Claes Janssens hemsida    
  Hem > Böcker> Vedertaget vansinne> Översikt  
 

Vedertaget vansinne, översikt

Kap I. Människans galenskap

En skildring av första världskriget ger Janssen idén att begagna detta som ett exempel på kollektivt vansinne. Syftet är att abstrahera, att i olika exempel urskilja ett gemensamt mönster. Janssen hoppas att detta mönster, en abstraktion byggd på kännetecken hos vedertagna vansinnigheter någon annanstans och/eller i det förflutna, kan begagnas för att identifiera andra vansinnigheter, som sker här och nu.

Tabubegreppet – ett tabu, flera tabun – identifierar han som besläktat, ehuru inte identiskt. Ett tabu, oavsett utbredning, är inte nödvändigtvis ett symptom på galenskap. Men omvänt hävdar Janssen att det är osannolikt att någon kollektiv galenskap kan fortgå utan skydd av tabun, av att något är »onämnbart«.

Janssen återger en tanke, formulerad av Gore Vidal. Betraktad som en hypotes går den ut på att tabun fyller en funktion förutom själva sakfrågan (= försvaret av de föreställningar som försvaras). De har ett dolt syfte, och detta är dels att distrahera från andra, allvarligare frågor, dels att ge »de fyrkantiga« (the squares) utlopp för sitt raseri genom att ge dem en syndabock.

Janssen reflekterar kring fyra numera om inte försvunna så åtminstone (i Sverige nuförtiden) starkt försvagade tabun, nämligen anti-nazistiska åsikter, lesbiskhet/homosexualitet, kommunistsympatier samt könsorganens onämnbarhet (där han ger Vilhelm Moberg en välförtjänt eloge som tabubrytare).

Han drar slutsatsen att de flesta människors liv torde ha utspelat sig i skuggan av åtminstone någon offentlig lögn, som gjorts »verkligare än verkligheten«. Samhällen – antagligen alla samhällen genom tiderna, överallt på jorden, det nutida västerländska icke undantaget – har prioriterat kontroll till priset av människors personliga utveckling och öppna dialog med varandra.

Slutligen går Janssen tillbaka till första världskriget och konstaterar att svårigheterna att få slut på det troligen också sammanhängde med att det var »ett nytt slags krig«. Vansinnet överrumplar, skenbart nytt i sin konkretion. Det abstrakta mönster, som skulle ha gjort det möjligt att genast känna igen det som blott ett nytt exempel på något mycket, mycket gammalt, ja, tidlöst – nämligen kollektivt vansinne – har saknats.

Upp

Kap II. Köp dem ett par solglasögon!

Med utgångspunkt från en uppsats av Hannah Abrahamson diskuterar Janssen den japanske psykoanaytikern Takei Dois begrepp omote och ura, som ungefär motsvarar människans insida/utsida, fasad/interiör. Han konstaterar att omote har sin motsvarighet i Jungs begrepp persona. Med utgångspunkt från dels Dois, dels Abrahamsons sätt att diskutera begreppen kommer han fram till misstanken att vi i det nutida västerlandet felaktigt utger oss för att värdera det inre högre, men att fasaden egentligen värderas högre, särskilt om den är en fasad av låtsad naturlighet. Härpå ger honom en av Sveriges genom tiderna mest kända män, Lennart Hyland, ett exempel.

Möjligen, säger Janssen, har han försummat att betona att det parallellt förekommer en stark benägenhet att officiellt förneka existensen av persona. Denna benägenhet är helt följdriktig, för hela poängen med en låtsad naturlighet bortfaller givetvis, om den genomskådas som just låtsad.

Detta är som han uppfattar det »dubbelspråkligheten« Olof Lagercrantz talade om.

I en kultur, vari dubbelspråkligheten är normal, uppkommer självfallet behovet av ett tredje språk, på vilket existensen av de båda andra och alla svårigheter som är förbundna med dubbelspråkligheten kan kommenteras. Det första som bör sägas på det tredje språket är rimligtvis att de båda andra finns.

Janssen tycker sig se en benägenhet hos status quo-försvarare att utnyttja ett tabu, en onämnbarhet, för att dölja förtryck. När Ulrika i Västergöhl säger »kuk« i Utvandrarna, gör hon det just i en situation där ett dylikt förtryck förekommer, och hennes taktik att vägra respektera onämnbarheten avslöjar förtrycket.

Janssen förklarar sitt sätt att tänka som ett försök att åstadkomma hjärnhalvsmöten.

