Claes Janssens hemsida    
  Hem > Öppna brev > Öppna brev 2 - Appendix: En kärlekshistoria  
 

En kärlekshistoria

Denna text är ett appendix till Öppna brev 2.

Om dig och mig

Vi möttes i juni 2001 på Hultsfredsfestivalen.

M. satt där på en stock och rökte. Hon hade en brun manchesterjacka, intensivt rött hår och två mycket tilldragande kattlika ögon. Jag märkte att hon dröjde med blicken men förstod inte varför. Jag hade bara haft en flickvän före det, och henne var jag aldrig kär i. Men att ha varit med någon gav mig mer mod än att inte ha varit med någon alls.

M. försvann till konserter men sent den kalla juninatten hittade vi varandra vid tältet. Vi kysstes i hennes tält, ömt, hon kysste annorlunda, inte bättre eller sämre, men annorlunda; hon höll inte kvar kyssen utan gjorde liksom om den gång på gång.

Hon hade ett fantastiskt hår som skimrade på alla möjliga sätt, jag trodde det var färgat men det var det inte, munnen var mjuk och vacker, och ögonen sög fast i mig. Kläderna var skrynkliga och lite hur som helst, trasiga och lappade.

Några dar senare drack jag mig modig på två päroncider och slog hennes nummer. Hon var glad över att höra min röst och det gick lätt att prata. Hon lät mycket förälskad. Vi bestämde att jag skulle hälsa på henne några dar senare; hon bodde utanför Uppsala. Lycklig och rusig såg jag Djurgården slå Häcken med 2-1 samma kväll.

Jag minns alla telefonsamtalen sedan, att vi pratade om att det inte gick att sluta le, hur svårt det var att lägga på; jag minns hur hon berättade om sitt »porriga rum« med röd inredning och mystisk belysning. Jag minns hur jag blev lite blyg och kände mig pryd för att hon kunde prata så fritt om lust och sex. Jag minns hur hon märkte det och fnissade. Så där fanns en klart bubblande förälskelse, men inte den nervösa besattheten, utan någonting lätt och självklart, ett lustens raster över tillvaron. Jag var inte rädd i förälskelsen, inget skrämde mig med den, jag var inte ens rädd att hon inte skulle tycka om mig: jag hade känslan av att jag inte hade något att förlora.

Jag träffade henne första gången efter Hultsfred det årets midsommarafton. Hon var mycket, mycket sötare än min minnesbild av henne.

Nästa gång vi sågs var i Uppsala; vi skulle låna hennes mormors tomma stadslägenhet. Hon hade små sandaler och svarta byxor med blommönster längst ner. Hon var mycket avvaktande. Jag trodde att hon hade slutat tycka om mig, men långt senare fick jag veta att hon var så försiktig för att hon bränd av ett tidigare förhållande, hennes dittills enda, hade lovat sig själv att inte bli kär. Men det blev hon. Vi hade det underbart i den gamla dubbelsängen på natten sedan. Just den biten, knullandet, var någonting mycket speciellt mellan oss; det var så bra, inte bara under förälskelsen. Våra kroppar passade så bra tillsammans.

Det goda knullandet. Det ger man upp mycket för med tiden. Det är gratis i början, eller nästan gratis, kostar sedan mer och mer … och det är som om prishöjningarna vore lika automatiska som ens benägenhet att gå med på dem utan att reflektera över det.

Sommaren förflöt. Jag arbetade sällan och levde på ett arv efter min pappa, som dog sent den vintern, 2001. Jag hade bara träffat honom mycket sporadiskt efter den tidiga barndomen och vi hade ingen nära relation. Hans död var ofattbar och helt plötslig; han insjuknade hastigt och dog efter några dar på Södersjukhuset. Förutom en stor sorg och många frågor efterlämnade han alltså ett arv, som inte var enormt men tillräckligt för att förvandla mig till en parasit under ett knappt år; jag bodde kvar hemma utan att betala för mig. Men så tänkte jag inte då. Det fanns alltid pengar att bjuda M. och mig på mat, konserter, bio. Det var underbart. Och det fanns alltid tid att träffas, för hon hade sommarlov.

De där frågorna till din far ska du nog formulera, fast dubara kan ställa dem till honom i fantasin.

Vi gick på Ulf Lundells konsert på Skansen i juli. När vi promenerade hem genom stan hade hon skoskav. Hon blev så irriterad och arg av det att jag inte förstod någonting. Men sådan var hon, det var första gången jag märkte det. Ett irritationsmoment kunde förmörka allt, oavsett proportioner. Och man fick akta sig så att man inte kom i vägen då. Men det brukade gå över snabbt.

Fram till hösten det året, 2001, är minnena glasklara. Sedan blir det längre mellan dem, glesare mellan ögonblicken som bränt sig fast. Jag minns att hon kom till mig en kväll tidigt på vintern, att hon hade köpt nya kläder och såg annorlunda ut, vackrare. Och den nyårsaftonen, vad snygg hon var då. Kritstrecksrandig blus och svarta byxor. Hon hjälpte mig att färga håret på eftermiddagen, det var första gången jag gjorde det. Jag hade en röd skjorta jag köpt samma dag. Vi var vackra tillsammans.

På julafton en vecka tidigare hade jag gett henne en indisk kokbok, en flaska kamomillolja (mot mensvärk, hon led av det) och ett fint, sällsynt fotografi av två Kiss-medlemmar från en Gröna Lund-konsert. Hon blev så glad för julklapparna, som också var födelsedagspresenter; hon var skorpion, född på nyårsafton.

I så fall var hon Stenbock.

Helt rätt, bara en felskrivning. Hon är MYCKET stenbockig. Måste vara Lundells låt »Coco« som orsakade en Freudian Slip: »Du var bitsk, giftig och listig …« - ett citat jag brukar förknippa med henne.

