har inte på detta sätt någon given avgränsning i tiden. De kan vara kortvariga, övergående, men de kan också vara utdragna.

Soros tror att det globala kapitalistiska systemet har gått in i en dynamisk ojämvikt. Det betyder i så fall, sett i Fyrarummarens perspektiv, att en förnyelse av systemet är absolut nödvändig, att krisen har börjat och att den kommer att växa i utbredning och fördjupas, tills (om mänskligheten överlever) en nollställning och ett avståndstagande från det gamla sker.

8.5. »Skomakare, bli vid din läst!« heter det. Människor som på ett uppseendeväckande sätt lyckats med en sak och nått ryktbarhet för det uttalar sig ibland beredvilligt om vad som helst, t.ex. mänsklighetens öde, utan att ha några särskilda förutsättningar för det. Soros riskerar att avfärdas som en skomakare, den där övergivit sin läst. Alternativt uttryckt, vi andra, mänskligheten, riskerar att avfärda honom som om han var det, i ställer för att ta vad han säger på allvar. Skälen för det är onekligen starka.

Med andra ord: viljan att censurera är stark.

Jag påpekar detta, eftersom Soros åberopar moralupplösning, och detta är ingen lätt sak att göra, vem man än är.

Kommunismen och till och med socialismen har diskrediterats medan tron på laissez-faire-kapitalismen har upphöjt bristen på samhällsvärderingar till en moralisk princip./.../ Det finns inte längre något behov av att bekänna sig till andra moraliska principer än egenintresset. Framgång beundras framför alla andra faktorer. Politiker får erkännande för att de har lyckats bli valda, inte för de principer de representerar. Affärsfolk värderas för sin rikedom, inte för sin redbarhet eller för det bidrag deras rörelse har gett till samhälleligt och ekonomiskt välstånd. Vad som är rätt har underordnats vad som är effektivt, och detta har gjort det lättare att lyckas utan att fästa något avseende vid vad som är rätt.

Denna moralupplösning hotar det öppna samhället. Detta kan i princip hotas från två håll, nämligen av det slutna samhällets fundamentalism (statisk ojämvikt, med Fyrarummarens språk censur) eller av frånvaron av gemensamma grundläggande värderingar (dynamisk ojämvikt, med Fyrarummarens språk förvirring). Idag är det sistnämnda hotet det allvarligaste, hävdar Soros.

Vi har i själva verket redan sett åtskilliga exempel på det.

Sovjetunionens sönderfall har skapat ett vakuum efter statsmakten och ett sammanbrott för lag och ordning som kan vara ett lika stort hot mot friheten som den sovjetiska repressionen brukade vara. Vi har upplevt liknande förfall och sammanbrott av statsmakten på 90-talet i Jugoslavien och Albanien, i olika delar av Afrika (Somalia, Rwanda, Burundi, Kongo, etc.) och i Asien (Agfhanistan, Tadzjikistan och Kambodja). När vi betraktar världen finner vi en mycket instabil situation. Vi urskiljer närvaron av ett globalt ekonomiskt system men också frånvaron av ett globalt politiskt system.

9.6. Utmaningen Soros ser – han är föredömligt logisk – är därför att åstadkomma detta system.

Vår tids yttersta utmaning är att bilda oss en uppsättning grundläggande värderingar som är tillämpliga på ett till stor del affärsinriktat, globalt samhälle.

Han hoppas på enighet om det öppna samhället som ideal. »Vår ofullkomlighet innebär att vi /.../ måste nöja oss med det näst bästa: ett ofullkomligt samhälle som alltid är öppet för förbättringar.« Men han är pessimistisk. Under det kommunistiska styret hade han inga svårigheter att till sina stiftelser rekrytera folk som inspirerades av principerna om det öppna samhället. Det var inte ens nödvändigt att definiera det: det var motsatsen till det slutna samhälle folk levde i. Men västs attityd gjorde honom först förbryllad, sedan besviken. Det verkade som om folk »faktiskt inte brydde sig tillräckligt mycket om det öppna samhället som universell idé« (för att vilja hjälpa de forna kommunistländerna). I stället tycktes en misstänksamhet mot universella idéer överhuvudtaget breda ut sig.

Det kan väl vara så att vi som lever i det öppna samhället (och alltid har gjort det, till skillnad från Soros själv, som växte upp det dåförtiden kommunistiska i Ungern) tar det för en självklarhet och inte uppfattar nödvändigheten att försvara det.

Soros hoppas att det öppna samhällets ideal ska antas som universella

Det gör jag också. Men här avbryter jag min sammanfattning av Soros' bok. Jag har behandlat ungefär hälften av den. Resten innehåller alldeles för mycket jag inte begriper, i synnerhet detaljsynpunkter på den nutida kapitalismen.

Och Soros' är inte ensam. En ledare i Aftonbladet 24/10 1999 heter »Hur står det till med kapitalismen?«. Den sammanfattar kritiska synpunkter som den sista tiden framförts i Sverige.

Björn Elmbrandt föreslår i tidskriften Arena ett nytt begrepp, »hyperkapitalism«. Denna hyperkapitalism känntecknas av extrem kortsiktighet, snabbhet och börsfixering. Förr var det företagens produktion som var det viktiga. I dag är det börsens förväntningar. Kritiken mot hyperkapitalismen växer även från högerhåll. »Den som inte inser att kapitalismen ... står inför sin värsta kris någonsin under sin tvåhundraåriga existens ryggar för obekväma men uppenbara fakta«, skriver Hjalmar Emilon i tidskriften Contextus, som ges ut av Konservativa sällskapet. »Högern bör helt enkelt börja diskutera hur den ideologiskt skall förbereda sig för det kommande sammanbrottet och vad som kommer därefter«.

Aftonbladets ledare utmynnar i att vi faktiskt riskerar »ett återtåg till ett fördemokratiskt samhälle där varken medborgare eller nationer har makt att sätta emot en skenande marknad«.

Diskussionen i Sverige har med andra ord börjat. Genom att ge sista ordet åt Soros hoppas jag undgå att min bok blir förbigången som irrelevant i den diskussionen. Genom att utgå ifrån Carol Brouillet, när det var fråga om att förstå penningsystemets brister, hoppas jag åstadkomma att hennes synpunkter inte heller blir det, så att diskussionen går tillräckligt djupt.

9.7. Om möjligheten av ett penningsystemets sammanbrott börjar diskuteras, gör väl reflexiviteten att sammanbrottet påskyndas?

Det förefaller inte osannolikt. Men Soros själv tycks inte ha avskräckts av detta.

Upp

 
  © Copyright Claes F Janssen, 1996-2011. Alla rättigheter reserverade.  
  05997