Därifrån tar han ett abrupt språng och går in på lobotomi som vansinnesexempel. Efter en kortfattad framställning av lobotomins utbredning, uttalar han misstanken att något dylikt inte skulle ha kunnat äga rum, om det inte understötts av en vansinnig vetenskapssyn, som gick ut på att ogiltigförklara subjektiviteten, ogiltigförklara upplevelsen som kunskapskälla.

Janssen upplever en trängsel av vansinnesexempel och reflekterar över nödvändigheten av vägval. Det är inte vansinnets vansinnighet som är avgörande för dess hemhörighet i hans exampelsamling, upplever han (antaget att denna nu ginge att uppskatta, ens subjektivt). Det avgörande är exemplets bidrag till karakteristiken av ett allmängiltigt mönster.

Mot den bakgrunden förtjänar McCarthy-epoken i USA uppmärksamhet, tycker han.

Upp

Kap. III Nu går ingen säker

Tredje kapitlet börjar med Arthur Millers formulering, »den outtryckbara fasan«. Fortsättningsvis skildras Millers gestaltning av den i The Crucible, pjäsen om häxförföljelserna i Salem 1692. Miller frågar sig vad, om något, som skulle ha gjort det omöjligt att hetsa människor mot varandra på detta sätt, om det hade saknats i Salem. Janssen associerar till Georg Kleins analoga fråga, vad som möjliggjorde Auschwitz, och svarar själv som Klein: konformiteten.

Janssen definierar utifrån detta konformiteten som det onda och tycker sig se något spännande i den definitionen. I likhet med alla andra definitioner av det onda gör den oss alla skyldiga, men det projektiva skuldbeläggandets möjlighet bortfaller. Död åt alla häxor! Död åt alla kommunister! De ropen och andra liknande känner vi igen. Men det analoga: »Död åt alla konformister!« är en absurditet; hetsaren spottar sig själv i ansiktet.

Janssen konstaterar att Miller själv kände sig »ounderhållande«. Han levde en tid med Marilyn Monroe, som inte gjorde det, men väl kände sig som om »hon själv var« det förbjudna.

Janssen diskuterar uttryckbarhetens förutsättningar och upptäcker att en kultur inte kan censurera utan att också censurera att den censurerar. Detta tycks vara det centrala dilemmat.

Kulturer håller ihop sig med skam. Den tanken har väckts hos Janssen av Else-Britt Kjellqvists bok om skam och skamlöshet, Rött och vitt, vars centrala innehåll han sammanfattar. Han tänker sig att om en kultur vill censurera en erfarenhet, är tre saker sannolikt nödvändiga, nämligen nedtystande, skambeläggning och »avslitning av mening«.

Den skambelagde är försvarslös, när själva försvarstalet är förbjudet, i det att det utgör ett möjligen straffbart men i all synnerhet skambelagt erkännande. Just detta ser Janssen som det egentligt lömska, det djupast »ondskefulla« med Arthur Millers ord.

Janssen konstaterar att det naturliga försvaret mot skam är att stå kvar, att framhärda, men att skambeläggningen ibland gör detta omöjligt. En man stod emellertid kvar och kommenderade sin trupp att göra det också. Det var på morgonen den 29 november 1864 vid Rattlesnake Buttes nära Denver, Colorado.

Janssen tycker om de tvära växlingarna hans vansinnesexempel åstadkommer.

Avslutningsvis ägnar han sig ett ögonblick åt att förklara ett begrepp Arthur Miller begagnar: brist på transcendens.

Upp

Kap. IV Herrefolkets plåga?

Kapitlet bygger på en bok av Jean Liedloff, som väsentligen handlar om att vi plågar våra nyfödda barn, säkert oavsiktligt och i god tro, men icke desto mindre allvarligt. Det konventionella sättet att behandla spädbarn, att låta dem ligga ensamma, är en plåga för dem, hävdar Liedloff. »Men för ett spädbarn utan någon famn att ligga i är dess oförmåga att till någon del lindra sitt lidande genom hoppet (vilket beror på en känsla för tid) kanske den grymmaste sidan av dess prövning. I barnets gråt kan det alltså inte ens finnas hopp.«

Janssen spekulerar i om inte denna skenbart meningslösa plåga ändå har en funktion, nämligen som förberedelse för att plåga andra, för förtryck och utsugning: om den är en herrefolksplåga, det egentliga rättfärdigandet av uttryck som »the white man’s burden«.