Vintern 2001 minns jag annars inte mycket av men vintrar brukar vara svarta hål för mig som jag med stor möda tar mig igenom. Jag tror att det var lättare med henne och att det blev ljusare än vanligt men ändå är det tomt i minnenas galleri från de månaderna. Men en vårdag 2002, i april måste det ha varit, mötte jag henne på Centralen. Vi gick genom stan, ner till Kungsträdgården, köpte glass. Jag var vårrusig men jag minns hur jag fick en svag, svag kuslig aning om att jag … ja, inte direkt spelade med eller bar mask, men att jag på något sätt uppfyllde en roll just då, en roll jag inte vågade kliva ur, rädd för reaktionen. Det där alldeles lätta, avspända var delvis borta. Trots den svala vinden i min existens var jag fortfarande mycket lycklig med henne.

Jag flyttade hemifrån den våren, ut från barndomslägenheten mitt i stan till en mycket liten etta i ett nyrenoverat höghus en halvtimme från city. Det var underbart. Jag gjorde så fint i min trånga kvart och M. älskade att vara där.

Jag fick jobb i stan, som telefonist.

En kväll samma vår när vi satt på min balkong pratade M. på ett sätt hon inte gjort förut. Då förstod jag att jag inte hade känt henne förrän nu. Jag hade uppfattat henne som en underbar men inte så mångbottnad flicka, en som handlar och upplever mer än tänker. Men nu snuddade jag vid hennes själ, för att hon lät mig. Efter nästan ett år. Det fördjupade min kärlek till henne.

Hon såg igenom. Såg igenom samhällsspektaklet, hemlighetsmakeriet, maskhållandet, det stora skådespelet, de tomma fraserna, ihåligheten. Hon ville allt som jag ville med livet, fast hon pratade inte så vitt och brett om det som jag. Jag hade just upptäckt Outsidern och tyckte att vi var väldigt märkvärdiga, nästan mer värda än Dom Andra. Jag ville placera in oss i en roman eller i en film, det har jag alltid velat göra: Om mitt liv hade en stark dramaturgi eller överensstämmer med ett stort konstverk spelade det nästan ingen roll om det är lyckligt eller olyckligt (så är det än i dag).

Det skulle ta ett år eller två innan jag blev tvungen att revidera min mycket enkla världsbild för första gången.

Vi åkte till mammas och mitt sommarställe i juli 2002. När vi var där märkte jag att jag till och från hade en nonchalant ton mot M.; någon del av min djupa vördnad för henne var borta, tillfälligt eller inte. Jag sa det, att jag märkte att jag varit lite frånvarande där på landet. Hon sa att hon också hade sett det och att det oroade henne. »Men nu när jag är uppmärksam på det kan jag se till så att jag inte blir det igen«, sa jag. »Nej, jag vet hur såna som du fungerar, såna som blir självsäkrare i en kärlek. Du har förändrats nu och kommer inte att bli den du var igen«, sa hon. Jag visste att hon hade rätt men vågade inte erkänna det.

Strax därefter inträffade vår första tragedi. M. hade blivit gravid. Hon gjorde testet på en toalett på T-centralen. Jag gav pengar till en tiggare medan jag väntade i något desperat försök till karmahöjande. Vi åkte hem slagna, chockade. När vi kom in i min lägenhet brast vi i våldsam gråt. Jag minns inte resonemanget, men M. var övertygad om att vi inte kunde vara tillsammans eller träffas mer efter det här. Hon var förkrossad. Jag förstod inte varför, men hon är mycket bestämd av sig så jag blev lika förkrossad.

Jag ville inte lägga mig i vad som skulle göras med graviditeten. Hon fick bestämma. Ville hon behålla barnet skulle jag ta mitt ansvar, tänkte jag. Vi var 19 år. Hon hade sagt tidigare att hon aldrig någonsin skulle göra abort.

Men det gjorde hon, några veckor senare. Det var mycket varmt. Jag ömmade så för henne där hon låg utslagen i en sjukhussäng på »Ackis«, Akademiska sjukhuset i Uppsala. Vi åkte och fikade med hennes mamma sedan, vid Ulva kvarn. Det var så hett. Augustisolen gassade.

Inte långt efter den mycket otäcka aborthistorien hade vi ett långt telefonsamtal. Det var en varm, klibbig augustikväll och jag gick av och an på mina 23 kvadratmeter och pratade, lyssnade. Hennes känsla av att jag gled ifrån henne, distanserade mig, var avvisande, den hade stärkts. Jag kände att hon hade rätt men kunde inte förklara varför. Jag trodde att sådant inte hände i en riktig kärlek; det hände bara dem som slappt inväntade stagnation och radhus. Vi hade alltid pratat om vår kärlek som så höjd över trivialiteter. Vi hade till och med sagt att när man måste prata om förhållandet och vända ut och in på det för att hitta vad som gått snett, då är det bara att lägga ner. Vår kärlek var självförsörjande och allmänt helig. Funnes det en brist var sprickan irreparabel.

Så hade vi sagt, och det påminde M. mig om den klibbiga kvällen som snart blev natt. Jag kom ihåg och kände djup ångest över att den stora kärleken inte länge skötte sig själv. Om inte den här kärlekens kraft var stark nog att lyfta oss själva upp till oss själva utan ansträngning, vilken skulle då någonsin kunna vara det?

Hade jag varit stursk, konsekvent, »modig«, då hade jag hållit det löftet vi gett varann och gett upp kärleken. För nu pratade vi om den och vände ut och in på den, precis som »dom« (vars kärlek är halvdan, något som de nöjer sig med i brist på den riktiga, den som vi hade). Men felfri eller inte, den var för stark för att jag skulle kunna lämna den. Den växte sig på något märkligt sätt starkare när det fanns sprickor i den. Det var desto mer att slåss för och erövra, eller upprätthålla.

Vi pratade om en gemensam dröm, något att sträva mot. Vi hade i över ett år åkt fram och åter mellan våra hem. Vi längtade i veckorna och träffades hetsigt och intensivt på helgerna. En tvådarsskärva var vad vi fick av varandra, gång på gång. Först tyckte jag att avståndet var främjande för intensiteten i förhållandet: man hann längta efter varandra, och då blev mötena starkare.

Nu pratade vi om att rymma, det var stora planer. De slipades ner till en avlägsen dröm, men ändå genomförbar: att jobba ihop så mycket pengar att vi kunde åka tåg genom Europa och bo fint och äta gott i en månad, ha varandra för oss själva långt bort från Stockholm.

Till hösten (M. var färdig med skolan) 2002 flyttade hon mer eller mindre in i min lilla lägenhet. Hon jobbade sena höst- och vinternätter som croupier på Stockholms krogar, tog nattbussen hem till min förort. Hon var rörande tapper. Hon lade undan nästan allt hon tjänade till vår resa. Jag jobbade också extra. Men jag minns inte den sena hösten och vintern med glädje. Det var för trångt i rummet, vi behövde båda avstånd, hon visade det med irritation och jag med mitt tidvis avvisande sätt, något som jag inte var helt medveten om.

Det löfte om något nytt och lika heligt som vår första förälskelse som det där augustisamtalet hade gett oss, det hade nästan blivit ett ok. Med resan hägrande, det stora målet, fanns inte tid för tvekan. Men jag tvekade, och kände en stor, stor frustration hos henne, manifesterad som eller maskerad till ständig irritation i mitt sällskap. Jag vet inte om det var jag som liksom med en osynlig hand knuffade bort henne till och från, jag blev rädd för för mycket närhet, kände mig kvävd. Men eftersom vår kärlek var, ja, nästan ofelbar och nu en gång för alla reparerad med detta augustisamtal tordes jag inte prata om vad jag kände. Jag visste det förresten inte själv. Men att vi gled ifrån och att det nästan slog gnistor av frustration från henne, det visste jag.

Den vintern och våren, våren 2003, umgicks jag mycket med min bästa väns, F., flickvän, L. Vi pratade om »outsideriga« saker och det kändes som att vi hade någonting att ge varann. Jag vet inte vad hon tyckte om mig, jo, hon tyckte OM mig, men jag vet inte på vilket sätt. Det var smickrande med hennes uppmärksamhet, särskilt då jag kände ett glapp mellan mig och M. under samma period, ett glapp som inte orsakats av men kanske förstärktes något av mitt umgänge med L. Jag är rädd att hon var kär i mig på något sätt, men hon kan också bara ha varit fascinerad av mig som människa och vän. Senare bröt hon med F, hennes pojkvän sedan många år, som alltså var min närmaste vän.

Jag drömde att jag körde ett tåg med passagerare in på fel spår, in i en återvändsgränd.

En kväll i april 2003 går H. på fest. Han känner sig »fri, avspänd, full i fan«. Det är mest bögar på festen, för arrangören är bög.

Det gjorde mig mer avspänd, för då behövde jag inte bekymra mig över vad flickorna tänkte om mig. Det har jag alltid gjort, även under de mest lyckliga perioderna med M., även när hon talat med kraft och kärlek i rösten om hur vacker hon tycker jag är. Jag har alltid trott att flickor tycker att det är något fel på mig.

En flicka dyker upp. De dansar.

Plötsligt kysste hon mig, eller jag henne, jag vet inte. Efter några sekunder knuffade någon till mig. Det var L. »Tänk på M.!« röt hon. Jag låtsades som att jag inte visste vad hon menade och började titta på klockan. Jag skulle upp tidigt nästa morgon …

Nästa dag berättar han om festen »men inte om vad jag gjort«. Men M.s intuition är »mycket träffsäker« ; »hon förstod antagligen att någonting var fel«.

För mig lät hon ungefär likadant som hon hade gjort ett bra tag då. Och jag lät som jag hade gjort. Rollfördelningen hade varit att jag spelade den som försökte lätta upp stämningen, föreslå saker, muntra upp. Hon spelade rollen som den purkna, som reflexmässigt svarade »inget!« på min (i munter ton) fråga om vad som var fel. De här rollerna skavde, det gjorde ont. Och nu blödde det, när jag i all teater dessutom undanhöll ett svek.

När jag åkte hem samma dag kände jag mig svag, för att jag hade gett efter och varit otrogen, för att jag inte hade mod att berätta, för att jag inte haft mod att prata om min frustration med M. Dock: jag kände mig också starkare, för att en, såvitt jag minns, attraktiv flicka tydligen tyckt att jag var snygg eller något i den stilen. Jag hade inbillat mig, på fullt allvar, att M. var den enda som såg någonting fint hos mig, och att jag den dagen vi inte var med varandra längre aldrig mer skulle bli omtyckt eller älskad eller eftertraktad av en flicka. Nu hade jag fått bekräftat att andra också kunde tycka om mig, eller i alla fall min utstrålning.

Det ännu märkligare i den här historien var att jag, med min oförtjänt förvärvade säkerhet, plötsligt kände en helt ny avspändhet med M., och hon med mig. Vi hittade tillbaka till varandra igen. Purkenheten var borta. Vi hade bättre, starkare sex. Jag kände mig vackrare, hon blev vackrare, mer levande.