En märkbar försvagning av plågan ifråga har skett de senaste årtiondena, i Sverige uppskattningsvis sedan 60-talet. Vi tycker numera inte det är självklart att spädbarnet ingenting upplever bara för att det inte kan tala om för oss vad. Nyfödda skiljs inte längre rutinmässigt från modern på våra sjukhus. Nyblivna mödrar tar i större utsträckning med sig spädbarnen överallt. Det torde ha gjort att den in-arms deprivation Liedloff beskriver i vart fall tidsmässigt har minskat i avsevärt i utbredning.

En hemsk och utmanande fråga är om detta sammanhänger med att också förtrycket och utsugningen har ändrat karaktär. Förtryckarna ser numera sällan de förtryckta. Utsugarna, som har pengarna, åker vattenskidor i något av jordens återstående paradis, medan de utsugna svälter någonstans långt borta. Då behöver utsugarna inte stålsätta sig, inte på samma sätt göra sig okänsliga för lidandet. Det ser de bara på bild.

Upp

Kap. V Det religiösa vansinnet

Janssen definierar religiöst vansinne som någons föreställning att han vet något om Guds vilja. Godartat vansinne är det om vederbörande begagnar denna föreställning blott »för personligt bruk«, elakartat om han upplever att det också är Guds vilja att han ska förakta, förfölja, förinta de människor som inte har samma uppfattning om Gud och hans (eller hennes) vilja som han (eller hon) själv.

Janssen gör en översikt över det elakartade, kristna vansinnet genom tiderna. Han konstaterar efter detta återigen att det är en hemsk bok han skriver. Därefter går han över till ett särskilt otäckt exempel på kollektivt vansinne, som skett i Guds namn, häxförföljelserna. Han hittar ett som han tycker sällsynt vackert, mycket suggestivt dokument, gjort av en W.J. Bethancourt, som räknar upp namn på några hundra häxor, med uppgift om var och när de bränts. Flera kommentatorer är ense om en syndabockstolkning av häxförföljelserna. Kyrkan begagnade sig av dem för att »göra slut på avvikande åsikter, påtvinga individen auktoritär kontroll och öppet svartmåla kvinnor«, som Helen Ellerbe säger (och, inskjuter Janssen, härvidlag sammanföll tydligtvis den andliga och den världsliga maktens intressen).

Janssen förklarar avslutningsvis att han aldrig har begripit vad kristna människor egentligen tror (på) eller hur de tror (på) det, och än svårgripbarare är det följaktligen för honom vad de trodde för tre hundra år sedan. Men oavsett detta tycker han det står klart, att i och med att man inmänger fria fantasier i verklighetsbilden blir det möjligt att förvandla svart till vitt, tortyr till omtänksamhet.

Upp

Kap. VI Förnuft och oförnuft

Häxförföljelserna har gett Gud dåligt rykte, konstaterar Helen Ellerbe. Så är det nog.

Janssen presenterar sin personliga föreställning om Gud i hopp om att visa att det är möjligt att kvarhålla ett Gudsantagande utan att godta kristendomen, så som denna officiellt uppfattas/ predikas. Han funderar på Pippi Långstrump och får utifrån det en idé, nämligen att syssla med vansinnets miniatyrer, detta i tanke (bland annat) att av dem blir man inte lika sänkt. Därför desorganiseras inte ens tänkande lika påtagligt.

Han övergår följaktligen till att sysselsätta sig med oförnuft.

Han skriver om beroenden med utgångspunkt från den psykologiska sannolikheten att alla beroenden, oavsett av vad, har gemensamma drag.

Han hittar en bok, Oförnuftets lockelser. »Konformitetsbegäret« upptas där som en av fem lockelser. Janssen konstaterar att det är lätt att glömma, när man som en självklarhet fördömer ifrågavarande »begär«, att den kollektivt överenskomna, arrangerade verkligheten tyvärr är verklig. Människan lever i två verkligheter, den ena naturlig, den andra samhälleligt arrangerad, följaktligen bristfällig. Men verkliga lågor slickade Jan Hus, när han brändes som kättare. Ont gjorde det säkert, hur orättvist det än var.

Janssen uppmärksammar ordets makt över tanken och presenterar det nybildade ordet mem. Han fördjupar framställningen med utgångspunkt från en uppsats av Frederick Mann, som på ett förtjänstfullt sätt integrerar andras tankar.

Janssen urskiljer tre aspekter av den samhälleligt arrangerade verkligheten. Karaktären av arrangemang kan vara öppen, varvid arrangemanget sällan är något problem. Den kan vara dold men utan att någon döljer den, ett förhållande varpå han begagnar skambeläggningen av själviskheten som ett exempel. Själviskheten är naturlig, men detta står sällan i tidningen (trots att det avsevärt skulle främja människors lycka, om det gjorde det). Slutligen kan karaktären av arrangemang hållas dold på så sätt att det status quo, den felaktiga verklighetsbild döljandet representerar, systematiskt försvaras av några, åtminstone hypotetiskt identifierbara intressenter.