Jag tordes inte berätta; vi hade många gånger sagt att vi inte tolererade ett enda övertramp vid trohetens gräns. Jag var helt övertygad om att hon skulle lämna mig utan diskussion om hon fick veta. Och jag levde hellre med en lögn än utan henne.

Tiden från den våren och fram till vår avresa i augusti var bra, skön. M. bodde hemma och jobbade på ett äldreboende, dag efter dag. Vi sparade massor av pengar. Vår resa blev en underbar upplevelse, vi var borta i en månad. Jag var hög på livet under stjärnhimlen vid en smutsig kanal i Paris. Jag levde min dröm om att hela tiden vara på väg med livet i en ryggsäck. Nätterna var otroliga: tunga, söta, tryckande, kolsvarta, heta. Vi knullade i en tom sovkupé på ett tåg från Paris till Nice en sådan natt. Jag drack kokoslikör och skrev i en liten bok. Jag kände mig så stark. Vårens sorg var helt förträngd. Men jag minns att M. inte delade min berusning av bara äventyret, att hon ganska lätt lät sig sänkas och irriteras av trivialiteter. Det störde mig, men jag lyckades släppa det; jag lät henne ha sina små utbrott och bitska kommentarer. Hon var väldigt vacker, förutom mot slutet av resan, när hon sa att hon inte kände sig vacker längre. Då blev hon också mindre vacker. Men det var en petitess, jag var som förhäxad av värmen och allt det nya, alla städer och resor, jag lät mig inte bekommas av någonting. Det var ett fantastiskt undantagstillstånd i livet, ett ständigt fågelperspektiv. Men jag tänkte konstiga saker för mig själv, att det fick räcka med hennes »Inget!« på frågan om vad som är fel, hela det spelet. Jag smidde faktiskt planer om att göra slut vid hemkomsten.

Det blev ingenting med det. I stället tog allt en annan vändning i en kyrka i Venedig. Vi pratade om hur det skulle vara att bo tillsammans; jag var rädd att något skulle dö då. Att jag skulle känna mig fast och bunden. Men hon övertygade mig med sitt milda sätt. Jag fick en vacker vision av oss tillsammans byggandes ett hem med kärleken intakt. Vi bestämde oss för att söka lägenhet på nytt när vi kom hem.

Baksmällan efter resans berusning var tung. Det var kallt och regnigt när vi kom hem. När jag inte längre vaknade resrusig varje morgon var det svårare att upprätthålla kontakten med det heliga och med kärleken. Men det gick. Jag läser nu i min skrivbok (en kombinerad dröm-, dag- och tankebok som jag regelbundet för) från september/oktober det resåret, 2003, om en kärlek som fördjupas och om två själar som håller på att flyta samman på ett väldigt vackert sätt. Det var ett nytt och njutbart skede men det skulle snart avbrytas brutalt.

En oktoberdag hade M. ringt flera gånger på min mobiltelefon medan jag jobbade. På en rast ringde jag tillbaka. Hon sa att hon mådde dåligt. Hon hade drömt en fruktansvärd sak, som kändes helt verklig: att jag var på en fest och kysstes med en söt, brunhårig flicka. Hon kunde inte bli av med den hemska känslan från drömmen, den dröjde sig kvar. Hon frågade: »Har du gjort det?«

Jag sa att jag inte hade gjort det.

»Om du har gjort det så är det bara att säga det. Jag tror att du har gjort det«, sa hon.

Jag nekade igen, dödsförskräckt.

På tunnelbanan hem skrev jag i min bok att jag får betala min skuld nu, att allting hinner ikapp mig. Det var kallt och blåsigt.

Jag gick in, sa ett spänt HEJ och tog en dusch. När jag kom ut från badrummet satte jag mig på sängen bredvid M.och sa att hennes dröm var sann.

Hon började helt lugnt riva ner allt från väggarna som hade med oss att göra. Hon fortsatte med att packa sina saker, klä sig, sminka sig. Hon var så ofattbart skön att se på. Avlägsnare än någonsin, onåbarare än någonsin blev hon också vackrare än någonsin. Med brutal automatik.

M. vände i dörren. Hon satte sig vid mitt gula bord, tände en cigarett (hon hade aldrig rökt inomhus förut hos mig). Hon började fråga om hur allt hade gått till, detaljer. Hon fick alla jag mindes. Jag har aldrig känt mig så liten, så absolut usel och ovärdig som då. Skammen omslöt mig. Jag sa att nästan lyckats förneka att det hänt, till och med för mig själv.

Hon stannade, tog av sig sin fina kappa. Jag visste ändå att det var över.

Samma kväll kom en familj som skulle köpa min synth. När de hade gått lagade M. mat till oss. Hon var alldeles mild och log kärleksfullt mot mig. Jag förstod inte hur hon klarade av det. Men det var ju ändå över. Den dödsdömde blir också väl behandlad under sina sista timmar.

Jag fick inte ner någon mat. Inte hon heller. Jag grät hejdlöst, skrek i ånger och självhat, dunkade mitt huvud i väggen.

Hon sov i sängen, jag på en madrass bredvid på golvet. Jag hörde ett snyftande i mörkret som snart övergick i gråt. Jag grät också. Hon la sig hos mig efter ett tag. Det var en sådan nåd. Varje cell i min kropp riste av lättnad och tillfällig tröst. Vi knullade i sängen sedan. Jag visste inte vad det skulle betyda. Hon vågade inte kyssa mig.

Dagen efter åkte hon hem till Uppsala. Hon lät mig följa med.

Det hade blivit vinter, hängde snö i luften på perrongen.. Ett liv utan M. var omöjligt att tänka sig. Särskilt om jag bar skulden. På tåget sa hon: »Nej … det går inte. Jag kan inte.« Jag slets mellan hopp och … ja, jag iakttog varje ansiktsdrag, varje skiftning, röstläge, allt hos henne som talade om vad hon kände, ville. Jag var desperat och utlämnad, men på något perverst sätt tyckte jag om att mitt öde helt låg i någon annans händer, att jag bara hade att invänta domen. Det gav en konstig frihetskänsla mitt i all sorg.

Vi gick till en bokhandel i Uppsala i väntan på bussen hem till henne. Jag köpte en Jungbiografi av Colin Wilson.

Hemma hos henne fortsatte väntan. Detaljerna är suddiga, jag minns inte mycket, mer än min förtvivlan och känslan av total uppgivenhet och nakenhet. Och hur starkt allt kändes, hur totalt närvarande jag var, lät mig uppslukas och omslutas av mitt öde. Hon sa att hon inte kunde fortsätta vara med mig utan att se sin dröm om och om igen, att det var över nu. Men plötsligt, jag minns inte ordväxlingen, brast hon i gråt och sa:

»Jag kan inte leva utan dig.«

Fast det i sig betydde ingenting. Hela hennes väsen tvekade fortfarande skyggt.

Jag åkte hem sedan. Någon dag senare kom jag tillbaka. M. var ensam i huset. Jag hade köpt blå anemoner till henne. Hon hade gjort sig vacker. Jag fick mat; hon hade svårt att äta. Det var mörkt ute och i köket. På bordet stod tända ljus. Efter maten kunde vi inte hålla oss ifrån varandra. Vi hade sex, först i köket, sedan i hennes rum. Det var väldigt mjukt och respektfullt. Vi låg tätt intill i timmar efteråt.

Känslan av nåd och frälsning var berusande. Hon hade tagit mig till sig igen. Men det var med stor försiktighet och förbehållsamhet; jag fick känslan av att hon inte hade något val. Det var som om en osynlig hand drog henne till mig. Jag anade att jag hade kunnat göra något mycket värre och ändå blivit benådad. Det var mycket förvirrande. Hon var den själsligt, viljemässigt och moraliskt starkare av oss. Hon var alltid mycket konsekvent och tycktes alltid följa den rätta vägen och ha modet att ta svåra beslut med ett minimum av sentimentalitet.

Idealisering, tänker jag. Hur uppfattar du förresten M.;s preferenser i Jungs typologi?

Ja, visst var det en idealisering. Men jag uppfattar henne fortfarande som samvetsgrannare och lojalare än jag, åtminstone delvis.

Preferenserna är skitsvåra att bestämma. Jag har grubblat mycket på det. Hon är extremt introvert. Det står klart. Inte blyg alls, men mycket, mycket privat. Hon släpper inte in många, och den hon släpper in har i regel fått vänta länge. »Min älsklings ögon får mig att gråta/för jag kan aldrig komma där innanför/Hon dyker djupt ner i sin gåta/och lämnar mig utanför« (Lundell, »Min älskling«).

Allt det var borta. Hade det bara varit fernissa eller hade hon en moralisk kompass för mig och en för resten av världen?

Men de följande veckorna var magiska, som för Emil Sinclair i Demian när han återvänder till hemmet och får syndernas förlåtelse; han sjunger psalmer och allt vad det är med den »hemvändande sonens fulla kraft« eller något i den stilen. Det gjorde jag också. Vi var så nakna den tiden, sorgen skalade bort alla skyddslager och kvar var vi.

Några veckor senare fick vi ett stort glädjebud: en av alla lägenheter jag sökt hade blivit vår. Inflyttning senast 1 februari 2004. Lägenheten var en tvårummare i samma hus som jag redan bodde i. Jag ville göra allt för att fördjupa kärleken (och kanske tvätta rent mitt samvete och lätta min enorma känsla av skuld, men det såg jag inte då; jag tyckte att jag bara drevs av ädla kärleksmotiv). Jag ville rakryggat gå in i en intim samvaro med M. i ett eget hem och lyckas med det som Dom Andra misslyckats med: att älska min flicka intensivt och varmt varje dag under samma tak. Inga hinder tycktes för stora.

Men jag började långsamt, långsamt somna in igen, kanske som en omedveten reaktion på mina storslagna ambitioner. Jag började allt mer tvångsartat vaggas in i den farliga rytm jag fått onda föraningar om långt tidigare. Jag kunde tidvis förlora blicken för M. och vår kärlek. Eftersom M. känner mig så väl gick det inte att dölja. Hon kände sig bortstött, och när det gick upp för mig och hon redan var sårad - fick jag blicken åter och gjorde allt för att med den älskandes osjälviska iver ställa allt tillrätta. Då sköljde något mellanting av nostalgi och skuld över mig och klarnade min blick. Kontrasten var enorm mellan de två världarna jag ständigt pendlade mellan, under kortare eller längre tidsspann. Och det var inte glasklart om det var jag som började stöta bort, eller M. som faktiskt sökte sig bort. Det kan mycket väl ha växlat, men hon behövde aldrig sätta in den stora räddningsaktionen som kom att bli min specialitet. Kanske var hon för stolt för det.

Den här stenen i skon hade ännu inte blivit riktigt tydlig, och vår kärlek var fortfarande stark nog att klara det. Det skulle bli värre.

H. har en dröm, som inbegriper »en väldigt attraktiv flicka som jag pratade med oavbrutet och mycket intresserat«. Flickan heter R.A. H. (som ju är telefonist) gör en sökning och hittar en flicka med det namnet i Sverige, jämnårig med honom själv. Han bestämmer sig för att inte berätta något för M. , rädd att hon ska bli svartsjuk. Men han skriver till flickan, beskriver drömmen och ber henne kontakta honom. De växlar några mejl, och drömmens detaljer stämmer; bland annat har hon nyligen färgat håret rött. Men i ett telefonsamtal är hon inte särskilt tillmötesgående utan »verkade mest se sig som ett offer i sammanhanget, som om det var något obehagligt att ha blivit drömd om«.