Janssen hävdar att det sistnämnda med all sannolikhet sker för att förhindra att arrangemanget diskuteras och därmed ifrågasätts. Han återger det Orwellska begreppet crimestop och Frederick Manns uppräkning av faktorer som främjar detta, liksom hans lista på »slavmentalitetens« kännetecken. Utifrån att slavmentalitet torde vara samma sak som konformitet påpekar Janssen att det (tyvärr) inte finns något sätt att bli människa utan att i någon utsträckning drabbas. Vi är alla konformister. Oavbruten ansträngning är därför nödvändig för att värja sig mot konformitetsbegäret (som för Janssen fortsätter att vara den mest praktiskt användbara definitionen av ondskan).

Och nonkonformiteten är alltid förbunden med ångest.

Men, slutar han, med stöd av Gud och Pippi Långstrump kan man förhoppningsvis uthärda ångesten.

Upp

Kap. VII Iran

Förhållandena i Iran uppfattar Janssen som ett talande exempel på nutida vansinne, som sker någon annanstans. Flera personer, som flytt därifrån till Sverige, erbjuder sig genast som informanter, när de hör talas om hans avsikt att skriva om Iran. Emellertid märker han, när han talar med dem, att han trots deras öppenhet och uppriktiga vilja att förklara har svårt att förstå förhållandena. Avståndet mellan den verklighet de skildrar och hans egen är för stort. Hans val tycks honom stå mellan att utelämna exemplet eller också fördjupa sina kunskaper avsevärt mycket mer än han från början tänkt: läsa böcker, samtala med dussintals människor, kanske själv resa till Iran.

Under tiden har han emellertid samlat på sig några utskrifter, resultatet av sökningar på Internet. Han ser att de representerar en tredje möjlighet. Han kan låta dessa dokument tala för sig själva utan att göra några anspråk på att värdera deras tillförlitlighet. Den dystra Rushdie-affären är känd men detaljerna förtjänar att repeteras, tycker han. Fatwan mot Barbie ger relief, likt en karikatyrteckning. Faraj Sarkuhi’s skildring av sitt öde som »levande begravd« är skakande. Irans konstitution ger uppslag till begreppet »svammelkoefficient«, med vars hjälp olika länders konstitutioner skulle kunna jämföras förhållandevis objektivt/vetenskapligt. I denna står det dessutom i klartext, att Iran skulle styras i enlighet med vad Janssen dessförinnan definierat som religiöst vansinne: av någon som ger sig ut för att veta Guds vilja. Från ett långt dokument, där situationen i Iran beskrivs av OHRFFI, hämtar han ett avsnitt om kvinnoförtrycket.

Det sistnämnda dokumentet råkar få en oavsiktlig framåtsyftning, då Janssen i arbetet med nästa kapitel påträffar en teori som hävdar att kvinnoförtryck historiskt sett alltid visat sig förbundet med den »existensosäkerhet« som är ett kännetecken på auktoritära drag.

Upp

Kap. VIII Pengar

Penningsystemets brister kan svårligen framställas effektivare än på Carol Brouillets »favorite T-shirt«, den som föreställde en dollarsedel med åtföljande varningstext. Janssen försöker förstå bristerna ifråga med stöd av i synnerhet Margrit Kennedy. Det visar sig inte alltför svårt, intellektuellt sett. Svårigheterna är att förstå tystnaden kring denna problematik, som när han sätter sig in i den avtecknar sig för Janssen som en mänsklighetens ödesfråga.

I brist på annan förklaring uppställer han en hemsk hypotes, som tyvärr tycks honom ensam om att förklara alla fakta, allt han vet, tycker sig veta och/eller misstänker.

Upp

Kap. IX Noam Chomsky

Noam Chomskys kritik av den gängse, »respektabla« verklighetsbilden i USA väcker hos Janssen minnet av några ord av Colin Wilson i The Outsider: »De byter skjorta varje dag men aldrig sin självuppfattning.« Ett grundläggande antagande som torde vara centralt i genomsnitts-amerikanens självuppfattning är att Förenta staterna, med Chomskys ord, är »en välvilligt inställd makt som motiveras av en önskan att göra gott«. Det antagandet hotas gång på gång av de omständigheter Chomsky oförtrutet, med sin karakteristiska, behärskade besatthet, har dragit fram sedan mitten av 60-talet. Men som han själv ironiskt kommenterar, »fakta är ovidkommande, oavsett hur uppenbara de är.«