H. har fäst en utskrift av brevet till den okända R.A. på anslagstavlan i sin lägenhet. Han »glömmer« att ta ner den. M. hittar den och blir förutsägbart rasande.

Korrekt och träffsäkert citationstecken runt »glömmer«. Lika smidigt som att låta henne läsa min tankebok längre fram …

I den mörka lägenheten låg M. på golvet i fosterställning. Hon spelade Lundells »Ängel på isen«, en kaosartad, naken och ångestfylld låt från hans stora skilsmässoalbum. När hon märkte att jag var där reste hon sig. Hon tittade på mig, fnyste lätt och gav mig en örfil.

Dagen efter var ingenting förändrat. Hon sa ingenting. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till.

Så kom en tanke smygande: Tänk om jag sårar henne gång på gång därför att jag inte är fokuserad nog? Kanske har jag alltid en utväg i bakhuvudet, ett annat liv, en annan flicka? Är det det som orsakar de här kriserna?

Jag tänkte på Lundells tolkning av Eagles »Desperado« : »Du har haft allt i din hand/Du har haft det, du har slängt det/Det finns alltid något annat att lockas av … Bäst du låter någon älska dig innan det är för sent«

Jag började skymta någonting jag knappt vågat formulera för mig själv tidigare. Det här ständiga pendlandet som kulminerade i kaos, berodde det på att jag inte gick in i oss med hela min varelse - att en del av mig drömde om andra för att jag lät den delen göra det? Om jag inte går in i det med full kraft får jag aldrig veta, tänkte jag.

Så jag … jag friade.

Jag tyckte jag hade tänkt igenom det mycket väl; självklart handlade jag i affekt, det ser jag nu, men jag var söndersliten av oro och svajig kärlek och svag vilja och såg en möjlig väg ut. Hon sa ja och såg lyckligt chockad ut.

Så där var vi, två satelliter som aldrig ens skulle bo ihop. Nu var vi förlovade, eller vad det skulle kallas.

Och jag gick in för min uppgift.

Men nu var det ett faktum: ju högre ambitioner jag hade, ju högre press jag satte på mig själv att bara leva, andas, älska M., desto mer bränsle kastade jag på det omedvetna maskineri som gjorde mig likgiltig och avvisande i perioder. Det var den ondaste av onda cirklar. Så mycket stod på spel. Jag tordes inte släppa taget. Nu hade vi lägenhet och ett ÄKTENSKAP att förlora. Därtill fanns det ett glapp på ett helt annat plan: lustens. Hon ville knulla oftare än jag. Mycket oftare. Hon tyckte att knullandet, när vi gjorde det, bara blev bättre, starkare. Jag tyckte inte det; givetvis var det bra, men jag kunde vara utan utan att lida mycket. Det kunde inte hon. Hon led. Det sårade henne, gjorde henne osäker på sig själv.

Hon var rädd i kärleken. Jag också, men det vågade jag inte visa. Nu var det ju jag som skulle visa vägen och leda oss rätt med kraft och säkerhet. En dag, efter att ha drömt många drömmar om andra flickor, skrev jag i min bok att det sällan är särskilt bra längre mellan oss, inte efter frieriet. Det skulle ha blivit »vingar över havet i stället för kedjor i vår natt« men bröt inga mönster alls. Snarare fördjupade det svårigheterna.

Sedan förstod jag det äntligen:

»Det blir mer och mer tydligt:

Jag stöter under längre eller kortare tidsspann bort M., omedvetet då när det händer. När skadan sedan är skedd väcks all min kärlek igen och jag har min stora Uppgift: att vinna henne åter och förenas med en vacker framtid som en skön hägring. Detta mönster har återkommit i säkert två år. Jag bedövas och sjunker in i ledan och olusten och ser en massa fel och är svåråtkomlig - tills hon blir ledsen eller upprörd eller helt likgiltig. DÅ vaknar alla livsandar och jag ser henne åter som det mest åtråvärda på jorden.«

Jag gick en lång promenad den kvällen. Flingorna yrde. Jag gick ner till sjön. Det var svart och kallt. Jag pulsade genom den djupa snön och ställde mig längst ute på bryggan. Det var en sådan kväll då man kommer till avgörande, kloka beslut genom plötsliga insikter.

Jag kom ingenstans.

Jag plockade fram min bok för att visa M. något jag skrivit som bekräftade min kärlek för henne. Hon skummade det och råkade sedan hitta stycket ovan, det där jag skrev att jag tänkt tankar på att avsluta alltihop. Då trodde jag att det var helt och hållet över. Kanske ville någon del av mig att hon skulle se det där. Annars vore det rätt obegåvat att sätta boken i hennes händer. Men just då var jag generad, skamfull. Det uppenbarade så tydligt att det fanns ett glapp, ett stort glapp, mellan den jag spelade för henne och den jag var. Jag kände mig djävulskt självisk när jag skrev uppriktiga men mörka tankar i min bok. Jag kände mig stoisk och självuppoffrande när jag var med henne. Integrationen mellan de båda jagen var lika med noll. Och utrymmet för diskussion var minimalt, eftersom den tidigare så starka M. nu var så skör. Inget fick gå fel. Då brukar allt gå fel.

Jag fortsatte att drömma att jag träffade andra flickor, och mötena hade alltid en förbjuden karaktär. I drömmen höll jag mig i skinnet när det började hetta till och undvek att göra något fel. Men jag hade ofattbart svårt för att avvisa de flickor som uppvaktade mig i sömnen, fastän jag ville och borde. Precis som i vaket tillstånd.

Så kom februari och flytten till vår gemensamma lägenhet. Sådana stora projekt lyfter mig, väcker mig. Jag minns flytten med glädje. Vi kånkade och bar och borrade och hyrde släp och hämtade möbler hos min morfar. Vi hade tänkt oss att måla om, men det visade sig att vi varken hade råd eller tid. Så vi fick behålla de förra hyresgästernas mycket tråkiga tapeter.

Vi inredde efter bästa förmåga och efter våra små resurser och det blev väl inte särdeles personligt, men rätt mysigt.

Det kom en kväll till då allt ställdes på sin spets; det var en av de första kvällarna i vårt nya hem.

Jag minns inte hur det började, men det var säkert jag som drog mig tillbaka till sovrummet för att vara själv och M. som tolkade in någonting i det. Det blev mer och mer spänt. Hon frågade en massa saker. Jag mumlade.

Till slut frågade hon om jag älskar henne. Det hade hon nästan aldrig frågat. Hon hade inte behövt. Men hon kände av min tvekan inför oss, inför henne, inför våra stora projekt. Hon kunde inte leva med min ständiga tvekan i kärleken, sa hon. Hon behövde någon som kunde göra henne lugn.

Jag tänkte att hon kanske hade rätt. Men jag svarade: »Ja, jag älskar dig (för det gjorde jag, det kändes så). Men ändå fortsätter jag att såra dig. Jag kanske inte kan älska utan att såra. Kanske är det bäst att du får vara själv.«

»Men du älskar mig! Då kan det inte vara fel«, sa hon, och plötsligt gick det upp någonting för henne, hela hennes hållning och blick förändrades, hon blev »ljusare«.

»Nej! Nu ser jag … å, hur kunde jag inte se det!«

Jag begrep ingenting. I min värld var vi på väg bort från varandra.

»Det är inte du som har dragit dig undan«, fortsatte hon. »Det är jag som har varit sur och stött bort dig och verkat sårad för att få en reaktion, gång på gång. Å, kan du förlåta mig … Jag trodde att jag hade lagt det där från i höstas bakom mig, men jag har fortsatt att vara osäker … Det är jag som är orsaken, inte du. Förlåt, H., förlåt … Jag behöver ingen ring, vi behöver ingenting, vi älskar varandra, det räcker med det …«

Men hon övertygade mig verkligen, och jag tror hon hade rätt i mycket. Jag hade precis som min mamma brukar göra lagt all skuld på mig själv; det är ädlare än att lägga skulden på någon annan, och så behöver man inte tänka igenom situationen med allt tvivel och alla smärtsamma sanningar som då framkommer. »Allt är mitt fel« är den pseudo-storsintes valspråk, och det hade varit mitt. Men hon sa det inte på det sättet. Hon verkade verkligen ha sett ett sammanhang, sett igenom mönstren. Kanske kunde det bli vår frihet. Det var värt ett försök.

Och det blev lättare, skönare. Jag minns februari och mars med mycket glädje, så mycket glädje jag kan känna när det fortfarande är mörkt om kvällarna och morgnarna. Hon fortsatte att plugga i Uppsala, så hon var borta stora delar av dagarna och la sig tidigt om kvällarna. Men när vi var med varann var det bra för det mesta, som jag minns det. Vi hade en rolig inflyttningsfest i slutet av februari. Samma dag gick jag i timmar med en vän längs strandpromenaden. I soliga backar hade vintergäck eller snödroppar eller vad de nu kallas, pigga små blommor, kommit upp. Det var sju grader varmt. Tanter flanerade i rejäla kängor med broddar. Sjöns is släppte.

H.:s morfar fyller år, jämnt, och har fest. M. är också bjuden men tackar nej.

Festen var underbar och morfar såg så glad ut. Det var en fantastisk kväll. Mamma var rädd att det låg någonting otäckt bakom M.:s sena avhopp från bjudningen, men jag lugnade henne. »M. gör så ibland«, sa jag. »Hon är nyckfull, det vet vi ju. Det är inget att oroas över.«

Morgonen därpå, onsdagen den 31 mars 2004, vaknade jag med en känsla av krypande ångest.

Veckan före hade jag fått lön och vi hade gått på stan; jag hade köpt kläder till henne och hon till mig; jag hade bjudit på mat och vi hade köpt böcker och jag hade klippt mig efter att ha låtit håret växa i nästan ett år. Våren hade kommit till våra hjärtan, tyckte jag.

Nu satt jag på tunnelbanan hem. Solen skrek.

Jag låste upp dörren och ursäktade att jag inte ordnat frisyren, som var så snygg när jag var nyklippt. »Det gör inget, du är så fin ändå«, sa M. - eller sa hon det? Hon brukade säga så … Nej, hon sa bara , »Kom«. Sedan sa hon:

»Det är lika bra att jag säger det på en gång: Jag har träffat en annan.«

Hon hade träffat honom kvällen före morfars fest. Sedan hade de träffats varje dag. M. hade inte kysst honom eller varit otrogen i teknisk mening. Hon berättade efter bara några dar. Hon hade varit så rakryggad man kan begära. Men det gjorde ont. Ofattbart ont. Jag var bortvald, definitivt. Någon var bättre än jag.

Hon sa: »Jag kommer inte att försvinna. Jag hjälper dig med hyran tills du har hittat något annat. Och jag vill fortsätta träffa dig. Du är den finaste människan jag vet.«

Hon hade alltid sagt att den dagen det tar slut ska man aldrig mer träffas. Att »vara vänner ändå« var meningslöst för henne. Men nu sa hon att hon ville »vara vänner ändå« i förtäckta ordalag. Jag visste inte vad jag skulle tro. Hennes hår blänkte där hon satt i samma jävla motljus som hon suttit och rökt i med darrande hand i min lilla etta när det varit andra kriser. De bleknade i jämförelse.