Makthavarna döljer sina förehavanden. Ett centralt syfte är att »skapa samtycke«, och man gör detta i synnerhet genom media. Ehuru i princip fria – någon censur, liknande diktaturstaternas förekommer som bekant inte – går dessa ändå maktens ärenden och presenterar den bild av verkligheten makthavarna vill ge. Chomskys uppfattning utmanar starkt den konventionella bilden av västerländska massmedia, som ju är att de är oberoende, sanningssökande, kritiska. Det intellektuella etablissemangets roll, som han ser den, är att markera mycket skarpa gränser för hur långt man kan gå i sitt ifrågasättande – »hit men inte längre«.

Journalisterna är – Janssen översätter till sitt språk – konformitetens gränsmarkörer.

Chomskys tankegångar diskuteras inte i USA, säger hans biograf Milan Rai – det vill säga, kritiken diskuteras inte i sak, utan man finner »en mängd vantolkningar och kränkande uttalanden om hans åsikter«, i det hela »en ström av fördömanden«, som gör det »svårt att i den – respektabla – litteraturen finna allvarliga försök att handskas med hans argument«.

Janssen konstaterar att detta avfärdande utan sakinnehåll rimligen inte skulle fungera, om inte ett stort antal, troligen de flesta, av läsarna vore nöjda med det. Detta i sin tur visar att deras främsta önskan inte är att tänka självständigt utan att tänka respektabelt. De tycks efterfråga just den konformitetens gränsmarkering som tongivande dagstidningar som New York Times och Washington Post ger dem.

Janssen döper greppet ifråga till »beivrande av Jantelagen« och ger ett svenskt exempel, hämtat ur Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken, för att visa på dess allmängiltighet som kollektiv censurmekanism.

Avslutningsvis konstaterar han, att om det betraktades som en självklarhet att system censurerar, likaväl som personer, skulle effektiviteten hos denna kollektiva censur försvagas. Det icke-diskuterbara skulle kanske inte bli diskuterbart, men dess icke-diskuterbarhet skulle bli det. Dess existens skulle åtminstone förutsättas, betraktad som en självklarhet.

Upp

Kap. X

Janssen konstaterar att åtskilliga exempel på vedertaget vansinne fattas i hans bok; Dreyfusaffären är bara ett av dem. Han reflekterar över hur förutsättningarna att förstå vansinnet påverkas av möjligheterna att i tankarna gå fram och tillbaka mellan olika exempel på det, och hans reflektioner i sig själva tycks honom som ett svar, när han läser igenom dem: de demonstrerar en effekt som känns avsevärd. Han framhåller en stor svårighet, som är att det nutida vansinnet är nytt. Några hundra rika har aldrig förr ägt halva jorden; därför vet vi inte vad vi ska göra åt det utan reagerar kollektivt med Censur eller Förvirring.

Sista ordet ger Janssen åt George Soros, som förutom att han begriper sig på pengar också kan tänka. Han demonstrerar det i synnerhet med begreppet reflexivitet, som Janssen genast ser är omistligt inom samhällsvetenskaperna. Folks föreställningar om verkligheten påverkar verkligheten. Det är det centrala. Det mest närbesläktade begreppet bland andra, mer kända, är den självuppfyllande profetian.

Reflexivitet genomsyrar den samhälleligt överenskomna verkligheten. I motsats till härtill står naturen, som är som den är, oberoende av vad vi tänker om den. Månen går sin gång »och aktar ej hundglafs«, som Georg Stiernhielm skrev en gång. Men den överenskomna verkligheten, till exempel pengarnas verklighet, saknar detta oberoende. Den är reflexiv. Samhällsvetenskaperna har försökt efterlikna naturvetenskaperna, och det är möjligen detta som förklarar (men inte ursäktar) att de har försökt bortse från reflexiviteten eller, som Soros skriver, dölja den. Något av ovisshet eller obestämbarhet åtföljer med nödvändighet reflexiviteten, och ovisshet har alltid »ihärdigt förnekats av samhällsvetenskaperna, som påstår sig ha förmåga att förklara händelser med naturvetenskapliga metoder«.

Men, fortsätter Soros, »allt vi behöver göra är att förklara att samhällsvetenskaperna inte har rätt till den ställning som vi beviljar naturvetenskaperna och aldrig kan ha det, oavsett vilka genombrott man kan göra anspråk på«.

Upp

 
  © Copyright Claes F Janssen, 1996-2011. Alla rättigheter reserverade.  
  06548