Veckorna efter var fruktansvärda. Natten efter att hon hade åkt från mig, det hade varit en strålande vårdag, drömde jag att det var november; jag stod på en slaskig äng och var tvungen att röja en massa sly. Det var kolmörkt och regnet piskade. »Är det inte vår?« frågade jag förtvivlat. »Nej, nu är det höst«, svarade en figur på ängen. Det var mitt livs sorgsnaste dröm.

Jag började så smått repa mig. Ett tag kändes det oväntat lätt. Sedan fortsatte det pendla mellan lätta, ljusa dar och bottenlösa hål. Hon ringde igen. Och igen. Hon var oftast ledsen.

Vi var kåta; det sken igenom i våra samtal. Hon gjorde antydningar, inte så diskreta. Jag sa att jag inte ville förstöra någonting för henne. »Du kan inte förstöra något, H., inte någonting«, sa hon.

Jag drömde drömmar som varnade för att ha sex med henne; det framställdes som något onaturligt och fel.

Men vi träffades i Uppsala och åt picknick. Eller, hon åt inte så mycket; det hade hon inte gjort ordentligt på ett tag. Det kändes bra till en början, respektfullt. Hon hade lämnat sin nye vän och ville vara med mig. Men jag var fast besluten att gå vidare, så mycket smärta som vi orsakat varandra.

Hon gav mig ett kollage hon hade gjort. Det var en plansch med urklippta bokstäver och bilder, till synes huller om buller, men strax framträdde en kronologi från vänster till höger. Den sa allt hon inte tordes säga.

Då föll alla masker igen. Och vi föll i varandras armar. Vi grät förtvivlat. Och när vi slutat gråta kunde vi inte släppa varandra.

M. skrev brev till mig. Hon har aldrig använt stora ord, oftast inga ord alls, men de breven innehöll de vackraste och mest storslagna kärleksförklaringar jag läst. Det var helt uppriktigt alltihop. Jag vacklade, såg en lycklig framtid för oss (när jag mådde dåligt), svängde och tyckte att jag hade det bra själv (när jag mådde bra). Sorgen och saknaden låg latent hela tiden, »som en apa på min rygg, som ett spöke i min hjärna som jag aldrig riktigt kommer undan. Samtidigt visste jag att om jag retirerade till henne var risken stor att all smärta, alla missförstånd förr eller senare skulle gå i repris. Så jag bar min sorg. Hon sin.

Tre år efter den första midsommaraftonen träffades vi igen, ensamma i hennes föräldrahem. Vi hade det fint. Hon gjorde god mat till oss, men hon kunde fortfarande inte äta. Hon hade magrat mycket, såg tärd ut, men vacker. Vi låg nära varandra sedan. Hon visste att jag inte ville att vi skulle bli ett par igen, men hon ville ändå ha sex, det ville båda.

Hon verkade ha försonats med tanken sedan nästa dag, att fortsätta träffas men lämna kärleken utanför, eller känslobanden. Jag kände mig lugn när jag åkte.

Men hon hade inte försonats. Hon gick djupare in i kaos. Hennes rum var tapetserat med kollage och märkliga dialoger hon hade skrivit, ångestfyllda, becksvarta. Rummet vibrerade av sorg; tyngden kändes även om man blundade.

Och hon fortsatte skriva brev. Ett innehöll tolv lösa sidor med texter hon hade skrivit till mig men aldrig tänkt skicka. Hon blottade sin trasiga själ fullständigt. Jag blev rörd och skrämd. Orden gränsade till vansinne.

Hon ringde några dar senare, sa att det fick vara nog nu. Hon hade gömt sin kärlek till mig långt inne i sig och bar den med mild glädje, som ett fint smycke man tar fram och tittar på ibland, ungefär.

Och sedan det samtalet har det blivit lugnare. Vi träffades i går i Uppsala; hon bjöd oss på restaurang. Egentligen skulle vi ha träffats i stan, Stockholm, men hennes pappa hade blivit sjuk och åkt till Akademiska och hon kunde inte lämna Uppsala. Vi hade en fin kväll. Vi tog i varandra som älskande gör. Men det var utan åtföljande nervösa löften, utan insats i kärleksspelet.

Nu har jag »förpackat min längtan och gömt paketet i en vrå«, för jag lyckades inte leva min stora kärleksdröm fullt ut. I dag känns det avslutat med M. på ett sätt jag inte känt förut. Jag ska äntligen flytta bort från vår lägenhet, om några veckor, tillbaka till min barndoms stadsdel, tillbaka till min födelseförsamling, men till en egen liten lägenhet. Jag slänger och gör bort allt som har med mig och M. att göra. Hon var lugn i min dröm i natt, och i en annan protesterade jag mot att ett gammalt hus skulle rivas, men insåg sedan att det nya huset skulle bli bättre.

Den där avslutningen är rätt fin och får stå kvar, för det var just den dagen som jag kunde lämna det bakom mig på riktigt. Stråk av saknad och sorg kommer fortfarande över mig ibland men det påverkar inte mitt liv som sådant. Jag saknar inte henne, jag saknar något annat när jag saknar. Skulle kunna komplettera med hur det har böljat även under hösten och vintern men intensiteten i dessa perioder går inte att jämföra med de redan refererade. Så det får vara.

Så här kan jag släppa ifrån mig historien. Den är inte längre på samma sätt en del av mig. Det bränner inte lika illa när jag läser det, knappt alls.

H.

 

Upp

 
  © Copyright Claes F Janssen, 1996-2011. Alla rättigheter reserverade.  
  05261